När nazisterna började komma till makten på 1930-talet bildades en diaspora av tysk-judiska intellektuella och konstnärer. Många, däribland Arnold Schönberg, Hannah Arendt, Albert Einstein och Billy Wilder, hamnade i USA. Filosofen Theodor W. Adorno slog sig ned i Los Angeles och blev granne med andra flyktingar som Max Horkheimer och Bertolt Brecht.
Adornos anteckningar från åren i Kalifornien är en studie i dålig integration. Han förfäras över kulturindustrin och den leende servicepersonalen, tycker att den amerikanska etiken är tom och vulgär och andefattig. Och populärmusiken, slår han fast i en klassisk essä som enligt Eric Hobsbawm utgör ”några av de dummaste sidorna som någonsin skrivits om jazz”, är falskt medvetande. Det kan han bevisa genom att peka på hur den rent rytmiskt inte alls gör uppror, utan tvärtom följer etablerade musikaliska konventioner.
Jo, det är lätt och förmodligen befogat att psykologisera kring de vetenskapsteoretiska klavertrampen. Men för den som ändå drivs av en övertygelse om att vissa saker faktiskt är mer rätta, goda, korrekta, sanna än andra – och med ”den som” menar jag mig själv – är den här perioden i Adornos författarskap ganska förtjusande. Sådan esprit! Sådant hat! Och sådan lojalitet, hela tiden denna lojalitet, mot tänkandet och mot att det måste gå att skapa något bättre än det befintliga.
En av de observationer han gör gäller arbetsmoral. I Europa, menar han, finns det en utbredd skamlighet associerad med att tjäna pengar på personliga tjänster. Att sälja sin arbetskraft är i grunden något man vill undvika. Självklart är det inte så att motviljan beror på att man har gått omkring med en oklanderlig marxistisk analys av arbetsdelning sedan feodaltiden – idén härstammar ju, som Adorno konstaterar, inte ”från något finare än ett markmonopol”. Klasskiktningen som den har sett ut i Europa har helt enkelt ställt tjänsteklass mot herrefolk och fyllt de senares vanor med status. Ett nybyggarland som USA har däremot snarast motsatt historisk relation till arbete. Här ”har inte ens barn till välsituerade föräldrar några hämningar mot att förtjäna några cent genom att bära ut tidningar”. Slit är lika med plikt och något som även de rikaste skryter med att de ägnar sig åt, även de som har en stab av svartarbetande barnflickor att tacka för det rena hemmet. Lönearbete har blivit sakrament.
Är inte det bra då, säger alla svenska riksdagspartier. Adorno säger: nej. Arbetsmoralen innebär ett fullständigt accepterande av att alla mänskliga handlingar kan mätas i pengar. Det finns inte längre utrymme för spontana uttryck, för prestationer för sakens skull: saker har värde enbart om de kan mätas i något annat. Att frågan alls ställs är ett klart och tydligt tecken på kapitalistisk moral så effektiv att den utestänger allt självständigt förnuft.
Om dagens situation kan man, om man ska hitta något någorlunda positivt, säga att det är fascinerande att en fråga kan vara omdebatterad teoretiskt men helt död politiskt. Det var väl det.
Veckans tips är att den förträffliga amerikanska tidskriften n+1 just nu hedrar Shulamith Firestone, nyligen bortgången kanadensisk feminist och författare bland annat till The Dialectic of Sex, genom att publicera minnen och hälsningar från hennes närstående. Vackert, kulturhistoriskt intressant, ibland både och. Finns på nplusonemag.com.
