Våra hojåkande hjältar fick mer knas än vanligt i senaste säsongen av tv-serien Sons of Anarchy. Den federala polisen snärjde sina nät kring dem, mexikanska kartellmedlemmar trampade dem på tårna, och ryska mafiosos spillde en imaginär drink över deras nytvättade, vita t-shirt.
Skurklivet är ingen dans på rosor, inte när profiten sjunker, konkurrensen om marknadsandelar hårdnar och polisen brukar allt mer fascistoida metoder. Men det är skillnad på en skurk och en kriminell. Det är skillnad på brott som begås i vrede, sinnesförvirring eller av misstag, politiska brott och brott som begås för pengar. Även där finns ett helt spektrum, från kamraterna i Francos Spanien som rånade banker för att sponsra sin fortsatta kamp mot diktaturen till de betalda råttorna som nyligen mordhotade och misshandlade fackligt aktiva i Stockholm.
Sons of Anarchy handlar om de kriminella sammanslutningar som vuxit sig starka nog att utmana polis, politiker, rättsstat och media. Likt terrorism är organiserad brottslighet de nedtryckta folkens vapen. Det finns en anledning till att Yakuzan växte sig stark i efterkrigstidens sönderbombade Tokyo. Att Cosa Nostra, Camorran och ’Ndranghetan uppstod i det härjade, utfattiga södra Italien. Att den ryska maffian får sådan makt ur sitt sönderkrigade, sönderkorrumperade land, och att enprocentklubbar (de sammanslutningar av motorcykelsentusiaster som säger sig tillhöra den procent av samhället som står utanför lagen) växer sig starka där den vita arbetarklassen får på nöten.
Men maffiaverksamhet är lika kontraproduktivt som terrorism. Och skapar lika mycket elände för den arbetarklass som den lever bland och på. Hells Angels – den klubb som Sons of Anarchy löst baseras på – är pr-genier, där det genialiska ligger i att utmåla sig som en rebellisk kamratklubb byggd på anor och ära, som erbjuder gemenskap och lojalitet, när de egentligen fungerar som ett företag. Skillnaden är deras image, och att de erbjuder sämre arbetsförhållanden än legala motsvarigheter, med grövre fjäsk för överordnade och ännu mindre att säga till om. Arbetstider och eventuell ersättning ska vi inte tala om. Och hamnar du i onåd hos ledningen bör du oroa dig för mer än sparken. Friheten i att fräsa nedför motorvägen på en blänkande motorcykel sätts i hård kontrast mot den ständiga rädsla som verkar prägla klubblivet.
Varför dras folk dit? Ibland är det ett logiskt överlevnadsval. Man behöver allierade som aldrig backar. Andra söker en gemenskap man inte finner på andra håll. Den industri som förut erbjöd arbeten en identitet är på stark tillbakagång i både USA och Europa. Sons of Anarchys klubbhus delar tomt med deras bilverkstad. När de inte smugglar vapen genom den idylliska småstaden Charming servar de medborgarnas bilar. Men hur länge dröjer det innan de slås ut av billiga latinos söderifrån eller specialistverkstäder för japanska småbilar?
Precis som Sveriges bilindustri ser mekandet med motorer ut att vara på väg bort. I Göteborgs-Posten den 26/8 beskriver en avhoppad göteborgsledare att Hells Angels ”har gått från en bikerklubb med kriminella inslag till en kriminell organisation med bikerinslag”. Likt diktens amerikaner befinner sig svenska klubbar i en trängd situation. Samtidigt som gäng med olika etnisk prägel växer sig starkare gör sig grupper från öststaterna redo att plocka Sverige likt en mogen frukt (ett tecken på denna rörelse under ytan är maffiafamiljen Antonovs försök att köpa Saab).
Några frågor snurrar i mitt huvud inför den femte säsongen av Sons of Anarchy. Var går gränsen för hur vidsträckta kartellerna och de östeuropeiska och italienska grupperna kommer att växa sig? Hur kommer kriminella grupper – och vanligt folk – i USA och Europa att reagera på utvecklingen? Kommer man finna sin plats vid sidan om? Kommer Sons of Anarchy att ägna sig mer åt företagsplundring, bemanning inom byggbranschen, och liknande, så som vi sett deras förlagor göra i Sverige? Kommer man slå tillbaks? Och vad kommer ske i Sverige?