En kamrat i universitetssektionen skrev i en uppdatering på Facebook att han kände sig ”som en lärobok; tillrättalagd, sluten och bedräglig”. Det är en träffande sammanfattning av bokgenren. Motsatsen är böcker som karaktäriseras av sin nyansering, sammansatthet och mångtydighet. Jacques Rancières avhandling Proletarian Nights är en sådan bok. Sedan jag läste den första gången för några år sedan har jag gång på gång återkommit till den. Både genom återläsningar av olika delar men kanske framför allt i tanken. Det är något med att den känns sann och ärlig på ett sätt som jag mycket sällan har upplevt med annan historieskrivning. Tyvärr har den första engelska utgåvan varit näst intill omöjlig att få tag på – i hela Sveriges bibliotekssystem har det exempelvis bara funnits ett exemplar. Men nu i våras kom en ny engelsk upplaga.
Rancière började göra sig ett namn i slutet av 1960-talet som lärjunge till Louis Althusser, akademiskt verksam filosof samt ideolog för det franska kommunistpartiet. Frustrerad över Althussers och andra marxistiska filosofers elitistiska, strukturella och mekaniska syn på relationen mellan arbete och kapital gick Rancière ned i den franska arbetarrörelsens arkiv. Där förblev han under större delen av 1970-talet. I mitten av decenniet började han ge ut tidskriften Révoltes logiques – Revoltens/upprorets logik – med syftet att skapa ett alternativt historiskt minne. Att studera vad arbetare hade att säga om sakernas tillstånd var enligt tidskriftens skribenter intressantare än olika universitetsmarxisters historiematerialistiska utvecklingsteser vilka lämnade litet eller intet utrymme för mänskliga initiativ. Tanken var inte att idealisera marginell radikalism utan att undersöka den på dess egna villkor och lära av den. Rancière kom likväl på sig själv med att ha underskattat just hur mångfacetterad en människa är. I arkiven fann han inte agitation och ursinniga uttryck utan ett i huvudsak betydligt mer innerligt och sinnrikt material. Den revolterande massan visade sig vara verkstadsfilosofer och kvarterspoeter.
Några år senare, 1981, kom Rancière ut med sin avhandling La nuit des prolétaires. Archives du rêve ouvrier. I svensk översättning skulle dess poetiska titel lyda något i stil med ”Proletärernas natt. Arkiv över arbetarens drömmar”. Genom olika tidningar, tidskrifter, romaner, brev och dagböcker ges inblickar i arbetares farhågor och drömmar från 1830-talet till 1850-talet i Paris. Enstaka nedslag görs även vid senare tidpunkter i slutet av några av arbetarnas liv. Materialet är således hämtat från de hemliga sällskapens, konspiratörernas, upprorens och upploppens epok i Paris: julirevolutionen 1830, februarirevolutionen 1848, arbetarupproren i juni samma år, och den kontrarevolutionära kuppen i december 1851. Dessa händelser nämns emellertid bara i förbigående och indirekt. Historiska händelser upplevs sällan som sådana av de som är med om dem. Rancières intresse är för den mer mentala revolten som tänktes, skrevs och diskuterades fram. För var inte proletärernas till synes diskreta intellektuella uppror mot arbetets stympning av deras själsliga liv en förutsättning för följande revolutioner?
Utmaningen för de nattligt sammansvurna proletärerna blev att sälja sin kropps arbete utan att alienera sitt tänkande. De bröt mot den sociala ordningen genom att försöka ta tillbaka den tid som förnekades dem i kapitalets uppdelning av deras liv i lönearbete och fritid. När de flanerade, diskuterade, tänkte och skrev visade proletärerna att de var kapabla till all den förfining som tidigare hade varit reserverad för de överordnade klasser som var befriade från de dagliga mödorna för arbete och bröd. Under samhällsytan skapade de drömmande proletärerna en jämlikhetens folkbävning vilken skapade frigörande effekter för flera decennier framöver – såväl folkliga uppror som arbetarrörelser och marxister kom av denna rörelse. Verkstadsfilosoferna och kvarterspoeterna bevisade för omvärlden att det inte finns någon folklig intelligens ägnad praktiska spörsmål och en mer teoretisk skolad intelligens upptagen med ett abstrakt tänkande. Intelligensens jämlikhet förblir kanske också en av de farligaste tankar som går att nära för kapitalets sociala ordning.
Uppdelningen av människor, ämnade antingen för att vara den praktiskt arbetande handen eller den teoretiskt studerande hjärnan, påminner om Alliansens samtida skolpolitik. Ibland känns det som om dagens kapitalism i vissa avseenden har mer gemensamt med 1830- och 1840-talets än den har med välfärdskapitalismens decennier. Erfarenheten av ett prekärt och osäkert arbetsliv med omfattande arbetslöshet, tillfälliga anställningar, godtyckliga chefer, låga löner och minimerade sociala system delades av Paris verkstadsarbetare. Rancière har valt bort forskarens förklarande distans just för att kunna göra rättvisa åt texternas subversiva kraft i vår egen samtid. Proletärernas drömmar ska inte gömmas undan i en tryggt rekonstruerad dåtid i ett avlägset förflutet. I vår värld, precis som i deras, är utmaningen att obstruera, söndra och förändra kapitalets ordning.
Framställningen är heller inte den gängse för en avhandling med en tydlig vetenskaplig metodik. Boken har snarare en essäistisk karaktär; uttrycket är metaforiskt, aforistiskt och bitvis ironiskt. Läsaren leds genom förtroligheter, vardagsanekdoter, dikter, filosofiska spekulationer och politiska framtidsprogram. Begrepp, namn och händelser kommenteras oftast bara ytterst kortfattat efterhand som de dyker upp. Är det exempelvis den berömde författaren Victor Hugo som i förbigående omnämns ströva runt bland barrikaderna en natt i december 1850? När läsningen känns självförklarande kan Rancière inflika en destabiliserande kommentar eller öppen fråga. Dubbeltydigheterna och exemplen på dem är otaliga: Charles Petit, arbetslös frasradikal, blev en utmärkt soldat i nationalgardet och var med och slog ned folkliga oroligheter. I kontrast till honom fick en hetsig småföretagare vid namn Breton, med två anställda och en lärling, avväpnas för att hindras från att löpa amok och skjuta ihjäl borgare. Hela den vetenskapliga diskussionen är ytterst subtil – frustrerande subtil för en skolad historiker. Avhandlingen fick också kritik av historiker för att vara ett mer litterärt och poetiskt verk än ett vetenskapligt.
La nuit des prolétaires kom trots det att bidra till att omdefiniera arbetarhistoria i Frankrike under 1980-talet; den visade både att all idealisering av de förindustriella verkstadsarbetarnas villkor är nonsens och att ett skolat avantgarde med ambitionen att medvetandegöra massorna är en bieffekt av proletärernas agerande snarare än en orsak till det. All intelligens, all kunskap och all initiativkraft fanns hos arbetarna. Ändå förklarar Rancière väldigt lite – problemställningarna och frågorna är fler än svaren. Förmodligen är det en del av orsaken till varför boken är så fascinerande att läsa och så givande att relatera till. Den handlar inte så mycket om förflutna proletärer som om villkoren för deras tänkande i samtiden.
Även om Proletarian Nights bitvis är svår att helt begripa sig på är den aldrig lätt att avfärda. Boken är en slösande rik kommentar till frågan om människans möjligheter till flyktlinjer i och från kapitalismen – jag kan inte föreställa mig en bättre bok att tänka vidare tillsammans med.
Fredrik Holmqvist arbetar som doktorand i historia vid Umeå universitet.
