När tåget lämnar stationen Hackney Wick reser sig passagerarna i vagnen upp och lutar sig mot fönstret på höger sida. Utanför ­tonar Olympiastadion upp sig i grådiset och alla verkar vilja få en skymt av bygget som kostat närmare en halv miljard pund.

Bara någon kilometer därifrån, på busstorget utanför Stratford station, står poliser uppradade och stressade turister skyndar mot shoppinggallerian Westfield, en av Europas största. OS har nyligen avslutats och elden har släckts. Nu väntar några dagars förberedelser inför nästa arrangemang, Paralympics.

I ett litet stånd strax utanför hänger jamaicanska flaggor. Kvinnan bakom kassan vill vara anonym men berättar att OS varit kul. Men om det påverkat hennes affärer vet hon inte.

– Det var mest roligt att se allt folk, men jag tror inte jag sålde mer än vanligt. Möjligtvis när Usain Bolt vann då, säger hon och skrattar samtidigt, som hon förklarar att de flesta besökarna verkar vilja in på arenorna så snabbt som möjligt. Långt ifrån alla tar sig tid att upptäcka området.

Stratford är en del av nordöstra London som länge betraktades som ett hopplöst problemområde av politiker och affärsmän. På några år har dock mycket förändrats. I dag är området bland de mest gentri­fierade i staden och många som bott här en längre tid har tvingats ännu längre ut längs tunnelbanans Central Line när ­hyrorna plötsligt skjutit i höjden.
 

Julian Cheyne är en av dem. Han är 65 år och pensionär, och bodde länge i en av de 425 hyres­lägen­heterna vid Clays Lane Housing Coop – ett projekt för ensamstående och singlar med rabatterade priser. Det revs för snart två år ­sedan när Internationella Olympiska Kommittén ville ha marken för att bygga OS-byn, där deltagarna under en knapp månad skulle bo.

Vi träffas i regnet och han pekar bort mot andra sidan torget.

– Jag fikar hellre där borta, säger han och syftar på ett kafé 500 meter från shoppinggallerian. 

Kaféet är ett av få ställen som funnits länge i området och som inte tillhör en enorm kedja. Inne bland borden är det glest med folk, trots kommersen utanför.
 

Han är besviken och arg. På London som arrangerade de trettionde olympiska spelen och på de enorma kostnader det förde med sig för staden.

– Jag vill inte idiotförklara folk. Det är klart att jag förstår att många tycker det var kul, men vad fick vi betala egentligen?

Han berättar om Stratford där en stor del av Londons arbetarklass bodde under en lång tid. Innan OS fanns det ett kommunalt badhus som fick stänga när den gigantiska simarenan skulle byggas. I dagsläget är det oklart vad som händer med den framöver. Just nu vet Julian Cheyne bara att Stratfordborna inte har någonstans att gå för att simma.

– Så hävdade politikerna att OS skulle främja hälsan för Londonborna, det är patetiskt med deras lögner, säger han och rör om i sin kaffe.

Tillsammans med ett hundratal andra boende i nordöstra London bildade han redan hösten 2005 nätverket Games Monitor för att protestera mot de skenande kostnaderna och de effekter spelen förde med sig.

Redan några månader innan spelen tog universitet i Oxford fram siffror som visade att kost­naderna mer än fördubblats jämfört med den planerade budgeten. ­Politiker från båda håll menade att OS skulle sätta London på världskartan och ge staden, och framför allt de mer ­eftersatta områdena, en ekonomisk skjuts framåt. Jobb skulle skapas och nya investeringar komma. Premiärminister David Cameron har optimistiskt sagt att spelen på sikt kommer att generera 20 miljarder pund till London i form av turism, marknadsföring och nyinvesteringar.

Julian Cheyne rynkar på nästan.

– Som att London inte redan var en plats på världskartan. Dessutom har de flesta av jobben gått till människor utanför området. Tillfälliga jobb till människor som kommit hit under en kort period från andra delar av landet.
 

Ett annat argument som använts flitigt av OS-förespråkarna är att Stratford och omgivningarna runt om skulle bli säkrare. Färre brott och fler poliser. Julian Cheyne ­berättar att det endast resulterat i vad han kallar trakasserier av ungdomar.

– Polisen har gripit massor av unga mörkhyade män och kört bort dem från deras eget område. Utan att de ens varit misstänkta för något brott. Och säkerheten. Vi har fått militärer med milisrobotar på taken, det känns inget vidare faktiskt.

Just säkerhetsfrågorna har retat många Londonbor. Inte sedan Tysk­lands bombningar av just östra London i början av andra världs­kriget har säkerhetsbudgeten för staden varit så hög. Sammanlagt lade den brittiska regeringen ut 860 miljoner pund på säkerhet och 18  200 personer kallades in för att skydda spelen mot terrorism och andra angrepp. Samtidigt upplever många britter de hårdaste åtstramningarna i ekonomin på 60 år.

I det gamla shoppingcentret intill Westfield är trängseln inte lika påtaglig. Här finns det fortfarande några få mindre gatukök som inte tagits över av någon multinationell kedja. Under OS var det dock tufft för många av ägarna. Internationella olympiska kommittén, IOK,  slöt nämligen avtal med de stora hamburgerbolagen. Mat som inte köpts från kedjor som till exempel McDonalds förbjöds inne på arenorna.

– De små restaurangerna blev till exempel förbjudna att sälja pommes frites. McDonalds hade tillfälligt monopol, berättar Julian Cheyne.

Shawan Shawon står bakom disken i sin brors restaurang och säljer vårrullar.

– Våra affärer gick ned under OS. Det gick inte alls som vi förväntat oss, men det gick nog bra för Kentucky Fried Chicken och McDonalds, skrattar han samtidigt som han tar betalt för en lunch.

Han berättar att han var en av alla dem som var positiva till att London fick arrangera OS. Nu är han dock inte lika säker längre. 

– Det kanske hinner vända under Paralympics, säger han förhoppningsfullt och serverar en av ställets få kunder.

Utanför har regnet tilltagit och folk skyndar in under tak. De flesta turister trängs dock i gången som leder bort mot tunnelbanan och vidare in mot centrala London. 

Julian Cheyne berättar att även om OS är över tänker han fortsätta att kämpa. Om inte annat, säger han, för att bevisa att de farhågor han målade upp nu besannats.

– Det blev ingen ökning av ­arbetstillfällen, och bostäder, visst har det byggts en del nytt, men det hade de varit tvungna att göra ändå. Jag ser det bara som en enorm kostnad som vi här ute får betala i flera år framöver. Jag tycker synd om människorna i Rio de Janeiro och Sotji, Ryssland, där de två nästkommande spelen ska hållas.