Ontologi är läran om det som existerar, och den objekt-orienterade ontologin hävdar att det som existerar är avgränsade objekt i alla storleksskalor. Dessutom kan objekten aldrig röra varandra direkt, och därför är varje relation i universum ett slags översättning. Graham Harman har grundat filosofin och han betecknar den som en konstig realism. Det här är den andra delen i en serie texter om den objektorienterade rörelsen, och här presenterar jag några av nyckelpersonerna: ekologen och litteraturvetaren Tim Morton, spelutvecklaren och mediefilosofen Ian Bogost och filosofen Levi Bryant.
Tim Morton är en ekolog som menar att naturen inte existerar. En del av de ekologiska problemen beror just på vår tro på en naturlig natur. Morton för sig med andra begrepp, och bland dem är hyperobjekt ett av de viktigaste. Hyperobjekt sträcker ut sig i tid och rum långt utöver människans vanliga skalor. Några exempel på hyperobjekt är den globala uppvärmningen, radioaktiva ämnen och kapitalismen.
Plutonium är ett radioaktivt grundämne med en halveringstid på 24 100 år. Ämnet kommer att ha effekt på framtida världar som inte har något med oss att göra, och det existerar här och nu och kräver att vi hanterar det. I mötet med sådana objekt kollapsar föreställningen om en stabil containervärld. Hyperobjekten berövar oss vår horisont, och den trygga bakgrunden byts ut mot konstiga varelser som vägrar lämna oss i fred.
Förutom tidsligt utsträckta hyperobjekt finns det objekt som är så stora och formlösa att vi omöjligen kan inrama och observera dem i sin helhet, men de är ändå obönhörligt verkliga. Den globala uppvärmningen är lika verklig som regndropparna som faller på min hand, och kapitalismen är lika verklig som en polisbatong, en värkande mage eller ett fair trade-kafé. Människan, säger Morton, befinner sig inuti enorma ickemänskliga objekt som påverkar oss oberoende av om vi talar om dem eller inte, och det behövs nya teoretiska verktyg som kan hantera denna situation. Diskursanalys och ideologikritik räcker inte längre.
Ian Bogost är aktuell med boken Alien Phenomenology, Or What It’s Like to Be a Thing där han förespråkar en filosofi som genom spekulation undersöker objektens sätt att existera ur deras eget perspektiv: hur framträder världen om man är en skalbagge, en bank, en måne eller en processor? Vi behöver alltså inte leta i yttre rymden efter främmande varelser, de utövar sin existens överallt omkring oss. Filosofens arbetsuppgift är att ”gå dit alla har gått förut, men där få har brytt sig om att dröja kvar.”
Men vad händer sedan? Att bedriva filosofi innebär enligt Bogost att snickra ihop filosofiobjekt. Oftast är dessa objekt texter, men vi får inte ta för givet att text är filosofins enda medium. Filosofer bör på allvar fråga sig varför de skriver i stället för att göra något annat. Kanske kan filosofi även tillverkas av andra material, och ta formen av en installation eller ett datorprogram?
Levi Bryant är influerad av Gilles Deleuze och Felix Guattari, och i hans version av filosofin definieras objekt som självständiga processer. Under den senaste tiden har han på sin blogg Larval Subject utvecklat en maskinorienterad ontologi enligt vilken allting i världen bör förstås som maskiner. Levi Bryant är den inom rörelsen som har skrivit mest om politik och samhällsteori, och jag kommer att behandla hans tankar utförligare i del tre av denna serie.
Förändringen som OOO-rörelsen för med sig ligger inte bara i filosofins sakinnehåll utan även i dess temperament och stil. Deras inställning till världen är uppriktig fascination och metodisk naivitet (i kontrast till René Descartes metodiska tvivel). Det bör vara en filosofisk dygd att barnsligt uppslukas av världen, inte att blaserat avslöja andras fel. OOO-filosoferna har tröttnat på den ändlösa kritiken av kritiken av kritiken, som präglar delar av den samtida filosofin. I boken Pandora’s Hope raljerar inspiratören Bruno Latour över dessa självreflexiva klagosånger: ”Ja, vi har förlorat världen. Ja, vi är för alltid fångna i språket. Nej, vi kommer aldrig återuppnå säkerhet. Nej, vi kommer aldrig att komma förbi vår partiskhet. Ja, vi kommer för alltid vara fast i vår egen själviska ståndpunkt. Bravo! Encore!” Nu kan vi väl göra något annat.