Globalisering är en process på gott och ont. Rent ekonomiskt har de senaste 25 åren präglats av ett race mot botten, där fattiga länder tävlat om att erbjuda förmånligast villkor för stora företags etablering. Och förmånliga villkor för företag är detsamma som sämst löner och minst rättigheter för arbetare, samt att så lite som möjligt av företagens vinst går tillbaka till värdländerna i form av skatteintäkter.
Här i västvärlden har processen inneburit att en mängd industrijobb försvunnit, och ersatts av osäkra servicejobb med mycket dåligt betalt. Ledningarna för den industri som ändå blivit kvar har allt mer högröstat dikterat villkoren för sin verksamhet.
Vilka värden kan inte säljas ut i den här processen? Frågan är om sådana finns. Vi har låtit Nato släppa bomber över Norrbotten, det finns intressenter som för profit vill gräva bort de vackra bergen på Västgötaslätten.
Och i skrivande stund försöker demonstranter försvara den unika Ojnareskogen mot företaget Nordkalk. Demonstranterna menar att inte bara en mängd unika arter hotas av kalkbrytningen, själva grundvattenförsörjningen på Gotland kan vara i fara.
I motsats till vad mediebilden kan få en att tro är det långtifrån bara ditresta demonstranter, många gotlänningar har engagerat sig mycket hårt för Ojnareskogen, inte minst bönder som ställt upp sina traktorer framför polisen, som i sin tur fått förstärkning från Stockholm. Naturligtvis finns det också gotläningar som är för brytningen. Och deras skäl är hedervärda, de hoppas att Nordkalk ska komma med jobb, bättre betalda industrijobb. Men vad är det egentligen för jobb Nordkalk har att erbjuda?
Det finns mer sanning än man först kunde tro bakom demonstranternas banderoll med ordet ”Mordkalk”. När två unga arbetare fick svåra brännskador vid rengöringen av en av Nordkalks ugnar, varav den ena avled av sina skador, hade de beordrats att hälla vatten på en ugn som enligt sin tillverkare behöver svalna av i två veckor. Utredningen efter händelsen försvårades av att inte mindre än sex företag var inblandade i hanteringen denna olyckskväll.
Nordkalk är ett av alla de företag som har satt i system att använda underentreprenörer och leja ut obekväma uppgifter till bemanningsföretag. För hade man använt sina egna arbetare hade man tvingats till en helt annan nivå av säkerhetstänkande, helt enkelt den där ett arbetarliv är värt något, och då hade man förlorat några kronor. Naturligtvis faller ett tungt ansvar på underentreprenören Empower, men det samordnande arbetsmiljöansvaret har Nordkalk, och kan aldrig köpa sig fria från det.
I dagens Sverige dör ett förfärande antal arbetare i olyckor som är helt möjliga att undvika, och en stor andel av dessa är i likhet med de som skadades på Nordkalk ungdomar. Att ta medvetna risker med arbetares liv och hälsa varför kallar vi det olycka? När man dödar någon för pengar brukar det i alla andra sammanhang rubriceras rånmord.
Varför häktar man inte de misstänkta i företagsledningarna, utan låter dem prata sig samman och fila på sina historier under en åtta månader lång polisutredning? Och varför får ett företag som gjort sig skyldig till en sådan handling samtidigt tillstånd att utvidga sin verksamhet till ett unikt och oersättligt naturvärdes förstörande på Gotland? Att medvetet riskera arbetarliv borde leda till långa fängelsestraff och näringsförbud på livstid för alla inblandade.
Visst behövs arbeten. Men de arbeten som erbjuds måste vara människovärdiga, och inte utgöra ett hot mot arbetare, lantbruksnäring, oersättliga naturvärden och grundvattenförsörjning. Istället för att lägga polisresurser på att försvara Nordkalks cyniska exploatering kanske man kunde få önska lite mer resurser till en sanering av bemanningsbranschen, arbetsmiljöinspektion och tillslag mot arbetsköpare som inte värnar arbetarnas rätt till liv och hälsa?
