Kampanjen İmdat Polis (Hjälp, polis) lanserades i augusti efter att flera uppmärksammade fall av polisbrutalitet hade rapporterats i staden.
– De övergrepp som begås på fängelser och häkten är kända sedan länge, men nu har det även skett en ökning av polisövergreppen på gatorna, säger advokaten Taylan Tanay som är en av initiativtagarna till det nya nödnumret.
Numret har lanserats av Progressiva juristers förbund, en organisation som Tanay är ordförande för. Akutnumret är öppet dygnet runt och erbjuder alla som upplever att de utsatts för övergrepp av Istanbuls poliser en möjlighet att begära hjälp. I de fall där det handlar om en nödsituation har förbundet 150 frivilliga jurister som är beredda att omedelbart bege sig till platsen.
Ett av de uppmärksammade fallen av polisbrutalitet inträffade i juni i år då en man blev brutalt misshandlad av poliser i samband med ett trafikrelaterat bråk i kvarteret Fatih. Ett vittne filmade dock händelsen med sin mobilkamera och bilderna av misshandeln samt skriken från den utsatte mannens hustru blev en mycket stor nyhet i landet. Händelsen blev även den utlösande faktorn för det nu lanserade akutnumret.
Den misshandlade mannen företräds av Taylan Tanay, som tillbakavisar de utpekade polisernas anklagelser om att mannen skulle ha gjort våldsamt motstånd i samband med ingripandet. Tanay menar att dessa motanmälningar alltid görs av poliser som blivit anmälda för övervåld, och enligt honom dömer i stort sett alltid domstolarna till polisernas fördel.
Taylan Tanay menar att det nya akutnumret kan ge polisvåldets offer en bättre möjlighet att uppnå rättvisa.
– Allt fler människor använder sina mobilkameror för att dokumentera den här typen av våld, och när vittnen är beredda att ställa upp och medierna skriver om fallen så har vi en större möjlighet att vinna målen, säger han.
Många hävdar att polisvåldet har ökat, och vissa bedömare menar att detta beror på att landets regering har gett polisen ökade befogenheter. Premiärminister Recep Tayyip Erdogan har dock tillbakavisat anklagelserna om ett ökat polisvåld som ”propaganda”.
Hans regering har i stället hänvisat till de EU-inspirerade reformer som har genomförts i landet, bland annat genom att kameror har installerats på polisstationer, samt att myndigheterna har infört en nolltolerans för tortyr och väckt åtal mot poliser som missköter sig.
Fortfarande anser dock många att polisen kan begå brott utan att straffas. Bara under den första veckan som det nya nödnumret hölls öppet ringde 80 personer för att anmäla polisvåld, varav fyra var akutsamtal. En av de första som fick hjälp var taxichauffören Serkis Yogurtcu. Han berättar att polisen kom hem till honom i samband med att han grälade med sin hustru.
– Jag ställdes utanför min bostad och polisen satte handbojor på mig och började sedan slå mig. Sedan fördes jag till en sidogata nära polisstationen där de misshandlade mig igen – de slog, sparkade och använde sina batonger.
Serkis Yogurtcus hustru ringde då akutnumret, varpå en frivillig jurist snabbt begav sig till platsen. Så fort ett juridiskt ombud dyker upp uppträder polisen enligt Tanay korrekt, och ser till att det genomförs läkarundersökningar och samlas in bevis.
Yogurtcu har nu lämnat in en anmälan mot poliserna, samtidigt som han själv har blivit anmäld för våldsamt motstånd. Förlorar han fallet så riskerar han fängelse.
Men även de frivilliga jurister som står beredda att åka ut i samband med nödsamtal riskerar att råka illa ut. Juristen Sule Erdem kallades in i samband med en pågående protest bland textilarbetare och fick både en arm och två fingrar avslagna av polisens batonger.
– Jag anlände och identifierade mig för polisen. Men bara några minuter senare attackerade polisen arbetarna med tårgas och batonger. De slog mig till marken och fortsatte att slå mig, berättar han.
Trots detta har Sule Erdem fortsatt att arbeta som frivillig, och säger sig ha medverkat till flera anmälningar mot våldsamma poliser.
Alla som ringer nödnumret är dock inte ute efter att få hjälp. Vart femte samtal som kom in under den första perioden var från hotfulla personer som uppgav sig vara poliser.
Läget på Västbanken trappas upp och 40 000 palestinska flyktingar har tvingats från sina hem. Samtidigt har Sverige stoppat stödet till följeslagarprogrammet – Det är en jätterisk, säger Tanvir Mansur, som nyligen kom hem efter att ha varit följeslagare på Västbanken mellan november och februari.
Den 19 januari inleddes vapenvilan i Gaza. Två dagar senare inledde israeliska styrkor operation “Järnmur” på Västbanken. Enligt Unrwa är nu flyktinglägren i Jenin, Tulkarm och Nur Shams på Västbanken nästintill tomma efter att byggnader rivits av israeliska säkerhetsstyrkor.
Enligt Unrwa har rivningarna resulterat i den största tvångsförflyttningen av palestinier på Västbanken sedan kriget 1967. I slutet på februari meddelade Israels försvarsminister Israel Katz att 40 000 palestinier ”evakuerats” från flyktinglägren.
Motståndsrörelse mot vapenvilan
Strax efter att vapenvilan inleddes kom Tanvir Mansur hem från en annan del av Västbanken: Östra Jerusalem.
Han var där som följeslagare tillsammans med det Ekumeniska följeslagareprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. Som följeslagare är man på plats för att bevittna, dokumentera och rapportera om överträdelser mot mänskliga rättigheter.
Boende på i flyktinglägret Nur Shams lämnar sina hem under den israeliska militärens operation i området. Foto: Majdi Mohammed/TT
Följeslagarna är volontärer och av säkerhetsskäl finns det numera inte följeslagare på plats i de norra delarna. Men även i området kring Östra Jerusalem kunde han märka en upptrappning i samband med att vapenvilan inleddes.
– Det blev fler vägspärrar och hårdare kontroller. Det gör att köerna blir outhärdligt långa. Rörligheten för palestinier var redan svår, men efter vapenvilan blev det ännu svårare.
Dessutom bildades en motståndsrörelse av missnöjda bosättare.
– När vapenvilan signerades skapades det som en motståndsrörelse från israeliska bosättare. Det skickades ut meddelanden från bosättargrupper om att de skulle misshandla palestinier som hämnd för vapenvilan. Folk engagerade i bosättarrörelsen arrangerade också stora protester som blockerade vägar i Jerusalem.
Hårdhänt israelisk polis
Tanvir Mansur fick även träffa familjer till fångar som släppts vid fångutväxlingen.
– För dem betyder det mycket att människor bryr sig. Att människor från olika länder kommer dit och lyssnar på deras historier, vad som ledde till att deras familjemedlem blev tillfångatagen, hur de behandlades i häktet, utan åtal, och också att de var väldigt lyckliga över att träffa sin familjemedlem.
En herde vallar getter i utkanten av Khan al-Ahmar på Västbanken. Foto: Oded Balilty/TT
Iklädd följeslagarvästen stod Tanvir Mansur bland annat utanför en skola i beduinbyn Khan al Ahmar. I höstas, berättar han, att israeliska bosättare byggde en utpost på en kulle nära byn.
– Utposten blockerar vägen för många barn som går kommer till skolan från en annan by. Bosättarna har sagt att de kommer ha sina hundar lösa och att det är barnens fel om de blir bitna, säger Tanvir Mansur.
Elever och lärare i skolan i Khan al-Ahmar. Foto: Oded Balilty/TT
Dessutom bevittnade han hur hårdhänt israelisk polis gjorde id-kontroller och kroppsvisiterade människor som var påväg till Al-Aqsamoskén för fredagsbönen.
– Det jag har sett mest är unga palestinska män som blir kroppsvisiterade, det kan ibland ske på väldigt våldsamma sätt, säger Tanvir Mansur.
– Många förbipasserande reagerar inte då de vet att det inte kommer sluta bra varesig för dem eller de som utsatts för våldet. Det gör att palestinier bevittnar massa våld hela tiden, men försöker att inte låtsas om det.
Sida drar in stödet: Sista svenska gruppen på plats
Följeslagarprogrammet pausades efter den 7 oktober och återupptogs på nytt 2024, sedan dess har både ansökningarna och ekonomin för programmet minskat.
Under vintern kom beskedet att Sida slutar stödja följeslagarprogrammet.
Anledningen till att Sida inte ingått ett nytt avtal handlar om kraftigt minskad budget för utvecklingsbistånd till Palestina.
I ett mejl till Arbetaren skriver Anders Frankenberg, avdelningschef på LAMENA (Latinamerika, Mellanöstern och Nordafrika) såhär:
“Anledningen till att Sida inte ingått ett nytt avtal med programmet är att utvecklingsbiståndet till Palestina har fått en kraftigt minskad budget: från planerade 300 miljoner kr/år under den tidigare bilaterala strategin till 165 miljoner kr/år under den nuvarande. På grund av detta måste vi göra svåra avvägningar och anpassa oss”, skriver han.
Följeslagarprogrammet har deltagare från 21 olika länder och Sida har finansierat den svenska delen. Avtalet med den svenska delen av programmet gick ut den 31 december 2024.
“Just nu bedömer generalkonsulatet(i Jerusalem, reds. anm), som hanterar detta stöd, att vi inte kan ingå ett nytt avtal med programmet inom ramen för den nya strategin”, skriver Anders Frankenberg.
Al-Aqsamoskén i gamla stan i Jerusalem. Foto: Mahmoud Illean/TT
Tanvir Mansur berättar att det sedan den 7 oktober finns allt färre organisationer på plats.
– I Jordandalen på Västbanken är det bara följeslagarprogrammet och israeliska fredsorganisationer som är på plats.
Tanvir Mansur är kritisk till att stödet dras in.
– Det är en jättestor risk för människor som redan lever i en sårbar situation, att ännu en organisation inte kommer kunna vara där med sin skyddande närvaro, säger Tanvir Mansur och berättar att Sidas stöd har varit viktigt för programmet.
Följeslagarprogrammet kommer visserligen fortsätta, men utan stöd från Sverige. Just nu är den sista svenska gruppen på plats. Svenskar har utgjort en stor andel av följeslagarna. Av de sjutton som är på plats nu är fem svenskar.
En man i 50-årsåldern omkom under torsdagen efter en arbetsplatsolycka i norra Hälsingland sedan han klämts fast i samband med lastning av en traktor.
Det var under onsdagskvällen som förbipasserande larmade räddningstjänst om att en man klämts fast mellan sitt traktorsläp och en kran i Nordanstigs kommun strax norr om Hudiksvall.
Mannen, som var i 50-årsåldern, kördes akut till sjukhus där han under torsdagsmorgonen avled till följd av sina svåra skador. Dödsolyckan var den fjortonde hittills i år på svenska arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.
“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.
Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga.
I ett pressmeddelande skriver bolaget:
”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”
Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.
”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet.
Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar.
“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.
Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.
“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.
Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.
“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.
Största konkursen i modern svensk historia
Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett.
Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar.
I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren
Silas Aliki: Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”
Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.
Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?
I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.
Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna
Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet.
Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen.
Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort.
Utsattheten ökar med nya asylregler
Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige.
Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.
Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.
Större risk för exploatering på arbetsmarknaden
Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera.
Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof.
Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd.
Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.
I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.
Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.
Civila krigsoffer nekas vård
Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.
Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.
Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.
Avhumanisering av palestinska liv
Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.
För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.
Fråga om människosyn
Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.
Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.
Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.
Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.
Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Sead Busuladzic, Visionspartiet Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG! Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Erik Höjer, medlem i Solidaritet Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ Lovisa Kasström, läkare, Stockholm Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF) Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare Berit Larsen, medlem i Solidaritet Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet
Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.
Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA.
Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019.
Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag.
”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det.
Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.
Lämna ”det tomma skalet” Nato
Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?
Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.
Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?
I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.
Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.
Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.
Mottagning för papperslösa
Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.
Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.
På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner
Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.
– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.
Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.
Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige
Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.
Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.
– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.
Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner
Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.
Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.
Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan
Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.
– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.
Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.
Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.
Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa.
– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.
Uppmuntrar till egenmakt genom information
Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.
– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.
I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner
Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.
Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?
– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.
– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.
Ny mottagning öppnar under våren
Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.
– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner
Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare.
Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.
– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen.
”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.
– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör.
”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”
Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.
”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner
Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.
– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.
Lag ger papperslösa rätt till vård
Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.
– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.
Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.
Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.
Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.
– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.
– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.
Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.
– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.
Kamp mot angiveri
Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård.
Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.
Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter.
– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.
I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.
I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.
– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.
Samarbetar med Västra Götalandsregionen
Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.
Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.
– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson
Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare
Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.
Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.
Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.
Jobbet blev dock en mardröm.
– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.
De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund
– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.
Facket uppmanade dokumentera diskriminering
När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.
– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.
Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.
Solidariska byggare i blockaden
Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.
– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.
Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.
Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.
Årets Tempo dokumentärfestival känns mer aktuell än någonsin. Fast gör den inte alltid det? Josephine Askegård har sett några av festivalens filmer.
Fram till den 9 mars pågår dokumentärfestivalen Tempo på ett flertal biografer i Stockholm. Mer än vanligt tycks festivalen kommentera samtiden med det som dominerar nyhetssändningarna. Galenskaperna som utgår från Vita huset i Washington DC slipper vi beskåda.
Tempos verkliga styrka är att de, olikt de flesta nyhetssändningar, låter oss slippa männen vid makten. I stället får de underrapporterade, de i minoritetsställning och människor utan formell makt ta plats. Rätten att få uttrycka ilska, njutning, rädsla, sorg eller tvekan är lika självklar här som att vara larger than life genom drömmar eller olika typer av förvandlingar – kanske för livet.
Intimt om transitioner
En av de första filmerna jag ser är Trans Memoria, Victoria Versaus dryga timmen långa möte med två andra transkvinnor under könsbekräftande operationer i Thailand. En ganska skakande dokumentation av tre på samma gång sköra, på gränsen till existentiellt ifrågasättande personer som med en samtidigt oerhörd målmedvetenhet kastar sig in i ett kirurgiskt förlopp som inte ens de själva har förutsett vidden av, åtminstone inte regissören och huvudpersonen själv.
De tre genomgår en total kirurgisk ombildning/korrigering av underlivsorganen, dessutom på en plats långt ifrån sina hemorter i Europa. Med i samtalen finns också en tidigare vän till Victoria Verseau: Meril, som tog sitt liv en tid efter sin operation.
Trans Memoria. Foto: Victoria Versau/Tempo dokumentärfestival
De smärtsamma, kirurgiska detaljerna tar plats i filmen, och de tvingar oss som bjuds in utifrån, till många reaktioner samtidigt; förundran, skepsis och respekt. Filmen kräver i gengäld ett allvarligt engagemang av oss. Oavsett vilket val åskådaren gör i sitt eget liv blir det svårt att värja sig. Det finns inte mycket här som signalerar befrielse eller glädje i processen, samtidigt är det svårt att sätta sig till doms över hur en ung transperson kämpar för att komma igenom det som skapar ångest.
Med detta sagt finns det vissa moment som känns väl privata, och det är inte de fysiska detaljerna utan en barnslighet i presentationen, med stillsam ambient musik, långa och kontemplativa tagningar av en växt eller möbel i närbild. Samt den totala bortvändheten från allt som inte tillhör det som resan till sjukhuset i Thailand handlar om. Vare sig tillvaron hemma i Sverige eller världsläget existerar här, vilket förstärker klaustrofobin.
Ruiner i Eyes of Gaza
En grupp filmer berör situationen som pågått i halvtannat år i Gaza. Samtidigt som stora delar av Gaza – kanske de flesta – har bombats sönder och samman med sina invånare har insynen varit minimal. Mahmoud Atassis Eyes of Gaza följer Abdalqader Sabbah, Mohammed Ahmed och Mahmoud Sabbah, tre palestinska journalister som reser och vandrar genom ruinerna i den palestinska landremsan. Vare sig de rör sig i norra, östra eller södra delarna är detta i princip det enda som finns. En man sitter framför sitt hus i Az-Zaytouka i sydöstra Gaza och slår ut med händerna, det finns bara raserade väggar kvar bland andra raserade väggar. Han vittnar om att de israeliska trupperna enbart kom för att demolera byggnader och strukturer. Här fanns inget motstånd när de kom.
Eyes of Gaza. Foto: Mahmoud Atassi/Frontline
På Al-Shifa Hospital ligger patienterna bakom filtar och mumlar förvirrat. Personalen frågar efter räderna var det skulle kunna finnas vapen? Allt är förstört, kilometer efter kilometer. De trånga passagerna mellan husen är likadana vart man än kommer. Skillnaden är att på ett ställe leker barn med några bildäck, på ett annat ligger några små barn och gråter, skadade efter en räd. Ovanför deras huvuden kommer ett flygplan och släpper fallskärmar med några säckar mjöl och konserver, en så liten mängd att knappt någon orkar söka upp var nedsläppet landat.
De tre journalisterna dokumenterar och skapar samtidigt en vardag för dem de möter. Situationen är snarare stillsam, sorgsen, än ilsken. Förutom då det larmas om ett anfall. Att journalister är direkta måltavlor är känt, de utgör snarare måltavlor än skyddas av sitt “PRESS” tryckt på ryggen till skyddsvästarna. I december 2024 rapporterade Reportrar utan gränser i sin årsrapport att 145 journalister dödats, varav minst 35 i tjänsten, i Gaza sedan oktober 2023.
Situationen är välkänd och i viss mån dokumenterad i bild, men att se dessa män vandra genom det ruinlandskap som fortfarande är människors hem, är något alldeles särskilt.
Minnet av en filminspelning
Det finns andra delar av Palestina – delar som nu kallas Israel – som är demolerade stenlandskap. I Daniel Manns Under a Blue Sun återskapar regissören minnet av en filminspelning i Negeveöknen i slutet av 1980-talet. I Sylvester Stallones film Rambo 3 föreställde området Afghanistan, och Mann bjuder med den palestinska konstnären Bashir, som var med och skapade specialeffekterna i actionfilmen. För den som är lite påläst är området laddat, till exempel utspelar sig delar av Adania Shiblis uppmärksammade roman En oansenlig detalj (2021) här 1949, då en palestinsk flicka utsätts för ett övergrepp av israeliska militärockupanter.
Kontrasterna mellan en amerikansk actionfilm som avnjuts i soffan eller på bion med en kartong popcorn, och verklighetens maktövertagande och våld mot bosatta som körs bort eller helt enkelt utplånas blir effektfull. Här finns rester av palestinska familjer som bebodde området innan det israeliska, våldsamma övertagandet, och några av dem som fortfarande lever här berättar om ett sekel av daglig existentiell kamp för rätt till hembygden.
Forest. Foto: Lidia Duda/Tempo dokumentärfestival
Varje pusselbit av verkligheten skapar världen så som vi ser den. I invigningsfilmen Yalla Parkour berättar Areeb Zuaiter om sin mamma som hemma i Malmö drömmer om det som var hemma en gång – stränderna i Gaza. Hennes glädje blir att följa ungdomar som fortfarande utövar parkour bland ruiner och flyktingläger.
En film som berättar om en pågående vardag mitt i ett Europa klämd mellan världsmakterna är Forest, som utspelar sig i Polen nära belarusiska gränsen. En familj som sökte drömmen om självförsörjning på landet hamnar mitt i Lukansjenkos cyniska hantering av flyktingar som luras att bli gisslan mot övriga Europa. Filmen berättar om verkligheten – den som vi sett tidigare, som i Agnieszka Hollands Green Border (1924). Så möts dokumentären med spelfilmer och vi möter varandra ännu närmare verkligheten. Som alltid på Tempo.
