Sociologen Carin Holmberg är aktuell med en text i antologin Det heter feminism utgiven av Feministiskt Perspektiv. Förslaget hon lägger fram i panelen på Feministisk Tribunal på Rival i Stockholm denna septembersöndag är att det är dags att bilda ”De Hushållsansvarigas Fackförening”.
– Jag tänker mig att det ska vara uppbyggt som SAC. Det ska fungera som de lokala syndikaten, där man kallar motståndarna till jämställt hushållsansvar till förhandlingar. Det ska inte vara privata förhandlingar vid köksbord utan det är styrkan i att gå samman och driva detta offentligt som är det viktiga, menar Carin.
– Vi måste komma bort från tanken att det här är något privat som varje kvinna får kämpa med själv och att vi inte ska prata om det här. Det här är en könsmaktordning. Det viktiga är att politisera problemet. För det är ett problem, något som påverkar kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden bland annat. För männen finns det mycket att tjäna på att ha kvar markservice hemma, att motsätta sig en rättvis fördelning av allt som har med hem och barn att göra.
Carin holmberg menar att det visst tagits några jämställdhetspolitiska steg. Men syftet har enbart varit att uppmuntra män att axla sitt faderskap. Det tycker Carin Holmberg är ett krystat mått på jämställdhet.
– Att män är aktiva föräldrar till sitt eller sina barn gör dem inte per definition till ansvarstagande män i förhållande till den kvinna de lever med.
Och även när kvinnor skiljer sig kvarstår oftast hushållsansvaret.
– Det kan vara att mamman skickar med barnen rentvättade kläder, för mannen kanske uttrycker att han inte har tid, eller inte gör det helt enkelt. Det finns många sätt som män kan göra motstånd mot ett jämställt hushållsansvar på.
En tänkt motpart som kan axla den rollen är ”Män för jämställdhet”.
– Det skulle göra förhandlingar möjliga, det måste ju finnas en motpart att kalla till förhandling. Den feministiska kampen är framför allt en frigörelsekamp, den kan möta mycket motstånd från de som vill behålla makten.
Förändringen ska därför vara kollektiv och insatserna kollektiva. Som exempelvis stöd till ensamstående mammor, enligt Carin Holmberg den grupp som är allra mest utsatt för strukturellt förtryck.
– Vi ska inte ha något Rut eller så, utan det är samhället som ska gå in och stödja mammorna. Det kan till exempel handla om lönepåslag, sex timmars arbetsdag med full lön och semesterhem.
Istället har statsrådet Maria Larsson lagt ett förslag där man vill satsa stort på konflikthantering bland par i syfte att försöka förhindra skilsmässor.
– Som om att pappornas eventuella ofta begränsade närvaro skulle vara en så betydande faktor, när det finns så mycket annat man kan göra för att stödja mammorna och barnen. Man pratar ofta om hur synd det är om barn som inte har några manliga förebilder, men man talar sällan om forskningen som visar att pojkar till ensamstående mammor ofta växer upp med en annan kvinnosyn och en större benägenhet för jämställdhet.
I motståndet mot jämställdhet ingår psykologiserandet, både av kvinnans behov av ordning, hon kallas pedant eller dammtusstokig, och mannens ovilja, han ursäktas med att hans mamma aldrig lärt honom eller att han inte kan just nu, av olika orsaker.
– Det finns ju forskning som visat att det inte finns någon grupp som jobbar mer än småbarnspapporna. Det beror ju inte på att arbetsgivaren, när han får höra att pappan ska ha barn, plötsligt ropar: ”Vad bra, då ska du få extra mycket att göra”, utan det är ju mannen själv som söker sig till de befattningarna som kräver väldigt mycket. Det är också ett sätt att motarbeta kvinnans kamp för jämställdhet. Det är det här vi måste se. När han gör motstånd mot jämställdhet förvandlas hushållsansvaret till politik, och det är endast med politik, genom att gå samman och organisera oss vi kan åstadkomma en förändring för kvinnorna, säger Carin Holmberg.
