Under tonårens åttiotal trollbands jag av den undergång som verkade hänga över oss och att sträcktitta på apokalyptiska zombiefilmer blev min privata hanteringsmekanism. Man kan tro att jag blivit glad över att zombies fått en renässans, men tyvärr kan jag inte göra annat än att hötta med gubbkäppen och skrika att det var bättre förr. […]
Under tonårens åttiotal trollbands jag av den undergång som verkade hänga över oss och att sträcktitta på apokalyptiska zombiefilmer blev min privata hanteringsmekanism. Man kan tro att jag blivit glad över att zombies fått en renässans, men tyvärr kan jag inte göra annat än att hötta med gubbkäppen och skrika att det var bättre förr.
De tongivande filmerna jag växte upp med, Romeros Dead-trilogy och O’Bannons Return of the Living Dead, var politiskt medvetna. Zombieinvasionen stod som symbol för masstänkande, konsumtionshysteri och individens upplösning. I Night of the Living Dead från 1968 är undergången en naturlig konsekvens av inrikespolitiska spänningar och i uppföljaren har medelklassens bekväma apati spridit sig över världen.
Filmerna, som omedelbart totalförbjöds i Sverige, var en enorm succé. Det tog inte lång tid innan Italien följde efter med råare och smutsigare alster, som hade mer gemensamt med EC Comics och HP Lovecraft än med samtidspolitik, men ändå bibehöll förlagornas nekrofobiska undertoner. I zombiens natur ligger den subversiva tanken om det mänskliga köttets förgänglighet och att alla tankar om beständighet är illusioner. En kättersk tanke i det moderna samhället, som ser sig självt som toppen på utvecklingens bana.
De moderna zombiefilmerna däremot är hyperkonservativa propagandafilmer för nyliberala värderingar. I The Walking Dead är synen på klass och kön så gammaldags att den förmodligen hade förbluffat även en inbiten femtiotalsman.
Dagens zombies är, i stark kontrast till 1970-talets obevekliga spegelbilder av oss själva, en framrusande, desperat hord av uthungrade uteliggare, som dör i drivor framför välbeväpnade, kränkta, vita medelklassmän. De väller fram på samma zulukrigarmanér som motståndare alltid gör i amerikanska propagandafilmer, och förintas av individens amoraliska vilja att vinna och överleva på den nya marknaden till varje pris.
De kränkta, vita männen, med Breiviksliknande fantasier om att hämnas på samhället och återta sin kastrerade manlighet, står fångade mellan den rasande underklassen och systemets brutala natur. Men trots all eldkraft är det viktigaste vapnet inte solidariteten bland överlevarna, det mytiska vänsterpåfundet som inte finns, utan den smått paniska paranoian.
Om jag är en fri aktör, med kraft och vilja nog att döda allt och alla för att överleva, vad hindrar då andra starka, fria aktörer att döda mig?
Svaret är: Inget.
Du är ensam, med dina vapen och din förtryckta ilska över att du inte är den vinnare du fostrats till att tro att du ska bli. Men se! Där kommer de, slöddret. För att ta det du har. Det är deras fel.
Döda dem. Döda dem allesammans.