Jag älskar insändarsidor, särskilt i min lokaltidning som beskriver livet i Stockholms södra förorter. Insändarskribenterna sätter ord på de där sakerna som jag själv skäms över att jag retar mig på. Men jag erkänner nu: jag stör mig på att folk inte kan fatta att man ska gå och springa på VÄNSTER sida på gångvägarna, […]
Jag älskar insändarsidor, särskilt i min lokaltidning som beskriver livet i Stockholms södra förorter. Insändarskribenterna sätter ord på de där sakerna som jag själv skäms över att jag retar mig på. Men jag erkänner nu: jag stör mig på att folk inte kan fatta att man ska gå och springa på VÄNSTER sida på gångvägarna, eller att take away-kaffedrickarna inte återvinner sina jävla pappersmuggar utan knölar ner dem i redan överfulla papperskorgar. Meningslöst gnäll på medmänniskor helt enkelt. Ett omotiverat upphöjande av sin egen medborgerliga moral. När den politiska makten känns för svår att rå på är det lättare att svära i tysthet över sina grannar och skriva anonyma insändare.
I våras var det en insändare som särskilt fångade mitt intresse. Den berörde ett ämne som jag, trots att jag själv inte har barn, har förstått är mycket känsligt bland småbarnsföräldrar. Ett gäng förskolepedagoger hade skrivit en insändare om den så kallade femtontimmarsregeln, det vill säga att barn till arbetslösa och föräldralediga sedan början av 2000-talet har rätt att sätta sitt äldre barn i förskola upp till femton timmar i veckan.
Pedagogerna var upprörda över alla föräldrar som när de fick sitt andra barn helt plötsligt ville ”bli av med” det första. Varför skaffa flera barn om ni inte vill vara med dem? frågade sig skribenterna. De menade att femtontimmarsbarnen skapar oroliga barngrupper i förskolan, sprider virus till sina spädbarnssyskon och själva blir oroliga av att vistas så korta stunder på förskolan. Plus att det kan vara svårt att förstå för en treåring varför föräldern eller föräldrarna vill vara ensamma med syskonet. Dessutom bidrar de till att förlänga köerna för de barn som verkligen behöver förskolan.
Vad vet väl jag? Jag har dålig insyn i förskolan men argumenten låter rimliga. Men oj, vilka reaktioner de fick från föräldrar som kände sig påhoppade, kränkta och missförstådda. Och visst, det finns alltid personliga och högst förståeliga skäl till ett beteende eller personligt val. Men vad pedagogerna ville komma åt var nog egentligen det kollektiva. Varför behöver dagens småbarnsföräldrar ”avlastning” när de får ett nytt barn, medan mina föräldrar hade tre ungar hemma samtidigt i början av åttiotalet. ”Den bästa tiden i mitt liv”, säger min mamma. Det är hela tiden den där kampen mellan individ och struktur. Vem ska lastas för att unga, i synnerhet nyblivna föräldrar, i dag känner mer stress och oro än de gjorde för trettio år sedan? Individen själv? En hel generation? Eller politiker? Politiska och ekonomiska idéer? Jag vet inte. Ibland kanske båda. Det kollektiva ansvaret att förändra dåliga strukturer kan betyda så många olika saker.