Medan du sover

02.30 

Gävle håller precis på att gå till sängs efter en blöt helgnatt. I industriområdet Kryddstigen håller åkeriet Valbo Transport i stället precis på att vakna till liv. Rick Johansson försöker med milt våld pressa in sin ståltermos i företagets kaffeapparat. Det går inte, kaffet rinner ut på sidorna och ned på golvet.

Han suckar, hämtar pappershanddukar, torkar upp och gör ett nytt försök.

– En termos kaffe är väl mer eller mindre standard på de här körningarna, säger han. Jag brukar försöka lägga mig tidigt, men ­ibland är det svårt, som söndag till måndag.

Han är född i Biskopsgården i Göteborg men har vuxit upp i Gävle. På åkeriet har han arbetat sedan 2009.

– Jag jobbade som rörmokare innan men blev uppsagd, när Lehman Brothers kraschade blev det ju lite tråkigt i världsekonomin. Så fick jag det här jobbet. Arbetsförmedlingen betalade utbildningen och jag tog kortet snabbt, på åtta veckor.

Nu går han på ett schema som roterar var tredje vecka. Den första veckan är nattkörningar, den andra är kvällspass som börjar klockan 13 och slutar runt 22, den sista är dagspass som börjar grovarbetartidigt och slutar på eftermiddagen.

– Jag gillar nattpassen, säger Rick Johansson. Det är inga idioter, inom citationstecken, på vägarna då. Man kan mysa med radion på. I dag kör vi till Sundsvall, det är en ganska slapp linje. Men jag har glömt nästan alla bra cd-skivor hemma så det blir mycket P1.

En kollega sticker in huvudet i fikarummet.

– Galavagnen är framförd, ers höghet.

Rick Johansson nickar till svar.

– Jag har det så bra att min bil redan är lastad. Jag bara åker.


03.00
 

Att sätta sig på förarplatsen inger känslan av att sätta sig på en tron med utsikt över kungariket Vägen. Men makten förblindar. Det går inte att se det som sker närmast tronens fötter, vilket en rad olika speglar ska råda bot på.

– Det kan stå en hel barnfamilj framför bilen utan att jag kan se det.

I utrymmet mellan sätena ligger diverse personliga tillhörigheter som glömts eller medvetet lämnats kvar under gårdagens körning. Åkarna vid Valbo kör så långt det är möjligt alltid samma bilar.

– Det är en väldig lyx i vår bransch, säger Rick Johansson. När bilen går runt bland olika chaufförer är det större risk att den blir nedsunkad. Det här är ju mitt kontor, så jag vill att det ser hyfsat ut.

Dock är bilarna hyrda. Något som innebär att förarna – beklagligt nog – inte får pynta dem efter eget tycke.

– Men vi har ju våra drömmar. Då blir det wunderbaums och cowboyhattar. Det finns människor som lägger ned tusenlappar på inredningen, det är beundransvärt.

Det sista Rick Johansson gör innan avfärd är att stoppa in ett kort i en till synes oskyldig låda ovanför förarsätet.

– Det här är färdskrivaren, den registrerar allt jag gör, säger han. Det är den polisen använder som underlag när de vill bötfälla oss stackars arbetare.

Långtradarchaufförernas arbete omgärdas av ett detaljerat regelverk. Ett arbetspass får uppgå till nio timmars körtid, vilket kan förlängas till tio timmar två gånger per vecka. Maximal körtid i sträck är fyra och en halv timma, därefter kräver lagen 45 minuters rast. Samtidigt får den sammanhängande dygnsvilan aldrig vara kortare än 11 timmar. Allt detta kontrolleras noggrant av färdskrivaren. Reglerna ska enligt lagstiftarens intentioner främja såväl arbetsmiljö som trafiksäkerhet, men särskilt bland äldre förare uppfattas de i stället som en form av klåfingrig övervakning.

– Många anser att det är en jagad bransch, på grund av alla tider man måste hålla sig till. Skulle du vara ute på vägkrogarna skulle du få höra det av sköna, bittra gubbar, säger Rick Johansson och ler åt tanken.

– Kirurger får jobba längre än oss, de har ju också liv i sina händer. Sedan ska det självklart finnas regleringar, man är ju en trafikfara om man är trött. Men ibland känns det som att Tunga gruppen letar anledningar att ge oss böter.

Just Tunga gruppen – trafikpolisens avdelning för vägbunden godstrafik – är något av ett rött skynke för många chaufförer, och åtskilliga historier vittnar om nitiska konstaplar som hellre fäller än friar.

– Jag åkte på en löjlig bot i februari till exempel. Det var en gammal bil med diagramblad i stället för färdskrivare. Det var den 17 februari, men jag hade råkat skriva i att datumet var den 16. Det åkte jag på 1 800 kronor för, det hade ju lite tippex kunnat lösa.

Bötesbeloppet tvingades han betala ur egen ficka. Han beskriver sin arbetsköpare som ”schysst”. Om åkeriet glömt besiktiga ett släp är det inget snack om att företaget tar smällen, men eget slarv får chauffören själv ansvara för.

Tillräckligt många förseelser resulterar i indraget körkort, och därmed indragen möjlighet till försörjning. Det är också häri en stor del av missnöjet med polisens arbete bottnar.

– Man kan känna oro när man blir stoppad av Tunga gruppen, jag kan få böter fast jag inte är en kille som fuskar.

Plötsligt spränger en radiovinjett igenom förarhyttens samtalsanpassade ljudbild. En förvald inställning gör att volymen automatiskt höjs till hörselskadenivå när det kommer trafikmeddelanden, och en behärskad röst upplyser:

– Trafikinformation. På riksväg 80 mellan Gävle och Hagaström är en person ute och går på vägen.

Rick Johannson skrattar.

– Någon är ute på kvällspromenad tydligen.


04.50
 

När Hudiksvall passeras har solen redan stigit och förvandlat sommarnatten till morgon. Den tomma vägen ser på samma gång spöklikt ödslig och oskuldsfullt vacker ut.

– Det är ganska schysst att vi får uppleva soluppgången i jobbet. Om man kör Umeå­linjen får man se så osannolikt mycket vackert den här perioden. Man känner att man blir piggare när det är ljust, men det är egentligen mysigare att köra på natten.

Vägtransporterna har fått utstå en del miljökritik, och belastar också klimatet betydligt hårdare än järnvägs- eller sjöfartsfrakt. Trafikverket slog nyligen fast i sin så kallade kapacitetsutredning att vägtransporterna måste minska om klimatmålen ska kunna nås, och även om udden inte främst är riktad mot matleveranser så känner åkarna andetagen i nacken.

– Det är mycket vägavgifter och extremt höga dieselskatter. I det stora hela är det vi som håller Sverige rullande. Om alla lastbilschaufförer struntat i jobbet en dag hade det blivit anarki, säger Rick Johansson.

– En kille kör ned till Västerås, lastar på det här, kör upp, sedan tar jag över och kör det ganska omgående. Och så ska det direkt till butik. Kunderna kan inte, tyvärr, ställa samma slags krav om det går på räls. Det är lätt att säga att det förstör naturen, men det är nog ändå det smidigaste sättet.

Samtidigt menar han att framtiden sannolikt är grön. Tekniken går framåt, utsläppen blir renare och dieselförbrukningen – hans nuvarande Volvo drar dryga tre liter per mil då den är fullastad och väger 60 ton – krymper stadigt. 2016 måste alla chaufförer enligt EU:s regler dessutom ha kvalificerat sig för ett särskilt yrkeskompetensbevis. Den första delkursen, som Rick Johansson redan genomgått, behandlade bränslesnål körning.

– Visst muttrades det lite, men det märktes ju på kursen att alla kunde tjäna på det. Det var ju hiskeliga summor man skulle kunna spara bara på vårt åkeri.


06.01

Vid kylterminalen i Sundsvall syns inte en människa till. Rick Johansson backar vant upp mot lastkajen, hoppar ut, öppnar och fixerar dörrarna. Isflingor som formats i kylbilens innanmäte lossnar och dansar i det skarpa solskenet. Plötsligt är det högt tempo och tungt lossningsjobb, i skarp kontrast till det relativa lugnet på vägen. Lastpallar körs ut med truck. Från kylrummet – där termometern visar minus 23 grader – hämtas i stället handrullade vagnar med pangasiusmal, älgskav och fryspizza ”med X-tra allt”.

En knapp timme efter ankomsten är allt klart för leverans, men Rick Johansson har fortfarande inte fått reda på vilka tider han ska leverera till vilken butik. Ett återkommande problem på just söndagar.

– Sex butiker ska vi köra ut till, alldeles lagom. Vanligtvis kan man börja lossa klockan 6, men när det är röd dag kan de få för sig att det ska vara klockan 8, och så säger de inget till oss.

Det ofrivilliga uppehållet ger utrymme för en fikapaus. Personalrummet pryds av bilder på åkeriets bilar genom årtiondena, som en evolutionär stege över vägtransporternas utveckling. Tidningen Trailers bild­kalender pryder en vägg.

– Jag blir alltid bjuden på butiker och grossistcentraler, det är lite charmen med det här yrket. Kör man samma linje blir man ju tjenis med gänget, det blir mycket kaffe och bullar och mys.
 

07.34 

– Får man bjuda på fika? frågar butikschefen för Ica Sidsjön.

– Äh, vi har tryckt i oss så mycket kaffe i dag vettu, svarar Rick Johansson.

– Men en macka då åtminstone?

Varje lossning tar omkring tio minuter, hälsningar och småprat inkluderat. Vid en butik i Alnö rullar en kvinnlig chaufför in precis som Rick Johansson lossat klart och de bägge kollegorna hälsar genom vindrutorna.

– De är en minoritet, men de blir vanligare, absolut. Vi har tre, fyra tjejer anställda. Jag ser dagligen kvinnliga chaufförer, men det är sällan man träffar kvinnliga supertruckers som ligger borta månader i sträck.


10.48

Dagens sista leve­rans, till en butik på tillbaka­vägen mot Gävle, är avklarad. Eftersom det som ska lossas först lastas ytterst hade dessa sista rullvagnar fått lastas i släpet, som nu måste kopplas på igen. Det är ett konststycke som kräver viss precision. När lastbilen ska dockas mot släpet handlar det om att träffa rätt på centimetern, helt utan sikt.

– Nu tänker man inte på det längre, det sitter så djupt i ryggmärgen. Men det tar ett tag att lära sig, i början var det riktigt knepigt.

Trafiken är fortfarande lugn, men vägarna är inte längre tomma. Och Rick Johansson har arbetat genom större delen av natten.

– Jag har haft tur som aldrig orsakat en olycka, säger han. Men det har varit nära. Får du sladd på ett sådant här ekipage är det nästan omöjligt att reda ut det. Det gäller att hålla sig vaken och planera sin körning.

Hans grundlön ligger enligt kollektivavtalet drygt 22 000 kronor per månad, men den som är beredd att arbeta nätter och helger kommer lätt upp i mer. Rick Johansson är ”jäkligt nöjd”, men pratar också gärna om arbetstrivseln.

– Det är ett speciellt släkte, för­arna. Sociala, roliga, trevliga människor. Det är få yrkesgrupper som är så lätta att ha att göra med. Kommer jag till en vägkrog i Vårgårda eller Kiruna och det sitter en chaffis så sätter man sig och pratar.

Även om han själv fascineras av ”legenderna, de som bor i sina bilar i månader” tycks Rick Johansson inte vara på väg att bli en av dem. Kåren föryngras, och i den mån det finns fördomar om långtradarchaufförer stämmer han med sina dryga 20 år och en bakgrund i musikbranschen inte in på dem.

– Det är många som anser att ”oj, vad otippat att du är lastbilschaufför”. Den klassiska föraren de ser framför sig har ett gäng porrtidningar i hytten, är lite tjock, har cowboyhatt. Men det finns absolut en generation unga chaffisar som är precis som vem som helst. Jag har annat än diesel i huvudet och kan dra på mig en skjorta på helgen.

Livet längs landsvägarna är dock inte bara glamour och höga ob-tillägg. Branschen tillhör den växande skara där anställningstryggheten är helt avhängig arbetsköparens förmåga att förhandla till sig nya kontrakt.

– Man tappar saker och man vinner saker, det är väldigt hård konkurrens. Vecka 19 tappade vi en linje mellan Grådö och Sundsvall. Tyvärr försvann det tre fyra gubbar i Söderhamn på grund av det.


13.24
 

Tillbaka på industritomten i Gävle tjuter och suckar hydrauliken när släpet kopplas loss. Arbetsdagen är slut och i den stad som festade sig genom natten har gatorna återigen börjat fyllas med människor. Medan de sov körde Rick Johansson drygt 50 mil och lastade och lossade omkring 20 ton livsmedel. Till gagn för Sundsvallsborna som återigen fick glädjas åt färsk mjölk till söndagskaffet.

Rick Johansson gäspar. Fortfarande ligger flera nattkörningar framför honom innan schemat roterar. Men på något sätt har kroppen anpassat sig.

– Om jag får börja 06 tycker jag att det är sovmorgon nu för tiden.

Publicerad Uppdaterad
1 hour sedan
ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström
Volvofabriken har spärrats av efter den allvarliga arbetsplatsolyckan på fredagsmorgonen. Foto:Adam Ihse/TT

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström


En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.

– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.

Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.

Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.

Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.

Publicerad Uppdaterad
1 hour sedan
Singoalla Tiroler är med i facket Solidariska vårdarbetare. Foto: Solveig Betnér

Temadag med Solidariska vårdarbetare: ”Rasism i vården dödar”

Bristen på kunskap om melaninrik hud, rasism inom psykiatrin, och jämlik förlossning är några av de teman som ska diskuteras när fackföreningen Solidariska vårdarbetare arrangerar en temadag om antirasism i Stockholm under helgen. Arbetaren ställer tre frågor till Singoalla Tiroler som är en av arrangörerna.

Hur kommer det sig att ni arrangerar en temadag om antirasism för vårdarbetare?

– Vi som fackförening ska tillgodose våra medlemmars säkerhet på jobbet men vi har också som syfte att förbättra vården i stort, både för oss som personal, patienterna och hela samhället. I det ingår det att utbilda oss. Vi vet att rasismen existerar i vården, och att den är farlig för både vårdpersonal och patienter och till och med dödar. Vi vet att rasism i vården dödar. Samtidigt är kunskapen låg. Det vi har kommit fram till är att vi kan utbilda oss själva om rasism i vården. Det var utifrån det samtalet som temadagen föddes, säger Singoalla Tiroler. Hon är gynekolog och berättar hur kvinnor som rasifieras drabbas hårdare i kvinnosjukvården.

– Rasifierade kvinnor drabbas extra hårt av farliga komplikationer i kvinnosjukvården. Mödradöd, barnadöd och kejsarsnitt drabbar kvinnor födda utanför Sverige i högre utsträckning. Det är något som det pratas ganska lite om i kvinnosjukvården. I kvinnosjukvården finns riskanalyser och PM, instruktioner för hur man ska göra när det gäller alla möjliga risker, risker när det gäller äldre kvinnor, risker med högt BMI, med diabetes och högt blodtryck. Men det finns inga PM om risker för kvinnor födda utanför Sverige, trots att vi vet att det är en så stor riskfaktor. Det beror på att så lite studier görs och så lite kunskap finns. Här vill vi öka kunskapen.

Vad står på programmet?

– Det är ett späckat och spännande program. Vi försöker ge smakprov på den kunskap som redan finns och låta några av de som kan mest få visa sig och berätta sina viktigaste punkter. Läkare mot rasism kommer att prata grundläggande om hur rasism drabbar patienter och personal, men även om rasism i psykiatrin och i kvinnosjukvården. Så vi har en bredd i vårt program, svarar Singoalla Tiroler. Hon säger också att hon vill att det ska bli fler liknande träffar framöver för att kunna fördjupa sig ytterligare.

Hur kan man ta de här frågorna vidare fackligt?

– Vi har ofta en känsla av att rasism drabbar vårdpersonal, men det har varit svårt att driva de frågorna inom de traditionella fackförbunden. Kunskapen om hur det ska gå till är än så länge låg. Men vår plan är att utbilda oss fackligt och att vi inom syndikatet ska bli experter på att försvara våra medlemmar. Viljan finns, men kunskapen är något vi ska bygga.

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan
Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet kan tvingas ställa in blockaden efter Arbetsdomstolens beslut
Erik Helgesson förklarar att Hamnarbetarförbundet kallat till ett nytt möte under fredagen för att bestämma hur facket nu ska gå vidare. Foto: Adam Ihse/TT, Johan Nilsson/TT och Claudio Bresciani/TT

Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”


Hamnarbetarnas planerade blockad mot israeliskt krigsmaterial kan komma att skjutas fram. Det här eftersom Arbetsdomstolen i torsdags meddelade att stridsåtgärden kan vara olovlig.

Beslutet av vägra lasta eller lossa fartyg med israeliskt krigsmaterial togs av Hamnarbetarförbundet den 14 januari och blockaden var tänkt att påbörjas nu på måndag.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, sade förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande i samband med varslet.

Arbetsköparna, Sveriges Hamnar, har hela tiden varit kritiska till fackets stridsåtgärder och menar att blockaden skulle få allt för stora konsekvenser för deras medlemsföretag och i sista stund meddelar nu alltså Arbetsdomstolen att de inte ger Hamnarbetarförbundet grönt ljus.

Det här eftersom AD menar att de har för lite information för att kunna ge ett ”interimistiskt förordnande” om stridsåtgärdens lovlighet. 

Arbetsköparna kritiska

– Jag ser det som att Arbetsdomstolen beslutat att inte fatta något beslut. Därför får vi ta ett nytt möte under dagen och se vad vi har för alternativ. Antingen skjuter vi upp blockaden, eller så drar vi tillbaka varslet och lägger ett nytt. Eller också så skiter vi i det här och kör på ändå, säger Erik Helgesson som är vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet till Arbetaren på fredagsmorgonen.

Sveriges Hamnar skriver på sin hemsida att de anser att Arbetsdomstolens bedömning gör blockaden olovlig.

– Det är bra att Arbetsdomstolen nu tydliggjort att politiska stridsåtgärder inte får påverka arbetsgivarens rätt att bestämma över sin affärsverksamhet, annat än i ytterst begränsad omfattning, säger Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten i ett pressmeddelande.

Hur Hamnarbetarförbundet går vidare nu väntas alltså beslutas under ett medlemsmöte senare idag, fredag.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång.  Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi. Samtidigt växer motståndet mot regimen.

I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.

– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.

En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.

– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.

Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.

– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.

Resolution för att stoppa avrättningarna

En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.

Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.

Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet

I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.

– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmad Reza Jalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammafattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren

Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?

– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.

Irans kvinnor visar orubbligt mod

Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.

– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:

– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.

Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.

Publicerad
2 days sedan
Solidariska Byggare är besvikna på Byggnads
Solidariska Byggare nekas från att delta i den fackliga konferensen mot arbetslivskriminalitet. Foto: Janerik Henriksson/TT och Volodya Vagner

Irriterat när Solidariska byggare hålls utanför facklig konferens


Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.

– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.

Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund

Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.

– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.

Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.

“Skulle vara en utmaning att samarbeta”

Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.

Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?

– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.

Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:

– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.

Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.

– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.

Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Johanna Emanuelsson har skrivit pjäsen Ett svenskt brott, som inom kort har premiär på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja

Mammans arbetsolycka blir stark teater

Den 1 februari har Uppsala stadsteater premiär på Ett svenskt brott. För Johanna Emanuelsson, som har skrivit pjäsen, blev produktionen en dramatiskt annorlunda process än hon är van vid. Arbetarens Josephine Askegård har mött henne för ett samtal om föreställningen som landade i en djupt personlig historia och en berättelse om klass.

Johanna Emanuelsson gick ut dåvarande Dramatiska institutet, Di, i Stockholm 2013, och har sedan dess skrivit en lång rad pjäser och filmmanus. Ofta i samarbete med regissörer som hon lärt känna på vägen och skapat ett bra samarbete tillsammans med. Redan med en tidig pjäs, Älvsborgsbron, fick hon uppmärksamhet och priser, och har kunnat leva på sitt skrivande – vilket också innefattar stipendier som är ett vanligt sätt att stötta ekonomin i hennes bransch. 

Johanna Emanuelsson är uppvuxen i Bergsjön i Göteborg. Innan hon sökte och kom in på Di (nu Stockholms konstnärliga högskola) arbetade hon, liksom hennes mamma och syster, inom vården. Hon har ofta skrivit om samhället och politikens verklighet ur den enskilda, ofta unga, människans perspektiv. 

Bland hennes produktioner finns också den uppmärksammade Välkommen till prekariatet (2015), presenterad som ”en svart komedi om daglönare, konsulter och gästarbetare i det moderna klassamhället”. Både den och den nu aktuella Ett svenskt brott har regisserats av regissören Helena Sandström Cruz.

Johanna Emanuelsson har samarbetat med mindre, fria scener och grupper som Teater Tribunalen i Stockholm. Nu är hon tillbaka på Uppsala  stadsteater där hon dramatiserade Elin Wägners Pennskaftet 2019. Titeln Ett svenskt brott är lätt att associera till Maj Sjöwall och Per Wahlöös politiska deckarserie med undertiteln ”Roman om ett brott” – där brottet i lika hög grad som bokens kriminalhistoria berättar om ett samhälle som sviker de underprivilegierade.

Här handlar det om ett arbetslag inom demensvården, där en arbetsplatsolycka blir en än större katastrof på grund av svek från chefer och samhällsinstanser som borde stötta och skydda. 

Kallas ”politisk dramatiker”

Egentligen började pjäsen som en idé att skildra tre kvinnor på tre olika arbetsplatser i Sverige. 

– Jag kallas gärna politisk dramatiker när jag vill prata om det som jag vill prata om – som klass. Men idén var att jag och Helena Sandström Cruz skulle göra en Välkommen till prekariatet 2.0. Alltså – vi pratar om arbetarklasskvinnorna här och nu, säger Johanna Emanuelsson när vi träffas för ett samtal om hennes aktuella pjäs.

– Det här är vår fjärde produktion ihop. Helena Sandström Cruz är vass på att skriva pitchar, men det är inte jag, alls. När hon formulerade det lät det så bra: tre arbetarklasskvinnor, med sin olika perspektiv, varav ett öde som vi känner till. Den äldsta ska dö på grund av en arbetsplatsolycka. Då tänkte jag att hon jobbar inom vården – de andra kanske inom hotell/restaurang och kanske den tredje papperslös.

Johanna Emanuelsson insåg snart att detta var en mycket privat historia. 

– Det som kom att hända med pjäsen var att jag sakta men säkert insåg att det måste utspela sig inom demensvården. Och det svåraste har varit att lämna verkligheten därhän; alltså att göra teater av det. Det som såg så bra ut på papper blev den svåraste processen jag varit med om. För det handlar om min mamma Annica. 

Valia Sapouna, Shada Sulhav, Birthe Wingren på en repetitionsbild från Ett svenskt brott. Foto: Maria Lilja

– Det blev som att lära sig skriva dramatik på nytt. Och det personliga tog över; jag och min syster Anneli var så ensamma i den här katastrofen. Och så är man glad att man får ett uppdrag med pjäsen samtidigt som att: Fan det är så viktigt det här!

Johanna Emanuelssons texter har ofta haft inslag av hennes egen familjs historia, som i filmen Dröm vidare från 2017.

– Jag hade dåligt samvete när Dröm vidare kom ut, för jag visste att min mamma skulle känna igen sig i huvudpersonen Mirjas mamma. Men hon sade bara: ”Åh du är så duktig, så duktig”, berättar Johanna Emanuelsson. 

Så hon har känt att hon har sin mammas välsignelse, och även sin systers, när hon nu gestaltar moderns olycka på sin arbetsplats i Mölndal, vilken ledde till fyra år av trauma med illa behandlad smärta och till slut till hennes död vid 60 års ålder. Det var för fyra år sedan. 

En berättelse om ett svek

Samtidigt är pjäsen en starkt politisk berättelse om hur samhället sviker den drabbade och om hur familjen kämpar på i stor ensamhet. Så småningom utförsäkrad och med småsummor i ersättning från vårdens egna försäkringsorgan.

Johanna Emanuelssons mamma Annica arbetade sedan tonåren både länge och hårt inom vården, och försörjde familjen på en låg lön. De sista åren med nattpass inom demensvården. 

Gillade hon sitt jobb?

– Ja, jag tror det. Men jag tror egentligen att hon mest var orolig för pensionen. Hon jobbade och jobbade och jobbade, tog aldrig semester för att vara ledig. Hon cyklade fram och tillbaka i ur och skur till jobbet i Mölndal. När hon var sjuk tog hon ut några semesterdagar. Hon försökte lägga pengar på hög för pensionen.

Så var det fram till den dagen arbetsolyckan ägde rum.

– Det var på ett boende i Mölndals kommun. En tvättmaskin stod och läckte. Hon halkade och fick en total hamstringsruptur så hon svimmade av smärtan, låg i det iskalla vattnet. Vi visste inte riktigt vad det var och vi var så oroliga för vår mamma redan innan, berättar Johanna Emanuelsson.

Läkaren skrev rätt diagnos. En total hamstringsruptur innebär att en lårmuskel släpper, vilket oftast drabbar idrottare.

– En operation ska göras inom två månader, säger Johanna Emanuelsson, men vården blev arbetsterapi och smärtstillande, och inte ens plats på en kölista – det är mera intressant att operera de här unga idrottskillarna, tillägger hon.

– Så jag och min syster Anneli ägnade de efterföljande fyra åren åt detta. Stafettläkare som skrev ut olika preparat, smärtteam som inte brydde sig. Hon blev utförsäkrad. Alla myndigheter som svek – totalt. Jag och min syster ringde läkare, följde med när hon skulle träffa chefen. Och min mamma var så ledsen och fick fobi mot att träffa folk. Och hon kunde inte göra så mycket mer än att ligga på mage – den smärtan ska man inte behöva leva med.

– Vi tog hand om min mamma Annica i fyra års tid. När det gäller manliga arbetsskador händer det ju ofta att man dör i olyckan. Men det finns inte så mycket statistik inom kvinnoyrken – hur och varför dör du, varför får du en hjärtinfarkt?

En gång i halvåret besökte familjen arbetsplatsen för möten med enhetschefen, möten som blev ytterligare smärtsamma minnen:

–  Mamma var så ledsen och arg så hon fick hysteriska utbrott, för hon kunde ju inte tala för sig. Efteråt bad hon om ursäkt och jag sade: ”du ska inte be om ursäkt, du behöver någon som talar för dig som litar på dig och ser vem du är. Vi går på de här mötena för att se hur länge de kan behålla dig innan de måste sparka dig. Det är vad de här mötena går ut på – det är ingen som ser dig i det här. Det är klart som fan att du får en panikattack och börjar skälla på dem fast de inte har sagt något elakt för de är friska vanliga människor. 

– Min mamma var väldigt politisk men så sade hon: ”Jag känner mig så värdelös. Jag gör ingenting, jag gör ingen nytta”. Jag frågade vad hon hade sagt om det här hade gällt en annan undersköterska? Då kunde hon svara: ”Jag hade sagt att det hade varit en hjälte! Fy fan hade jag sagt”.

– Så hon dog i sviterna av den här arbetsplatsolyckan, hon fick inte adekvat vård. Vi orkade inte ens göra en Ivo-anmälan. Alltså, har man arbetat sedan man var 19 år som undersköterska och inte kan få en operation inom två månader… Det är så jävla grymt, säger Johanna Emanuelsson, och hon blir fortfarande riktigt ledsen när hon berättar om dessa år, hennes mamma Annicas sista, av smärta och ensamhet.

Birthe Wingren på repetitionsbild från Ett svenskt brott på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja

Hur kändes det för dig då, när du hamnade i detta privata från att i många år varit en professionell skrivande person och sedan hamna i …

– … att inte kunna skriva alls! Jag var rädd varje dag för att Petra Brylander (dåvarande chef på Uppsala stadsteater) eller dramaturgen Marie Persson Hedenius skulle ringa mig och säga: ”Vi river ditt kontrakt”. 

Hur känns dina tidigare föreställningar och produktioner i förhållande till den här pjäsen? 

– Både dramaturgen Marie Persson Hedenius och Helena Sandström Cruz kände till min berättelse, och jag kunde gråta på vissa möten, men det var inte en lätt process de hade. Jag är så glad att jag hade deras förtroende – att de visste att jag skulle klara det, och det har jag sagt till dem. 

Kunde de hjälpa till med synpunkter då? Ett utomperspektiv på ditt personliga?

– Ja exakt! De kunde stryka och ta bort. Och till sist landade vi på ett demensboende med påhittade figurer på samma arbetsplats och mer och mer av att de kämpar ihop – eller inte ihop. 

Det verkar som ett bra sammanhang på Uppsala stadsteater, att du har kunnat prata med kollegor och bolla din text?

– Ja Gud ja, så fantastiska skådespelare har vi fått, och Helena – det är som sagt den fjärde produktionen vi gör ihop och det betyder ju något varför vi inte släpper varandra, säger Johanna Emanuelsson. 

Känner du att du har landat nu med pjäsen på ett professionellt plan?

– Ja och jag kände det på kollationeringen – den första arbetsdagen – och folk frågade om jag var nervös. Och jag kände bara då att nej, inte alls faktiskt, jag är klar. Men sedan är det förstås mycket pill med detaljer och särskilt i en sådan här pjäs att: ska de verkligen säga så, och så vidare. Så att det inte blir privat men personligt och intressant. Det är faktiskt första gången jag inte varit nervös på en kollationering.

Vi pratar mera om hur det har gått att göra detta djupt privata till text för en publik, och till den politiska berättelse hon vill gestalta.

Har du träffat vårdpersonal under projekttiden?

Inte jag, alls, men det har de övriga, såsom skådespelarna och regissören, gjort. De har pratat med undersköterskor bland andra.

Men din text bygger på dina personliga erfarenheter och din mamma Annicas historia?

– Ja, och sedan min och min systers kamp för att få det att fungera. Så den första akten handlar om arbetet och den andra om hur den här kvinnan ska försöka slåss mot ett system.

Är du lite nervös att den inte ska gå hem – vara för politiskt magstark?

– Nej inte alls, och tydligen är den också väldigt rolig, har regissören varnat mig för. Man gapskrattar väldigt mycket. Jag tror att det kommer att bli hur bra som helst. Men jag är inte så intresserad av vad borgerlig media tycker, egentligen – tycker de att den är bra så är det kul, tycker de inte det så tycker de inte det. Då är det inte för dem. Men jag hade inte kunnat göra på något annat sätt, jag hade inte kunnat göra dem glada.

Shada Sulhav, Malin Tengvard. Repetitionsbild. Foto: Maria Lilja

– Jag tränar på att göra lite intervjuer för jag vill uppmärksamma frågan. Alltså det här kan hända vem som helst. När man nedmonterar som man gör nu, snabbare och snabbare och snabbare, så se upp, övre medelklassen! Se upp! Det är det jag vill få fram: Det är inte många som sitter säkert i båten i dag, säger hon.

”Äntligen handlar det om oss”

– Det kommer jättemycket människor från Kommunal till pjäsen, jag vet det. Men jag vill ha alla andra människor också här. Jag vill att folk ska veta att det här händer och jag vill se en stor publik och jag vill se fler av den här typen av pjäser. För nu ser jag på sociala medier att ”Ja, vad kul! Det handlar om oss – om mig, äntligen!”

Är detta ett tema du har tänkt på redan medan din mamma levde?

– Ja på något sätt. Jag berättade att jag ville göra en pjäs om min farmor som var krigsbarn – hon gick som 16-åring till Boden från Rovaniemi, drygt 25 mil, för hon skulle fan inte vara krigsbarn utan skulle börja jobba. Och min låtsasmorfar Birger och hans syskon blev sålda till lägsta pris och fick dricka grisblod för att bli mätta. Och mamma visade mig bilder och lyste upp för första gången. Pjäsen hette Patrasket, och det ställde hon sig frågande till. Jag sade att patrasket var de som byggde Sverige, som blir avlurade lönerna, som får det minsta möjliga, som ser till att samhället går runt.

Att kvinnor möts, framförallt unga som du skrivit om tidigare…

– Som på min tid när jag gick ut för tolv år sedan var det inte så svårt att få ett jobb, det är på grund av Suzanne Osten och hennes arbete. Hon gjorde ju barnteatern progressiv och het och politisk i Sverige. Till skillnad från i Tyskland, där ingen vill jobba med barnteater. Och om hur man växer upp.

Har du själv gjort en klassresa, tycker du?

– Jag vet inte vad den innebär. Om det innebär att jag får gå på röda mattan och fått flygbiljetter för att se en pjäs på tyska så absolut. Men jag vet inte vad resan består i egentligen. Jag vet inte hur den går till, vad det är som gör att jag bor i Stockholm, som gör att jag har en hyresrätt som är 17 grader kall och jättelyhörd, i Örby. Att jag knappt fick en hyresrätt efter elva år i bostadskön, att jag bott inneboende, bott i kollektiv. Jag vet inte vad jag har fått på vägen förutom att jag har fått vara i fina salonger och prata med människor som min syster Anneli inte har fått prata med. Men hon får prata med andra människor. Hon jobbar på kardiologen och får vara med och kanske rädda ett liv. Hon är så bra, och kan ställa så bra frågor till mig.

Vad händer när din text framförs på en scen? Hur tänker du dig publiken?

– Jag kan inte tänka på publiken. Vad jag önskar är att publiken ska vara engagerad.

Det är scenen som är ditt rum, så att säga?

 – Ja, och jag har en föreställning om var det hela ska utspela sig. Jag har det i huvudet, det där gamla stället som jag fick jobba på via min mamma. Man fick inte jobba ihop då men hon jobbade ju nätter. Men det är mer än tio år sedan nu.  

Så du har haft denna speciella plats i huvudet när du skrev?

– Javisst. Men det som är det fantastiska är att det har inte scenografen, eller de andra som är med här. Det finns dramatiker som: ”Rör inte min text!”, som har inställningen att regissören kommer och förstör. Men jag gillar att stöta och blöta sammanhanget, och grejerna man gör ihop.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Universitetshuset, Uppsala universitet.
Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordsstudier är nytt namn på tidigare Hugo Valentin-centrum. Foto: Christine Olsson/TT

Det nya namnet på Hugo Valentin-centrum speglar dess fokus

Att ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig insinuerar att namnbytet på Uppsala universitets centrum för Förintelse- och folkmordsstudier skulle vara “antijudiskt” är både orättvist och djupt oroande, skriver Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala universitet i en debattartikel för Arbetaren.

De senaste veckorna har det pågått en livlig diskussion kring namnbytet på Uppsala universitets UHGS centrum, Sveriges mest framstående forskningsinstitution för studier om Förintelsen och folkmord. Tidigare känt som Hugo Valentin-centrum heter det nu Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies, UHGS. Som doktorand i historia vid Uppsala universitet med inriktning på Förintelsestudier och som alumn från universitetets masterprogram i Förintelse- och folkmordsstudier blev jag överraskad av Aron Verständigs debattartikel i UNT den 2 januari 2025, som senare utvecklades till en bredare debatt i svenska medier. Som judisk akademiker med anknytning till den enhet som kritiseras i medierna känner jag ett ansvar att bidra med mitt perspektiv.

Det är sant att Hugo Valentin var en framstående akademiker vars verk, Judarnas historia i Sverige (1924) och Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935), fortfarande är betydelsefulla för historiografin om svenska judar. Eftersom centret tidigare bedrivit forskning om både nationella minoriteter samt Förintelsen och andra folkmord, var Hugo Valentin en lämplig namnpatron, då han som akademiker arbetade med båda dessa områden.

Orättvis och djupt oroande

För omkring två år sedan beslutade Uppsala universitet att begränsa forskningsområdet inom UHGS och upphöra med finansieringen av studier om nationella minoriteter, vilket har lett till en förändring av dess kompetensområde. Debatten om namnbytet har pågått sedan dess, och i november 2024 fattades beslutet att ge centret namnet Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies. Jag motsätter mig dock starkt påståendet att ett namnbyte skulle vanhedra Valentins arv. Att byta namn på centret förminskar inte Valentins vetenskapliga insatser, hans personliga mod eller hans fasta motstånd mot nazism och antisemitism. Tvärtom betonar ett namn som tydligare speglar centrets fokus – Förintelse- och folkmordsstudier – dess uppdrag och hedrar Valentins engagemang för att belysa dessa viktiga frågor i det svenska samhället.

Att byta namn till “Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies” bidrar med tydlighet för allmänheten och det internationella akademiska samfundet, underlättar samarbeten och uppmuntrar potentiella studenter att söka sig till våra program. Det nya namnet speglar bättre centrets ämnesmässiga fokus än det nuvarande “Hugo Valentin-centrum” och säkerställer att dess syfte kommuniceras tydligt.

Jag finner den antydan, om än förtäckt, att beslutet att byta namn på centret skulle vara ”antijudiskt” orättvis och djupt oroande. Som en judisk forskare specialiserad på Förintelsen är jag särskilt bekymrad över Verständigs påstående att centrets fokus på jämförande folkmordsforskning och minnespolitik skulle minska dess fokus på Förintelsens historia och minneskultur. Jämförande folkmordsstudier är ett viktigt tvärvetenskapligt fält som undersöker folkmord i olika sammanhang för att identifiera mönster, orsaker och konsekvenser. Detta tillvägagångssätt berikar Förintelsestudier betydligt genom att erbjuda bredare insikter i dess historiska och samtida relevans.

Mina kollegors breda expertis möjliggör banbrytande forskning och en exceptionellt heltäckande utbildning. Som alumn från masterprogrammet kan jag intyga att utbildningen om Förintelsen vid vårt centrum håller hög kvalitet och går på djupet med dess historia och historiografi.

Med det sagt delar jag Verständigs oro över förlusten av samlad forskning på de nationella minoriteterna vid vårt universitet. Detta är en oroväckande utveckling, och och hoppas att Uppsala universitet återupprättar detta viktiga studieområde i framtiden. 

Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Demonstration för Palestina. Foto: Adam Ihse/TT

71 organisationer uppmanar facken: Stoppa Israel

“Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra”, skriver 71 organisationer från nätverket Stoppa Israel i ett öppet brev riktat till fack och arbetare i Sverige.

Vi är 71 organisationer som har gått samman i ett nätverk: Stoppa Israel. Vi vill visa palestinierna att omvärlden inte accepterar Israels krigsbrott och ockupation.

Vi skriver nu till er eftersom fackföreningar är och har varit en viktig part när det gäller mänskliga rättigheter. Tiden går och morden på palestinier fortsätter. Vi är personer och organisationer som är förtvivlade över att detta kan fortgå. Sverige importerar och exporterar vapen till Israel, trots att vi kan bli skyldiga till medhjälp till folkmord. Vi kan inte komma undan med att vi inte ser och inte hör.

Det pågår enligt Amnesty ett folkmord i Gaza.

”Det internationella samfundets har i över ett år på ett skamligt och katastrofalt vis misslyckats att pressa Israel att stoppa sina grymheter i Gaza. Detta genom att först fördröja kraven på eldupphör och sedan fortsätta vapenöverföringarna. Detta är och kommer förbli en skamfläck på vårt kollektiva samvete”, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.

Vi, organisationerna i nätverket Stoppa Israel skrev den 24 oktober till TCO, LO och SACO, samt en debattartikel i Arbetaren, att vi hade följande krav:

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra. Se nedan förslag från palestinska arbetsorganisationer. Vi vill föreslå ett samarbete och eller utbyte för att vi tillsammans ska få stopp på folkmordet. 

Om ni redan har gjort någon insats för Gaza får ni gärna dela med er av den. Om ert fack ännu inte har gjort något av förslagen ovan för Gaza:

Vad är det som hindrar er från att agera?
• Vad behöver ni för stöd för att agera? 
• Har ni gjort något annat? I såna fall vad?

Om ni behöver stöd för att agera – kontakta oss gärna!

Palestinska fack vädjar om hjälp

Ett stort antal palestinska fackföreningar gick den 17 oktober ut med en vädjan till arbetarorganisationer världen över om att göra vad de kan för att stoppa den israeliska krigsmaskinen.

Där stod det bland annat: “Arbetarorganisationer: Släpp allt ägande i Israel. Avinvestera nu. Varje investering i Israel är ett bidrag till förtrycket av oss.”

Arbetare och fackföreningsmedlemmar: Varje arbetsplats och varje fackförening utgör grogrund för organisering. Mobilisera för att eliminera israeliska investeringar från fackliga pensionsfonder och arbetsgivares portföljer, inklusive partnerskap med medskyldiga företag. Bygg upp gräsrötternas kraft för att kräva att era fackliga ledare pressar regeringarna till ett omedelbart eldupphör.

Arbetare längs vapnens leveranskedjor: Vi uppmanar er att ingripa och störa strömmen av vapen som används i folkmordet, från vapenfabriker till transport och militär forskning. Detta är ingen liten uppgift, men vi behöver dig för att bygga kollektiv kraft för att stoppa vapenhandeln. Det är vårt mest akuta behov.*

Sätt vår befrielsekamp i centrum: Berätta för världen om vår kamp. Vi kämpar för våra liv, för frihet, rättvisa och befrielse. Vi behöver att du i detta ögonblick i historien visar din styrka och förmår gå bortom uttalanden.

Var modiga, ta risker och agera med den skyndsamhet som Israels folkmord kräver!

*Detta är vad Svenska hamnarbetarförbundet  har beslutat om: En så fantastisk handling!: 68 % röstade för blockad av krigsmateriel under pågående krig i Gaza – Svenska Hamnarbetarförbundet

71 organisationer i nätverket Stoppa Israel

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Vem ska få Ottarpriset 2025?

Vem tycker du förtjänar att lyftas fram för sina insatser i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa? Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering!

På flera håll i världen ser vi i dag en tillbakagång för de landvinningar kvinnor gjort vad gäller grundläggande jämlikhet. Som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser. Reaktionära och patriarkala krafter gör gemensam sak i sina försök att frånta flickor och kvinnor – det vill säga halva jordens befolkning – deras rättigheter. 

För att motverka denna utveckling vill Arbetarens redaktion uppmärksamma och främja de som arbetar i Elise “Ottar” Ottesen-Jensens anda. Arbetaren delar därför årligen ut Ottarpriset till en person eller grupp som varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa – präglad av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner. 

Tidigare pristagare är Bita Eshraghi, Ida Östensson, Noorihe Halimi, organisationen QJouren Väst, BB-ockupanterna i Sollefteå, organisationen Inte din hora och den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza. Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och förslag till motivering!

Priset är uppkallat efter Elise Ottesen-Jensen – den frihetliga socialisten, journalisten, sexualupplysaren och kvinnorättskämpen som stod på barrikaderna för kvinnors reproduktiva rättigheter och hälsa. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.

Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering! Sista nomineringsdag: 31 januari 2025.

Publicerad
1 week sedan
Alex Olofsson skriver i sin andra krönika i Arbetaren från Kiruna om DCA-avtalet och militariseringen i norr. Foto: Magnus Fredriksson, Fredrik Sandberg/TT, Montage: Arbetaren

Alex Olofsson:
Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA

Det finns ett gammalt knep för att avgöra hur viktigt ett politiskt skeende är i vårt avlånga land. Ju större skeende – desto mindre debatt och rapportering. Den amerikanska krigsmaktens pågående expandering och basetablering på svensk mark utgör inget undantag.

I det här läget är det svårt att förneka. Ingenting verkar göra svenska politiker så glada som att få gnugga axel med amerikanska högdjur. Så i december för två år sedan när försvarsminister Pål Jonson skrev under det så kallade Defense Cooperation Agreement-avtalet (DCA-avtalet) med amerikanerna hade han ett stort flin i ansiktet. Han såg så lycklig och stolt ut. Som en glad finnspets i husses koppel. Sedan gick det fort. Bara några månader efteråt, i juni 2024, klubbades avtalet igenom i riksdagen. Utan några problem.

Avtalet hade skrivits på utan förvarning. Någon vettig debatt om dess innebörd fick man söka efter med ljus och lykta. Både i riks- och lokalmedia bestod rapporteringen mest av enstaka insändare och krönikor, eller slentrianmässig rapportering utifrån riksdagens pressmeddelanden.

Detta trots att avtalet tillsammans med Natoanslutningen förmodligen utgör det största politiska skiftet i svensk nutidshistoria. Det var alltså ingen större nyhet när bananmonarkin Sverige blev vasallstat åt USA.

Många militärbaser på svensk mark med DCA-avtalet

Många av oss 90-talister fick vårt politiska uppvaknande när vi bevittnade amerikanernas brutala och hänsynslösa krig i Afghanistan och Irak. Vi växte upp med vetskapen om deras tortyrfängelser och folkrättsvidriga invasioner. I skrivande stund har amerikanerna mellan 700 och 800 militärbaser – ingen vet exakt siffra – utspridda över 80 länder. 

DCA-avtalet gör att vi nu med säkerhet kan tillfoga 17 militärbaser på svensk mark till listan. Totalt är sju på samiskt område. Två blir i Norrbotten, varav en utanför min egna hemstad Kiruna. Snart marscherar alltså amerikanska armékängor över hjortronmyrarna. Samebyn Leavas renar kommer få maka på sig och göra plats för både 91:an Karlsson och G.I Joe. Tydligen är det viktigare att de tillsammans får träna på att ha ihjäl människor i vinterterräng – än att djuren ska få beta ostört året om.

Fredsrörelsen har ensamma protesterat

Fredsrörelsen har skrikit sig hes. Men som vanligt är det ingen som lyssnar. Dörren för att amerikanerna kan placera kärnvapen på svensk mark står vidöppen. Vetskapen om brottsligheten som följer med utländska militärbaser löste man på enklaste sättet – straffrihet för amerikanska soldater på svensk mark och givetvis avskrev vi oss rätten att han någon insyn i deras verksamhet på baserna. 

Visst kom Miljöpartiet och Vänsterpartiet med det vanliga knorret när avtalet skulle dunkas igenom i riksdagen. Försiktigt påpekade man att det kändes obehagligt med ett sådant avtal – tänk om Donald Trump tar tillbaka makten. Surt sa räven.

Publicerad Uppdaterad