”Personen”, har den ryske teologen Vladimir Losskij skrivit, ”är gripbar endast i själva livet genom direkt intuition eller genom ett konstverk. När vi säger ”det är Mozart” eller ”det är Rembrandt” befinner vi oss i en värld som är så personlig att det inte finns en motsvarighet någon annanstans.”
En av mina många estetiska teorier, som liksom citatet ovan är mer elegant än vad den är väl underbyggd, handlar om just detta: om personlighet, eller om vad man kan kalla stil. Detta rör så skilda saker som städer, personer och konstverk och syftar på det som blir kvar när man har reducerat bort alla beskrivbara egenskaper. Något slags anda, en gäckande känsla som liksom skär vertikalt genom de uppradande dragen och gör att man lockas dit utan att riktigt kunna förklara varför. Något undermedvetet som inte kan ersättas hur som helst med ett på ytan snarlikt subjekt. Det unika. Stilen.
Min teori – man hör ju hur banbrytande den är – menar vidare att det är graden av påtaglig stil som gör att åtminstone jag personligen hänger upp mig på särskilda människor, platser och verk. Vissa har liksom mer röst än andra. Köpenhamn, till exempel, upplever jag som en stad helt renons på eget tilltal, medan Moskva vibrerar av något sublimt som kommunicerar med besökaren på en helt egen frekvens. Elfriede Jelinek har stil. Lasse Hallström har det inte. Per Schlingmann har det och är mycket obehaglig. Dock: tveklöst urskiljbar.
Mest stil i hela världen har förmodligen Mark E. Smith i det engelska bandet The Fall. De har funnits sedan 1976 och gått genom ett oräkneligt antal medlemmar eftersom Mark E. Smith alltid tröttnar på alla och sparkar dem efter ungefär ett år. För lyssnaren gör det ingen större skillnad, även om man kan ha sina synpunkter på vilken gitarrist som var bäst (rätt svar är Brix Smith, 1983-1889); Mark E. Smith är The Fall. Utöver att han är en lysande textförfattare, fullt jämförbar med 1900-talets största poeter, är det något i hans blotta uppenbarelse och ständigt anklagande tonfall som gör att man inte kan ta sig ur hans trollkrets när man väl sugits in i den. Det gör inget att The Fall släpper minst en skiva om året och att hälften är rätt dåliga. Man blir lycklig bara man hör honom.
När The Fall spelade i Stockholm härom veckan stod Mark E. Smith ut med att vara på scenen i ungefär 45 minuter. Extranumren – låtvalen var helt obegripliga – sjöng han från logen. Men vi brydde oss inte, vi förtappade okritiska själar längst fram. Han får göra precis vad han vill. Jag kan inte komma på någon annan levande människa som jag känner så här inför, det går helt stick i stäv med min karaktär i övrigt, men ändå: Mark E. Smith. I detta fall och inga andra är jag ett blinkande lyckligt barn, en ignorerad partner i djupaste förnekelse, eller helt enkelt bara ett helt vanligt fan. Det är stilen som gör det.
I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den här spalten i fortsättningen. Spekulera huvudlöst förmodligen. Och tipsa! Denna gång om att Modernista nyligen har återutgivit den skotska författaren Muriel Sparks Miss Jean Brodies bästa år från 1961. Handlingen kan man googla på men vad som är verkligt intressant är hur detta mästerverk faktiskt diskuterar fascismen och dess suggestionskraft, hur lockelsen i den starke ledaren kan ligga lika mycket i en identifikation med ledaren i sig som i att vilja vara en del av en vallad fårskock. En relevant påminnelse i dessa allmänt äckliga tider.
