Raul Palacios Salas är 20 år. Ändå har han varit talesperson för sin by Caracolí i de nordvästra delarna av landet sedan tidiga tonåren. Där lever han tillsammans med flickvän, två små döttrar och ett tiotal andra familjer som trotsat våldet och återvänt efter år på flykt.
När Arbetaren träffar Raul Palacios Salas under hans första Sverigebesök understryker han vikten av omvärldens engagemang inför de fredssamtal mellan landets regering och Farc-gerillan som startar i Oslo den 5 oktober. För honom är det mer än signaturer på ett papper som krävs.
– Utan social rättvisa är försöken till fred inte värda mer än pappren de undertecknar, säger han.
Colombia är efter Sudan det land i världen som har flest internflyktingar. Fem miljoner människor är utspridda, ofta i storstädernas förslummade jätteområden eller bland de otillgängliga bergen i landets mest eftersatta region, Chocó, längs kusten mot Stilla havet.
Konflikten i landet har pågått länge och är mer än bara ett krig mellan vänstergerillorna Farc, ELN och staten. Terroriststämplade paramilitära styrkor opererar överallt för att kväva de sociala rörelserna i landet och utländska storföretag försöker hela tiden hitta nya möjligheter att utvinna landets många naturresurser. Ofta med folkfördrivning som resultat.
När president Juan Manuel Santos och representanter för landets största vänstergerilla Farc för några veckor sedan deklarerade att fredssamtal, de första på tio år, skulle inledas spred sig optimismen. 74 procent av befolkningen ställer sig positiva. Bland kritikerna däremot finns högt uppsatta militärer, ofta med nära band till paramilitären, och de storgodsägare som ofta anlitar desamma för att kunna behålla sina rikedomar.
Även landets förre president, högerpolitikern Álvaro Uribe, är skeptisk. Han förde mellan åren 2002 och 2010 ett brutalt och ofta skoningslöst krig mot gerillan. Civilbefolkningen på landsbygden drabbades hårdast när militärens helikoptrar svepte in på jakt efter gerillan.
Raul Palacios Salas bor inte bara i Chocó, ett av Latinamerikas fattigaste områden. Han tillhör även den hårt utsatta gruppen av afrocolombianer som tvingades på flykt när landets väpnade grupper kom till området i mitten av 1990-talet.
– Vi tvingades gömma oss i bergen några år. Många från byn blev mördade, berättar han.
Caracolí är en fredsby, eller humanitär zon som det också kallas, uppbyggd av återvändande flyktingar och som med hjälp av flera internationella organisationer skyddas mot de väpnade aktörer som fortfarande finns i området.
– Inne i byn är det relativt lugnt. Visserligen fattigt, vi saknar både el och rinnande vatten, men utanför är det livsfarligt, säger Raul Palacios Salas.
Ett trettiotal ledare för landets fredsbyar har blivit mördade de senaste tio åren. Byarna kämpar för att markera sitt avståndstagande mot inbördeskriget. Men också för sin närmiljö. Sjöarna och vattendragen som fortfarande till viss del är fria från kemikalier men som många stora företag ser stor potential i.
Colombias naturresurser är stora. Nickel, guld och mineraler har genom åren lockat amerikanska bolag till sig, ofta med förödande konsekvenser för de boende. Rikedomarna hamnar i stället i fickorna på städernas vita övre medelklass och överklass. Ursprungsbefolkningen och afrocolombianerna blir utan. Analfabetismen och fattigdomen är utbredd.
– När min by återvände efter åren på flykt var jorden vi brukat täckt av oljepalmsodlingar. Allt vi ägt var borta, suckar Raul Palacios Salas.
De planerade fredsförhandlingarna inger hopp hos många. Men Raul Palacios Salas skruvar på sig och säger att det också kan vara ett sätt för regeringen att locka ytterligare storföretag till landet. Genom att visa sig förhandlingsvilliga med gerillan ger de sken av att läget stabiliserats.
– De kan inte bara prata om fred. Regeringen måste visa att de vill minska orättvisorna också. Utan rättvisa går det aldrig att uppnå fred.
Att hålla sig utanför konflikten är inte lätt, säger Raul Palacios Salas. Trots de många brott som människorna där utsatts för går det inte att anmäla på annat sätt än till de internationella organisationerna som finns i landet.
– Skulle vi anmäla något till polisen ser Farc det som att vi tar ställning för staten och regeringen. Gör vi tvärtom, att vi talar med gerillan om vad vi utsätts för av armén eller de paramilitära grupperna, anser de att vi tar ställning för Farc. Situationen är svår, säger han.
Det finns visserligen lagar i landet som ska ge skydd åt områdena där fredsbyarna ligger. Främst är de till för att värna om ursprungsbefolkningens rättigheter, men i praktiken existerar lagarna endast på papper. I de otillgängliga områdena i nordvästra Colombia syns staten sällan till, annat än med sina attackhelikoptrar eller när det kommer representanter för något motorvägsbygge som ska korsa de väldiga regnskogarna.
I fredsbyarna tvingas man i stället skapa sina egna lagar genom stormöten. Utanför grindarna, som håller väpnade aktörer borta, är situationen närmast laglös.
– Förutom att många representanter för oss har dödats är det flera som ”försvunnit”, säger Raul Palacios Salas.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Det finns i dag runt 30 000 försvunna i landet. Människor som fallit offer för såväl Farc och ELN som armén och de paramilitära styrkorna. Farc har inför fredsförhandlingarna gått ut med att de upphör med kidnappningar. Hur länge löftet håller beror till stor del på resultatet i fredsförhandlingarna.
Båda lägren är pressade att uppnå resultat. Raul Palacios Salas hoppas, men upprepar återigen att omvärlden måste sätta press. Inte bara för fred, utan även för rättvisa och jordreformer som gör att landets miljontals internflyktingar ges möjlighet att återvända till sina marker.
