Hegel gav oss insikten att idéer alltid kommer med ett tillägg: en attityd hos den som har idén. En ontologi är därmed inte enbart en samling oskyldiga utsagor om världen, utan också en attityd till världen. Jacques Derrida var uppmärksam på detta och kritiserade hela den västerländska filosofitraditionen för att göra sig skyldig till vad han kallade närvarometafysik, ett totaliserande tänkande som försöker få omedelbar tillgång till varat. En sådan metafysik tolererar inte frånvaro och ofullständighet utan är på jakt efter en privilegierad entitet som är helt närvarande, såsom en Gud, ett cartesianskt subjekt eller en herresignifikant.
Levi Bryant kallar denna tendens för fallosofi (sammanslagning av ”fallos” och ”filosofi”). Fallosofin söker det fullkomligt blottade och står därför i konflikt med objektorienterad ontologi som snarare kan beskrivas som frånvarons filosofi. OOO-filosoferna uppfattar inte frånvaron som ett tillfälligt tillkortakommande som filosofin måste övervinna, utan som ett konstitutivt drag hos allt som existerar. Varje domesticeringsförsök kommer därför av nödvändighet misslyckas. Filosofen är alltid redan kastrerad.
Denna grundattityd till världen bör hållas i åtanke när vi undersöker objektorienterade tillämpningar och metoder. Men trots att vi inte har direkt tillgång till världen så får vi ibland objekten att skälva till och antyda sin existens. Det synliga kan anspela på det osynliga.
Inom litteratur- och konstkritik finns det enligt Graham Harman en olycklig tendens att upplösa konstverket till förmån för dess relationer. Exempel på en sådan manöver är att reducera verket till dess effekter, och endast lägga vikt på hur verket tas emot och tolkas. Tv-serien Parks and Recreation förser oss med ett extremfall i rollfiguren Ron Swanson: ”It’s art. Anything is anything.” Positionen förnekar att verket är något djupare än vår uppfattning av det, och därför kan det tolkas till vadhelst vi vill.
En annan manöver är att reducera verket till dess kulturella byggstenar, till exempel den ideologi som författaren ger uttryck för. Det sociala sammanhang som texten har uppkommit i får all uppmärksamhet. Själva texten anses vara för ytlig, och det intressanta är hur den har kommit till och vad det är som har letat sig in i den.
Roland Barthes proklamerade författarens död och friställde verket från författarens avsikter och biografiska omständigheter. Harman vill gå ett steg längre och även utropa kulturens död. Allting existerar givetvis i en historisk situation, men den intressanta frågan är i vilket avseende ett verk inte är en produkt av sin tid och plats. På vilket sätt har verket brutit mot tidens förväntningar?
Precis som alla objekt är konstverk autonoma i förhållande till sina delar och sitt sammanhang. Även om ett objekt hamnar i en ny omgivning eller om vissa egenskaper byts ut så kan det förbli samma objekt med samma sätt att bära sina egenskaper.
Woody Allens stil är inte detsamma som summan av alla hans filmer. I så fall skulle den förändras varje år, då han gjort ännu en ny film. Och en roman är som helhet inte liktydig med sin exakta nuvarande utformning. Det betyder att en text kunde ha skrivits litet annorlunda och ända vara samma verk med samma stil.
I en artikel om litteraturteori föreslår Harman att vi ska närma oss texter genom att göra just detta: helt fräckt skriva om den. Vi kan upptäcka textens stil genom att föreställa oss att den är kortare eller längre, eller genom att byta ut ord och meningar och ändra på detaljer i handlingen. Om vi omarbetar till exempel Samuel Becketts roman Den onämnbare så kommer Becketts röst förr eller senare att försvinna, men knappast bara för att några ord byts ut. Metoden försöker ruska om verket för att få en glimt av dess inre. I bästa fall kan den ge oss en antydan om den verkliga existens som spöklikt svävar omkring komponenterna.
Exemplet är typiskt för alla objektorienterade metoder. Genom kontrafaktisk spekulation kan vi få en uppfattning om vad som utmärker objekten utöver relationerna, och vilka mekanismer som ligger bakom det empiriska stoffet. För att få kunskap måste vi dessutom konstruera nya objekt och göra handgripliga interventioner i världen. Endast då kan vi locka fram något nytt ur djupen.