I måndags fick jag en lista på orter märkta med beteckningen ”utanförskapsområden” i min jobbe-post. Dessa, berättade texten med avsändare Arbetsmarknadsdepartementet, ska få tävla om hur mycket pengar de ska få ur en pott om tvåhundra miljoner kronor.
Nu är det alltså inte längre bara enskilda som har svårt att få livets nödtorft att gå ihop som brännmärks som ”i utanförskap”. Hela förortsbefolkningar stämplas som medlemmar i ”utanförskapsområden”.
Visst finns många problem i dessa områden, och visst behöver pengar satsas. Men redan den nedlåtande och skuldbeläggande tonen i ordet ”utanförskapsområde”, och idén om att kommunerna ska tävla om sin del av potten är avslöjande.
Ansvariga politiker har valt att se på områden med fattig befolkning som kolonisatörer beskådar en inhemsk tredje värld. Man visar sig god och skänker några nådiga kronor som den oförbätterligt fattige givetvis ska förtjäna genom god liberal tävlan om smulorna. Samtidigt stämplar man områdena som utanför, oförbätterliga, en zon som ska utplundras. Nu föreslås ekonomiska frizoner. Förebilden är de frizoner i fattiga länder som etablerats för att locka till sig multinationella företag.
Tanken är att devalvera arbetskraftens värde i förorterna. Företag ska få rätt att undanhålla en del anställda sociala avgifter under de sju första åren om de etablerar sig i en ekonomisk frizon.
Det handlar om att hjälpa företag att undanhålla delar av vinsten från arbetarna och samhället i stort. Åtgärden bidrar inte till att minska något utanförskap och det är heller inte avsikten. I stället används ordet utanförskap för att få oss att mentalt acceptera att vissa ska ha sämre villkor än andra.
Politiken som förs idag handlar de facto om att skapa och permanenta fattigdom hos stora befolkningsgrupper, så att företag och rika privatpersoner kan segla på detta nyfattigdomshav. Rut-avdrag för läxhjälp är ytterligare ett annat förslag som nyligen lagts fram. I forna onda tider var hemhjälp hos rikare klasser standard. När denna standard nu återlanseras är det med tillägget att det är vi alla som via skattesystemet ska betala de rikas uppassning.
Skolor i fattiga områden dräneras på resurser med hjälp av skattepengar. Utbildningsvägen görs stenig och ogästvänlig för arbetarklassens barn. Arbetarklasskultur av alla slag, från gatukonst till vägkrogsbibliotek, motarbetas. Arbetarklassens barn ska inte ha tillgång till kunskap och inte finna sig en egen röst. Bemanningsföretag och Fas 3 är redskap som gör arbetsmarknaden allt mer osäker, försvårar facklig organisering och dämpar lönerna.
Det är intressant att titta på vad vi sägs ha råd att finansiera och inte via skattsedeln. Polisen säger att man fruktar kostnaden att gräva efter bevis på ett misstänkt miljöbrott från ett företag som agerar på Gotland, men har inga problem att kalla in polisiära resurser från Stockholm för att skydda samma företags utplundring.
Vi sägs inte ha råd att helfinansiera kollektivtrafiken med skattemedel, något som skulle gynna dem med små ekonomiska marginaler mest. Men vi har råd att skattefinansiera ägarklassens hembiträden och ge dem betalt för att tvinga arbetslösa att arbeta gratis i Fas 3 eller sänka priset på arbetskraft i förortsområden åt dem.
Allt i namn av att minska bidragsberoendet, stoppa utanförskap och öka jämlikheten.
