I naturen…
Det var tidigt 1950-tal en söndag förmiddag i Kilafors och familjen Skoglund gjorde sig klar för det återkommande nöjet, en biltur efter Hammarsbodvägen. Redskapet för detta nöje var en Chevrolet modell 1931 med vevstart, även kallad ”Karetan.”
Matsäcken var packad och familjen fördelade sig efter ett uppgjort mönster i bilen. Broder Erland född 1940 satt fram med pappa ”Buster” (Bernhard), broder ”Skano” (Karl-Arne) född 1942 satt till vänster bak med berättaren, lillasyster ”Kitty” (jag, Christina) född 1945 i mitten och mamma Gyda till höger. Enligt mamma berodde detta på, att viktfördelningen i Karetan var viktig för dess möjligheter att hålla sig på vägen i kurvorna.
Tänk dig en fyrkantig hög kaross med ett smalt hjul i varje hörn, som skall rattas i den enorma hastigheten av 45–50 km i timmen på grusväg med rullgrus i kurvorna. Pappa njöt liksom bröderna, medan mamma och jag följde med för att det så skulle vara. Mamma var säkert rädd och jag hade gärna hellre stannat hemma och lekt med bästisen Gunilla.
Efter någon timme stannade vi och intog matsäcken som bestod av kaffe för vuxna och saft för oss ungar. Till detta någon smörgås och sedan bulle och bondkakor.
På vägen hem i kraftig utförsbacke kom det, skriket av fasa från mamma. Vi stod plötsligt stilla och alla utom pappa, som höll i ratten, hade flyttats märkbart framåt på sätena. ”Vad var det?” utropade mamma. ”Bromsprov lilla mor,” svarade pappa lugnt, lättade på bromsen och gav gas, så att färden kunde fortsätta.
I stan…
Det hände sig då och då, att vi gjorde stadsresan för att hälsa på pappa Busters systrar i Gävle. Faster Märta och farbror Erland på Nygatan och faster Tora och farbror Ruben på Hattmakargatan.
Ett starkt minne är från den gången vi kom åkande på Nygatan i riktning mot centralstationen och skulle korsa Norra Kungsgatan. Vid den här tiden gick fortfarande spårvagnarna i Gävle och naturligtvis fick vi stanna och vänta för att en sådan skulle passera. Då får Karetan motorstopp.
Pappa gjorde sina tappra försök att starta med lilla dragspaken, som satt på instrumentbrädan, men förgäves. Vår kartongbil gav anledning till mångas leenden på den tiden och nu blev det glada tillrop, när pappa Buster fick gå ut och veva igång motorn. Jag skämdes och försvann ner på golvet medan pappa vevade så svetten lackade på flinten och tänderna bet hårt om pipan, som aldrig lämnade munnen på min käre far.
Till sist startade eländet och vi kunde avsluta färden de 200 meter, som återstod fram till Nygatan 28, där faster Märta väntade med mat och fika och kanske lite frisering av familjen, eftersom hon var hårfrisörska och hade stor salong.
I minnet…
Den gamla Karetan figurerar i många minnen från 50-talet, men det jag minns starkast är hur pappa Buster ofta hängde in under någon halva av motorhuven då något krånglade med den kära gamla kärran. Allt eftersom han behövde ändra läge med huvudet, flyttades pipan från ena mungipan till den andra, rent instinktivt. Efterträdaren till Karetan var för övrigt en T-Ford av 1930 års modell. Buster måtte verkligen ha älskat att mixtra med gamla amerikanare.
Vad har denna berättelse med arbetsmiljö att göra?
Pappa Buster, 1902–1974, var en hårt arbetande egenföretagare, skräddarmästare till yrket, plus att han ägde och skötte två hyresfastigheter i centrala Kilafors. Han ”extraknäckte” som filmmaskinist, brandman och hemvärnsman.
Han var astmasjuk och storrökare, arbetade i en dammalstrande miljö i skrädderiet och med hanteringen av sågspån, eftersom det var bränslet till uppvärmningen av hyreshusen. Vid brandutryckningar var han ständigt utsatt för tung rök och hårt arbete med att hålla och på rätt sätt hantera brandslangar med högt vattentryck.
Man kan säkert ha åsikter om hans piprökande, men varken jag eller någon annan har rätt att döma honom för det. Pappa hade under alla år en vacklande hälsa, men jag hörde honom aldrig klaga.
Minns att han vid ett par tillfällen under mina yngsta år var borta för vård och behandling för sin astma under lite längre perioder. För övrigt fanns han alltid där, sittande på arbetsbordet i skrädderiet, skottande snö på den stora gården eller serverandes film till oss barn och vuxna som hade ledigt för att roa oss.
Trots att Buster var egenföretagare, tror jag inte någon som kände honom satte upp honom på en piedestal med avund i hjärtat, för alla visste och såg att skräddarmästare Bernhard Skoglund var en hårt arbetande samhällsmedborgare. Respekten från människorna omkring honom fick han för sitt slitsamma bidrag till samhället och för att han var en varm och humoristisk kamrat. Tillsammans med sin hustru Gyda, min mamma, fostrade han dessutom åtta barn, varav jag är yngst och den, vad mina syskon menar, enda som pappa skämde bort.
De söndagar under min barndom då det inte var matiné på biografen, tog Buster med sig familjen ut på en nöjestripp efter skogsvägarna i sin kära Kareta. Det var hans stunder av rekreation och avkoppling. Mitt liv tillsammans med Buster i hans vardag, skulle kunna fylla många A4-sidor.
Pappa Buster var en äkta arbetare och jag älskade honom innerligt.
Christina ”Kitty” Skoglund är från Kilafors i Hälsingland. Har i hela sitt liv tyckt om att skriva men aldrig kommit till skott att försöka publicera något. Hon är pensionär och har tidigare arbetat som sjukvårdsbiträde, skötare, förste skötare och sjuksköterska.
