Den portugisiske författaren Fernando Pessoa är känd för att ha arbetat med en mängd olika heteronymer. Som pseudonymer ungefär, med den viktiga skillnaden att heteronymerna inte bara är olika namn på samma författare: de är olika karaktärer, med egna karaktärsdrag och litterära stilar. Hos Pessoa finns exempelvis den sjöfarande futuristen Álvaro de Campos, bokhållarbiträdet Bernardo Soares, den anspråkslöse fåraherden och radikale materialisten Alberto Caeiro, samt ungefär sjuttio andra.
Varför detta behov av jagsplittring? Tja, för att jaget som sådant är splittrat. I ett brev till kollegan Adolfo Casais Monteiro hänvisar Pessoa till en tendens att sedan barndomen omge sig med fiktiva gestalter som han ”fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga eller förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet”.
Den känslan delar han förmodligen med de flesta av oss. Även om man inte har satt namn och yrkestitlar på dem upplever man nog att man innehåller ett oräkneligt antal personligheter vars känslor inte blir mindre genuina för att man inte alltid eller längre hyser dem. Jag kan bläddra igenom gamla dagböcker och försöka intala mig att det enbart var social press som gjorde att jag tittade på dåliga Godardfilmer och bar basker, att jag egentligen inte tyckte att det var det bästa man kunde se eller ha på sig. Men jag vet också att jag, eller någon som använde ordet ”jag” för att hänvisa till samma kropp, på fullaste allvar satt och skälvde av rörelse framför Pierrot le fou. Så är det ju med referensramar, åsikter och preferenser – de förändras över tid. Man överger.
Och det är ju en ganska bra grej, har jag för mig att vi tills nyligen var överens om. Men en av många saker som är motbjudande med idén om det personliga varumärket – med det här samhället i allmänhet, faktiskt – är just att det motsätter sig allt detta. Ska man alls utvecklas ska man göra det enligt en rak linje där yrkesutbildning leder till motsvarande jobb. Utsvävningar är bara positiva om de bidrar till helhetsbilden på ett tydligt och dekorativt sätt.
Det som stör mig är inte att man aldrig kan få en felfri och sammanhållen bild av människor, även om det också retar mig kolossalt på ett mer existentiellt plan. Snarare är det själva idealet som provocerar. Själlöshet som dygd, med konsekvensen att en sjuttonåring just nu inte bara måste söka utan dessutom blir nekad ett visserligen värdelöst jobb för att hen har twittrat fyllebilder. Alternativet är att jobba gratis åt potentiella arbetsgivare med att framställa sig själv som en välskapt helhet. Men vad är det för sjuk sjuttonåring, eller människa över huvud taget, som är en sådan? Allvarligt talat.
I all sin brokighet framstår heteronymerna som en svagt flämtande tröst. När de deltog i kulturdebatter, vilket de gjorde synnerligen livaktigt, gjorde de det inte sällan som varandras motståndare och med välartikulerade synpunkter på de andras verk. Jag skulle vilja påstå att det är objektivt fint och bra och fantastiskt att en människa kan känna ett så skriande behov av att säga emot sig själv. Det vore önskvärt att sluta kväva det.
Veckans tips är att Köln-skivbolaget Kompakt precis har gett ut ett nytt album av Los Angeles-baserade minimalproducenten John Tejada. Det heter The Predicting Machine och är bra. Men inte riktigt lika bra som förra årets Parabolas, så lyssna hellre på det. För vidare och klokare diskussion kring det personliga varumärket 2.0 rekommenderas, nej beordras, att ni läser Carin Isms essä på rattenattbli.se.
