I den här delen kommer jag att undersöka förhållandet mellan objektorienterad ontologi och politik. Filosoferna i OOO-rörelsen anser att det inte är deras uppgift att ge instruktioner och tala om för andra hur de ska handla politiskt. Ontologin konstruerar enbart teorier om vad världen och samhället består av, och sedan får den som vill använda dem efter bästa förmåga.
När det gäller att förstå samhällsmekanismer på ett objektorienterat sätt finns det två huvudsakliga strategier. Den första är att fokusera på den roll som icke-mänskliga objekt spelar i bildandet av den sociala sfären, och den andra är att med utgångspunkt i Graham Harmans teorier närstudera hur sociala relationer äger rum. Premissen är att alla objekt drar sig undan från varandra, och att verkligt inflytande bara är möjligt under vissa omständigheter.
Den första strategin är inte exklusiv för OOO-rörelsen, utan är kännetecknande för alla posthumanistiska tankeskolor. Intresset för det icke-mänskliga är inte ett uttryck för någon nihilistisk vilja att utesluta människan. Snarare handlar det om att uppmärksamma hur icke-mänskliga aktörer är delaktiga i att bygga upp våra sociala relationer. De maktförhållanden som snärjer människor kan inte upphävas om vi inte har en korrekt förståelse för hur de är sammansatta. Levi Bryant talar om tingens gravitation, och i analogi med den allmänna relativitetsteorin menar han att icke-mänskliga objekt kröker det sociala rummet och får människor att agera och röra sig efter vissa upprepade banor helt oberoende av vad de tror eller tycker.
Saker som fossila bränslen, grödor, fordon, mjukvara och geografiska formationer är självständiga entiteter som är med och organiserar samhället. Deras existens är ett överflöd som inte uttöms av människans användning av dem, och deras inverkan är ofta oförutsägbar och överraskande. I boken Democracy of Objects skriver Bryant att så länge vi inte lyckas inlemma dylika existenser i våra analyser kommer vi att vara ”fullständigt oförmögna att på allvar förstå mänskliga kollektiv och att utveckla strategier för att omvandla dem.”
Samhället är fullt av icke-mänskliga objekt som bäst kan beskrivas som aliens eller främmande intelligenser. Institutioner, föreningar och andra strukturer är något utöver de inblandade människorna. De är märkliga varelser med sina egna tankelogiker, och vi måste förstå hur deras sinnen är beskaffade för att kunna påverka dem som vi vill. Att till exempel demonstrera med banderoller och slagord är en handling som riktar sig till mänskliga subjekt. Men i vissa fall kanske det inte är mänskliga subjekt som bör vara målet, utan icke-mänskliga varelser som måste konfronteras med helt andra medel.
Därmed kommer vi in på den andra linjen inom objekt-orienterad samhällsteori: relationerna. När vi väl hittat dessa aliens omkring oss och bedömt vilka av dem vi behöver förstöra, förstärka eller förändra så dyker nästa fråga upp. Hur får vi kontakt med dessa varelser?
Harman presenterar en teori om kausalitet som bryter med mekaniska uppfattningar i vilka en orsak alltid resulterar i samma verkan. Enligt Harman kan verkliga objekt aldrig röra varandra, men de skapar sinnesprofiler av varandra och kommunicerar genom dessa. För att ett objekt ska förändras måste det alltså uppfatta signaler utifrån och omvandla dem till något begripligt. När exempelvis en boll kommer flygande genom luften och träffar mig i huvudet så gör bollen inget mer än att existera. Det är jag själv som med min förmåga att känna bollen ger upphov till mötet, och sedan förvandlar bollprofilen till en bula. Om vi ska förändra ett främmande objekt är det på sin plats att spekulera om hur dess sinnen fungerar och hur det bearbetar information.
Dessutom är det avgörande om vi själva agerar som individer eller ingår i större objekt som till exempel en fackförening, ett parti, ett konstkollektiv eller en spontan demonstration. Dessa objekt utför sin existens på olika sätt och de har olika gränssnitt mot världen.
Utöver detta kan vi även fråga oss hurdana politik-görande objekt vi kan bygga. Det är ingen självklarhet att det alltid är mänskliga kroppar som ska genomdriva samhällsförändring. Med ett objekt-orienterat perspektiv är det lockande att utvidga politikbegreppet till att även gälla icke-människors samhälleliga aktivitet. Kanske går det att bygga objekt som genom sin blotta existens rubbar ordningen och manar fram något nytt?
