Medierapporteringen under sommaren om tillgängliga miljöer i samhället för personer med funktionsnedsättningar har handlat om att Sveriges Radio konstaterat att många bensinstationers tankanläggningar inte är tillgängliga för personer med rörelsenedsättningar.
Tidningar har också skrivit om en rapport som myndigheten Handisam släppt. Rapporten Så tillgänglig är staten, som kom ut i slutet av juni, visar på i vilken utsträckning som statliga myndigheter gjort sina verksamheter och miljöer tillgängliga för alla medborgare i samhället. Det är en relativt dyster läsning att tal del av.
Redan år 2010 skulle tillgänglighetsmålen vara uppfyllda i samhället men de som drabbas av utanförskap och hinder i olika miljöer har knappast märkt någon större skillnad till det bättre under senare år. I Sverige finns en nationell strategi för funktionshinderspolitiken för åren 2011–2016 som bygger på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Enligt min mening finns det en uppenbar risk för att hela strategin äventyras i och med att det statliga arbetet med tillgänglighetsfrågorna nu havererat.
I den undersökning som Handisam gjort svarade drygt en tredjedel (38 procent) av myndigheterna att de haft kontakt med funktionshinderorganisationer och använt sig av deras kunskap och erfarenheter för att göra sin egen myndighet bättre och mer tillgänglig under år 2012. Under år 2010 var det 35 procent av myndigheterna som hade tagit sådan kontakt. Myndigheterna tolkar också tillgänglighet som att det bara handlar om fysisk tillgänglighet och tillgänglig information. En majoritet av myndigheterna glömmer bort att myndigheternas verksamheter också ska vara tillgängliga. Stiltjen på området är uppenbar och som utomstående observatör och forskare på området är det möjligt att konstatera att risken för kränkningar, utanförskap och isolering förstärks hos många personer med funktionsnedsättningar. Även deras närstående drabbas av myndigheternas passiva insatser.
Sedan 2003 har varje år arrangerats den så kallade Marschen för tillgänglighet, som är en fristående och ideell organisation som verkat för demonstrationer för att otillgänglighet i samhället ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättningar. Det har inte bara blivit en årlig tradition att manifestera protesterna mot det otillgängliga samhällsbygget utan är också en demonstration mot utanförskap och hinder. I år gavs denna ”marsch” för sista gången (?).
Kampperspektivet har varit tydligt i alla dessa marscher. Kanske det behövs en ytterligare ”gala” i medierna som kan uppmärksamma ointresset och de trögheter som finns att göra vårt välfärdssamhälle tillgängligt såväl till fysiska miljöer som till social service och stödsystem. Alla har nämligen något att vinna på att tillgänglighetsarbetet snabbas på. Det lär knappast räcka med de lyckönskningar som Handisams generaldirektör ger myndigheterna i den nya rapporten.
Jörgen Lundälv är funktionshinderforskare vid Göteborgs universitet
