Gallergrindarna ned till tunnelbanestationen Congreso de Tucuman är stängda och reglade, men stationen är inte tom. I biljetthallen sitter folk på spärrarna, spelar kort och dricker mate. Nere på spåren sover några i de stillastående och nedsläckta tågen. I fikarummet håller man på och städar.
Plötsligt blir det spänt i biljetthallen när en grupp män i transportarbetarfacket UTA:s västar försöker tränga sig in och möts av reglade grindar och fientliga talkörer.
Det finns nämligen flera aktörer inblandad i den underjordiska röran. Fast tunnelbanearbetarna förra året efter lång kamp fick sin egen organisation AGTSyP erkänd som fackförening, äger UTA fortfarande kollektivavtalet med alla tillhörande rättigheter. De ses som en lika korrupt som opålitlig organisation av de strejkande – men det är de som måste skriva under ett eventuellt avtal.
I tio dagar pågick Buenos Aires tunnelbanearbetares strejk, den längsta i landets historia. De 2 500 tunnelbanearbetarna ställer bland annat krav om 28 procents löneförhöjning, och linje D:s ändstation har hållits ockuperad för att hindra chefer att gå in och försöka sätta tåg i trafik.
Rådslaget som hölls den 10 augusti för att diskutera en eventuell paus i strejken blev kortvarigt uppslutningen kring fortsatt strejk var närmast enhällig. Men under måndagskvällen nådde alla parter till slut ett provisoriskt avtal som räckte för att avbryta strejken. Koncessionsföretaget Metrovias accepterar ett antal mindre förbättringar i anställningsavtalet, att inte göra löneavdrag för strejkdagarna, och att sluta ett nytt kollektivavtal som ska träda i kraft retroaktivt när Buenos Aires och staten kommer överens om den framtida driften av tunnelbanan. Detta har de ännu inte gjorts, fast stadens borgmästare Mauricio Macri, en av högerns starkaste politiker, har satt sin signatur under det senaste avtalet, vilket snarare ger en respit än gör slut på konflikten.
Fackdelegaten Joaquin Garcia från AGTSyP förklarar bakgrunden till konflikterna i tunnelbanan. Det är inte alldeles enkelt.
I början av året antog parlamentet ett lag som överför ansvaret för tunnelbanan från staten till staden Buenos Aires administration. Men borgmästaren Mauricio Macri har, efter att först ha beslutat om en höjning av biljettpriserna med 130 procent, gjort helt om och vägrat acceptera lagen. Som ett resultat står verksamheten, privatiserad sedan 1990-talet, utan de subventioner den alltid haft. Det har Metrovias i sin tur tagit till intäkt för att vägra förnya kollektivavtalet och till att frysa lönerna.
– Macri vill bli president, därför vill han inte ta ansvaret – det är vad vi tror. Dels för att den som tar över kommer att behöva pytsa in pengar. Dels för att han vill slippa ha med oss att göra. Han vet att vi är ett fack som inte kompromissar, säger Joaquin Garcia.
Andra av de som strejkat under de gångna veckorna menar att regeringen medvetet velat skicka denna ”heta potatis” till motståndaren Macri. Men de misstror även den privata entreprenören.
– Metrovias påstår att de går med förlust men alla underentreprenörer, som går med vinst, kommer från samma koncern, Roggio. Det här handlar om att gömma vinster genom överpriser, för att kräva subventioner och hålla inne löner. Metrovias har också eftersatt underhållet i åratal, säger Joaquin Garcia.
Tidigare i år dog en mekaniker på stationen Congreso de Tucuman efter att ha fått en elchock av utsliten utrustning. Företaget flyttade föremål för att få det att se ut som en hjärtattack, vilket flera personer är åtalade för.
AGTSyP:s ledare Nestor Segovia karaktäriserade måndagens avtal som en ”minitriumf”, men beskrev samtidigt avbrytandet av strejken som ”en gest av god vilja, inte mot Macri och Metrovias, utan mot resenärerna” som fått utstå ett allt värre kaos på överfulla bussar under den långa strejken.
Tidigare har det stridbara tunnelbanearbetarfacket bland annat fått igenom sex timmars arbetsdag för alla med jobb under jorden, och fasta tjänster under tunnelbanans kollektivavtal för ett flertal arbeten som tidigare varit outsourcade.
