Finansmarknaden gick på halvfart när Centralbanken stoppade många av sina operationer den 8 augusti. Juli månads konjunkturstatistik förblir en hemlighet, eftersom de anställda på Brasiliens motsvarighet till SCB strejkar.
Jobba enligt reglementet-aktioner från tullpersonal och gränspolis har lett till långa köer på São Paulos Guarulho-flygplats och vid den normalt flitigt frekventerade ”trippelgränsen” mot Argentina och Paraguay. Containrar tornar upp sig i allt högre staplar i hamnarna eftersom inspektörerna från flera myndigheter inte ger sitt godkännande till leveranserna. De brasilianska statsanställdas strejk märks på samhällets alla områden.
Strejken påbörjades för drygt en månad sedan med över 100 000 universitets- och högskolelärare. Undan för undan har allt fler grupper anslutit sig och i dag är antalet strejkande uppe i 350 000, vilket motsvarar runt en tredjedel av landets statligt anställda. På det statliga elbolaget går bara absolut nödvändig personal till jobbet och i flera storstäder stannar 70 procent av poliserna hemma – polisen agerar bara i nödsituationer.
Det är inte bara den största strejken under president Dilma Rousseffs regeringstid, utan faktiskt den största under alla de tio år som Arbetarpartiet, PT, haft makten i landet.
I helgen förkastade statstjänstemannaförbundet CNTSPD ett bud på 15,8 procents lönehöjningar under tre år, knappt en procent över inflationen i årstakt.
– Det är mycket långt ifrån den löneuppräkning som behövs, förklarade förbundets ordförande José Nilton Acosta, enligt nyhetsbyrån ANSA Latina.
Det är vanliga enkla lönekrav som ligger i botten, vilket kan göra det svårt att förstå varför konflikten är så svårlöst och varför regeringen har bemött den så hårt. Staten har direkt räknat av alla strejkdagar från lönen, vilket inte är praxis i Brasilien, och presidenten har utfärdat ett dekret som gör det möjligt att sätta in kommunal- och delstatsanställda som strejkbrytare.
Än mer kontroversiellt är att militärpoliser patrullerar gatorna för att bryta polisstrejken och i huvudstaden Brasilia drabbade de samman med sina civila kollegor med batonger och pepparsprej.
Vid demonstrationen skanderade fackföreningsmedlemmarna ”Dilmadura, Dilmadura” (”Dilma-diktatur”) med anspelning på de hårda antistrejkåtgärderna.
Förklaringen är troligen att lönekraven går tvärtemot de planer PT-regeringen dragit upp för att möta den ekonomiska krisen.
Trots att Brasiliens siffror ligger långt från Sydeuropas eller det astronomiska budgetunderskottet i USA, har tillväxten ändå bromsat in kraftigt från 2010 års siffra, 7,5 procent, till 2,5 procent 2011 och beräknade 1,5–2 procent i år, en beräkning som mycket väl kan komma att korrigeras ned ytterligare. Industriproduktionen har fallit med 4,3 procent under de senaste tolv månaderna. Trogen sin nuvarande socialliberala ideologi har PT reagerat på detta med ett program för att öka landets konkurrenskraft: skattelättnader och subventioner för företag, samt låg ränta. Valutan, real, har också fallit i värde med runt 15 procent sedan årets början. Stora löneökningar skulle gå rakt emot regeringens ambitioner.
Den PT närstående fackliga centralorganisationen, CUT, har förhållit sig ambivalent till strejken. Medan de stödjer den, har de samtidigt tagit ställning mot dess utvidgande till en generalstrejk bland statligt anställda.
– Vi tror att en generalstrejk i dag skulle radikalisera positionerna och göra en lösning omöjlig, sade ordföranden Wagner Freitas, enligt ekonomisajten bloomberg.com.
En av dem som uttryckt stöd för de strejkande är PT-veteranen och befrielseteologen Frei Betto.
”Brasilien kommer inte framåt om vi inte investerar i vår intelligens, i dem som ska utbilda våra tekniker och vetenskapsmän. Det finns pengar till militären, till fotbolls-VM och till OS men tydligen inte till detta”, skriver han i en artikel på sin hemsida, där han också påstår att många av hans gamla kamrater håller med honom utan att våga säga det öppet, eftersom de i dag har positioner i statsapparaten.
