Trelleborg, Sveriges sydligaste stad. Här är jag född och uppvuxen. En mycket liten stad men med en väldigt stor fabrik i dess mitt.
Vad jag vet så börjar min släkts krångliga och komplicerade relation till Trelleborgs Gummifabrik AB, i folkmun kallat Gummit, med min mormor och morfar. På femtiotalet jobbade morfar som tjänsteman åt företaget, det var nog ett ganska flott jobb.
Men medan han var ute på tjänsteresor låg mormor runt med olika lokala uppvaktare. Sedan klassikern där morfar kommer hem en dag för tidigt från en tjänsteresa och ja, det blev skilsmässa. Mormor som tidigare varit hemmafru blev tvungen att skaffa ett jobb för att kunna försörja de fem gemensamma barnen medan morfar försökte supa bort nederlaget.
En kort kurs senare körde mormor runt på fabriksgolvet och lastade pallar som legitimerad truckförare. För morfar gick det betydligt sämre. Började dyka upp full på jobbet och blev omplacerad nedåt i flera omgångar tills han slutligen fick sparken efter ett par år av förnedring.
Vid sina föräldrars skilsmässa valde min mamma som femtonåring att flytta med sin alkoholiserade far för att hjälpa honom med hushållet. Hon hade hoppat av skolan efter åttan och på den tiden fick man faktiskt bryta den obligatoriska skolgången mot att man då hade fixat ett jobb. Så hon blev vaktmästare och alltiallo på fabriken.
Produktionen på Gummit bestod vid det här laget mestadels av olika produkter som cykel- och bildäck, gummistövlar och tätningar till olika industrier. På golvet nere vid bandet stod min moster. Det var för henne som för många andra bara ett kort och tillfälligt jobb men detta lät sig inte glömmas i finare kretsar bland hennes makes yrkesmilitärskollegor där hon gick under öknamnet Gummihoran. Förutom ett tydligt klassförakt förblir anledningen till namnet okänd.
På sjuttiotalet stod min far utanför grindarna och försökte sälja Proletären till arbetarna som stämplat ut för dagen. Något år senare blev han själv lovad jobb på fabriken och säger sig ha tagit i hand på det med högste chef på personalkontoret. Men enligt hans egen teori drogs erbjudandet tillbaka efter en koll i Säpos åsiktsregister. Jag har alltid valt att ta den där historien med en nypa salt eftersom min far varken var en framträdande partimedlem i staden eller känd som en sanningens väktare.
Fram till hösten 2008 jobbade min farbror som starkströmselektriker på Gummits olika faciliteter. Efter ett nattskift hittade man honom hängd i fabrikens huvudbyggnad. Ett symptom på en dålig arbetsplats, eller kanske på hur arbete förgör människor och deras relationer? Jag vet inte. Allt jag vet är att min släkts relation till Gummit upphörde den natten.