Yuppien framavlades av den nyliberala finanskapitalismen, med en personlighet formad av nio delar socialdarwinism och en del kokain. Termen ska ha myntats 1982. Samma år dök Michael J. Fox upp i tv-rutan som Alex Keaton, tonårig Reaganälskande wannabe-yuppie i Fem i familjen. Fox gjorde också huvudrollen när Jay McInerneys debutroman Bright Lights, Bright City (1984) filmades 1988. Men ingen av Fox karaktärer hade svärta och cynism nog för att ge ansikte åt tidsåldern. Detsamma gällde Tom Hanks i Fåfängans fyrverkeri (1990).
Det var i stället Oliver Stone och Michael Douglas som, i Wall Street (1987), skapade den filmkaraktär som främst kom att symbolisera sin era. Gordon Gekko hade cynism och svärta i överflöd och levde den iögonfallande konsumtionens livsstil. Men strängt talat var ju inte den medelålders Gekko filmens yuppie. Rollen som ung och uppåtsträvande börsmäklare hade Charlie Sheen som Bud Fox. I filmens orealistiska slut, där nyliberalismen avfärdas som produkten av Gekkos girighet och klassamarbetet mellan det ansvarstagande facket och en moraliskt mer högtstående kapitalist ses som lösningen, visar sig Bud Fox mest av allt ha varit en duperad pojkspoling på villovägar. Stones naiva socialliberalism har alltid varit hans svaghet.
Det blev Brett Easton Ellis som med Patrick Bateman gav oss den ultimata yuppien i sin tredje roman, American Psycho (1991). Samma år skrev veckotidningen Time yuppiens dödsruna. Året därpå sjöng Stefan Sundström om ”Den döende yuppien”. Men det var för tidigt. Yuppiens självförtroende hotades av det tidiga 1990-talets kris liksom tio år senare av it-kraschen, men båda gångerna var han (mindre ofta hon) snabbt tillbaka i guldsitsen. Hur skulle det kunna vara annorlunda när de ekonomiska klyftorna bara ökade medan finanskapitalet behandlades som en allt styrande gudom som obönhörligt måste blidkas. ”Jämfört med oss är 1980-talets girigbuk närmast återhållsam”, skrev den självbekände yuppien Jeff Gordinier i en artikel i livsstilstidskriften Details 2006. Enligt Gordinier skulle Gordon Gekko ha sett ut som ”en lantis” bland ”fint folk” idag.
Nu vet vi, genom den socialmedicinska forskningen, mer än för 30 år sedan om hur rikedom bryter ned mänsklighet. De ekonomiska klyftor som försätter en förmögen elit i ett tillstånd av ekonomisk osårbarhet, social och fysisk isolering, blockerar samtidigt empatiförmågan. Avståndet till andra människor blir så stort att de helt enkelt inte längre kan spegla sig i oss som fullt existerande medmänniskor. Marknadens logik som förvandlar allt och alla till varor gör resten. När yuppien ser på oss bör vi förmodligen föreställa oss att han ser på oss ungefär som vi ser på hundar; duktiga hundar, söta hundar, besvärliga hundar, farliga hundar, hundar som kanske helst borde avlivas. Det här är den psykologiska realism som Mary Harron och Christian Bale perfekt fångade när de tog American Psycho till filmduken år 2000. Patrick Bateman är bilden av en monstruös, mentalsjuk nyliberalism som står på sin topp; oövervinnlig och ogenomskinlig. Oavsett hur långt Bateman går i vanvett så kan ingen överlevande se genom den polerade mask han varje morgon rituellt sätter på sig framför badrumsspegeln med hjälp av sina exklusiva krämer.
Knappt 30-årige finansmiljardären Eric Packer (Robert Pattinson), vars limousinfärd genom Manhattan skildras i Cosmopolis, är lika mentalt isolerad från omvärlden och lika likgiltigt brutal som Bateman. Men hans värld är sönderfallande, hotad av både antikapitalistiska demonstranter och en plötsligt oberäknelig marknad. Packer förlorar under filmens 108 minuter allt. Som en bild av finanskrisens verklighet är det förstås orealistiskt. Med få undantag har de superrika blivit ännu rikare, med den nyliberala staten som garant för deras makt. Men kanske är det en realistisk bild av den moderne yuppiens mardröm i en tid då ekonomins och planetens sårbarhet inte längre går att förtränga. Kanske är det en bild av hur yuppiens psykologiska grundbetingelse, det sociopatiska självförtroendet, nu börjat undermineras.
Eric Hobsbawm har talat om ”det korta 1900-talet”, från första världskrigets utbrott till Sovjetunionens sammanbrott. Giovanni Arrighi skrev istället om ”det långa 1900-talet” som började med den brittiska finanskapitalismens tillväxt under det sena 1800-talet. På samma sätt skulle man kanske kunna tala om ”det långa 1980-talet” av oinskränkt nyliberalt självförtroende, som började med Thatchers valseger 1979 och kanske började ta slut med Lehman Brothers krasch i september 2008. Men ont blod förgås inte lätt och Eric Packer kan fortfarande vakna ur sin mardröm, precis som han gjorde efter seklets inledande kris, då Don DeLillos här filmatiserade roman skrevs.