Vi har sett flera remakes och reboots på sistone. En trend har varit att berättelserna rört sig högerut politiskt. Undantag har funnits, som den tyvärr hafsiga Total Recall, men annars har vi sett allt från den mjuka glidningen i The Amazing Spider-Man och Prometheus, där klassaspekterna tonats ned i jämförelse med Spider-Man (2002) respektive Alien (1979), till hyllningen av totalitarismen, illa dold bakom Bruce Waynes pseudomänskliga mask, i The Dark Knight Rises. Dredd följer trenden men undviker en total nyfascistisk kollaps.
Det första försöket att ta denne brittisk-amerikanske superhjälte/anti-hjälte till vita duken, Judge Dredd (1995), slutade i fiasko. Sylvester Stallone nominerades till en Golden Raspberry Award, utmärkelsen för årets sämsta rolltolkning, och de finansiella framgångarna uteblev. Skådespelarna saknade karisma, manus var slarvigt, Versace dräkterna fåniga och filmen kunde inte bestämma sig för om den var parodi eller seriös action och blev följaktligen varken spännande eller rolig.
Men ser man bakom sådana små detaljer hittar man en ganska radikal historia om polisstatens funktion, en berättelse som faktiskt gör det Christopher Nolans Batmansaga ibland påstås göra, nämligen visar på hur den legala repressiva makten är omöjlig att separera från dess illegala tvilling och hur våld föds ur förtryck. Judge Dredd åstadkommer detta framför allt genom att låta huvudkonflikten utspela sig inom den allsmäktiga domarkåren, inte mellan denna och en yttre fiende. Det är domarkårens totalitära maktanspråk som ger upphov till huvudskurken, när ett försök att klona fram den perfekta domaren misslyckas, och det är kårens maktkoncentration som utgör hans vapen.
Nu ställs Dredd i stället mot en yttre fiende, ett knarksyndikat som terroriserar en gigantisk skyskrapa i de ändlösa slumkvarter som dominerar Mega City One. Därmed tenderar filmen också att falla in i den traditionellt konservativa synen på repressionsmaktens våld som ett nödvändigt ont i kampen mot en ofrånkomlig ondska. För även om brottsligheten delvis förklaras av majoritetens hopplösa fattigdom finns här inte mycket till antydan om att det skulle kunna vara annorlunda, att det skulle kunna finnas ett orsakssamband mellan de styrandes och de styrdas villkor. Trots att Karl Urban, i huvudrollen, i motsats till Stallone aldrig får ta av sig hjälmen framstår han därför paradoxalt nog som mänskligare än föregångaren och domarkåren som helhet, och trots att här finns korrupta kollegor mer som en beskyddande än en förtryckande faktor. När laglösheten dominerar staden blir kanske huvudproblemet rentav att kårens resurser är alltför små, då de endast kan rycka ut på 6 procent av alla larm.
En jämförelse kan göras mellan de båda sidekicks av proletär bakgrund som Dredd utrustats med i filmerna. I Judge Dredd hade vi Fergee, en småskojare spelad av Rob Schneider (minns att nästan alla är arbetslösa här, så att vara småskojare är bara att överleva bäst man kan, ingen moralisk dom). De båda möts när Schneider gömmer sig inuti en varuautomat för att undkomma en eldstrid. Dredd dömer honom omedelbart till ett flerårigt fängelsestraff för att ha förstört statlig egendom. Det korrekta sättet att undkomma de vinande kulorna hade varit att hoppa ut genom fönstret. Visserligen mot en säker död, men fullt legalt. Fergee spelar senare, genom sina tekniska kunskaper, en avgörande roll i slutstriden innan han förs bort i ambulans, förmodligen för att så småningom återgå till sitt gamla liv.
I Dredd är det i stället domarkollegan Cassandra Anderson (Olivia Thirby) som ger filmen dess mänskliga ansikte. Anderson är en ung rookie, uppväxt i slummen och tidigt föräldralös. Hon är dessutom mutant och kan läsa folks tankar, ett resultat av att ha växt upp i en strålningssmittad zon. Genom denna förmåga blir hon filmens sociala samvete, som genom en titt i en misstänkts minnesbank kan hon avgöra om denne verkligen är ond eller själv mest är ett offer. Blir resultatet det sistnämnda visar hon sig villig att bryta mot lagen och fria hellre än döma. Men samtidigt som det finns en liberalt reformistisk anda i detta så är Anderson också en positiv version av drömmen om en fulländad domare, till vilken vi alltså tryggt kan ge upp all makt. Precis den dröm som den tidigare filmen avslöjade som en mardröm.
Men Dredd lämnar alltför många frågor obesvarade och dörrar öppna för att kunna dömas som ännu ett nyfascistiskt hjälteepos. Kanske får vi fler svar i en eventuell tvåa. Producenten och manusförfattaren Alex Garland har i alla fall berättat att han gärna skulle göra en uppföljare om ”Dredds historia och stadens historia”, en film som skulle ”involvera den märkliga föreställningen att Dredd är fascist … och terroristerna är för demokrati”. I väntan på den kan vi slå fast att Dredd är överlägsen föregångaren i hantverksskicklighet och underhållningsvärde. Men bortser vi från sådana detaljer så vinner Stallone.
