Det arrangeras en syntfestival i Göteborg under de sista dagarna av sensommaren 2012. På den mindre av de två scenerna uppmanar en sångare ljudteknikern att sänka volymen för tredje gången. Den långhårige mannen bakom mixerbordet är kanske yngst i hela lokalen, bandmedlemmarna på scenen är det definitivt inte. Motvilligt sänker ljudteknikerna ljudet igen. Publiken ler uppskattande och lossar lite på sina öronproppar. Bandet ser nöjda ut. Rummet fylls åter av elektroniska stråkar och stadiga trummor i behaglig volym. Endast ljudteknikern ser något missnöjd ut. Man kommer inte längre bort från rock’n’roll än så här.
Kriget mellan synt och hårdrock brukar skämtas bort, men det finns en relevant symbolik i konflikten. När raggare slogs mot punkare var det mot bakgrund av 1970-talets uppgörelse mellan konservativ romantik och progressiv revolt. Kriget mellan synt och hårdrock var den naturliga fortsättningen. Under 1980-talet tvingades man ta ställning angående den framtid som närmade sig skrämmande snabbt.
Många fruktade en ny industrialism där datorer och maskiner skulle ersätta människor och kroppsarbete. Framtidsoptimism varvades med domedagsprofetior. Syntarna valde optimismen, kastade av sig normer och rusade mot fronten. Hårdrocken blev de gamla värderingarnas försvarare, hur rebelliska de än ville vara. Det föll sig naturligt att musikstilen som utfördes i svett fick stå upp mot musikstilen som stillsamt utfördes i skjorta och slips.
Trots att de tidiga syntbanden ofta bestod av arbetarklassbarn som snickrade ihop sin egen utrustning, helt i linje med punkens DIY-filosofi, blev musiken associerad med högre samhällsklasser. Det var musik för dem som inte fruktade sina fabriksjobb, för dem som hade råd att välkomna framtiden. Inte minst var det en musik för de mest nytänkande och vågade. Även om historien inte vill minnas dem så.
Richard Kruspe, gitarrist i tyska machobandet Rammstein, berättade härom året att han fick dölja sin kärlek till Depeche Mode när han växte upp. Inför bekanta var det tryggare att påstå sig vara hårdrockare. Först som etablerad rockstjärna kunde Kruspe säga som det var, och ge sitt erkännande till det band som inspirerat hans egen framgång. Växte man upp på 1980-talet och gillade synt känner man igen sig i Kruspes berättelse. Töntstämpel, homofobi och en omgång stryk på rasten var konsekvenser att räkna med om man erkände sin lojalitet mot de kontroversiella banden som spelade musik på maskiner.
Simple solution, never con-
fusion, sport a gun, kill a cop
Crazy world of weary, thought so receive me, had enough
Skinny Puppy – Assimilate
Besökarna på syntfestivalen i Göteborg slipper närvaron av hårdrockande bullies. Men ekot av nördstämpeln kan fortfarande anas bortom ekande fyrtakter. Killarna från lågstadiet känns igen, även om de har vuxit upp. Medelålders ölmagar inpressade i svettiga lackskjortor, crew cuts i uniformskläder, svart läder på blekvit hy. Varje fördom man kan tänkas ha om hur syntare borde se ut bekräftas med råge. Ordningsvakterna som anlitats strosar sysslolöst omkring. Stämningen är familjär och trevlig, med en nyans av melankolisk nostalgi. Deltagarna har samlats i en gemensam hyllning till den tid som varit, förenade av insikten att de såg något i den där musikstilen som aldrig fick sitt erkännande.
Det skamfilade ryktet som sagt, den osmickrande stämpeln. Var kom den ifrån? En titt på storhetstidens främsta syntband erbjuder inget svar. Samtidigt som 1980-talets metalscen överdoserade på kokain och tuggade på fladdermöss, visade syntbanden ett betydligt större om än ignorerat engagemang som lika gärna kunde blivit punkens naturliga fortsättning. Depeche Mode prydde albumet A broken frame (1982) med en skära och albumet efter, Construction time again (1983) med en hammare.
Utan att vara uttalade kommunister kunde ingen missa var de politiska sympatierna låg. Det bekräftades inte minst när bandet tilläts spelningar i Östtyskland, Ungern och Polen när länderna fortfarande låg bakom järnridån. Kalla kriget var fortfarande kyligt, uttalade sovjetsympatier kontroversiellt. Trots det lyckades Depeche Mode varva sina östeuropeiska spelningar med att få amerikaner att sjunga med i den antikapitalistiska ”Everything Counts” när de spelade på andra sidan Atlanten.
The grabbing hands, grab all they can
All for themselves, after all
It’s a competitive world, everything counts in large amounts
Depeche Mode – Everything counts
Tillbakablicken på hur oskyldiga Depeche Mode ansågs vara trots sin politiska färg illustrerar ett fenomen som präglade syntkulturen. Åsikter saknades inte, men förpackningen var abstrakt och lämnade utrymme för tolkning. Bristen på etiketter och ställningstaganden ledde till förvirring och frustration hos en oförstående omvärld. Det mest extrema uttrycket hittar man förmodligen i slovenska Laibach, den musikaliska grenen av konstnärskollektivet Neue Slowenische Kunst (NSK). Bandet har i snart 30 år förvirrat sina kritiker genom att aldrig förklara vad de har för agenda eller politisk åsikt.
Laibach är även en av de främsta anledningarna till varför synten i omgångar påståtts vara en smygnazistisk kultur. De slovenska konstnärerna tog sitt bandnamn efter vad staden Ljubljana kallades under den nazistiska ockupationen under andra världskriget, och dekorerade sig med uniformer och symboler med stark germansk prägel. Samtidigt har de lika ofta uttryckt åsikter som anklagats för att vara extremvänster. Ständigt trogna sin princip om att endast ge mångtydiga och paradoxala svar på intervjufrågor har Laibach fortfarande inte blivit politiskt definierade. Där andra musikstilar som punk och hårdrock gick till övertydliga extremer för att uppmärksamma sin revolt, var synten aldrig fokuserad på att förklara bakomliggande motiv.
Tu den Mussolini,
Tanzen wir den Hitler,
Und gehn in die Knie,
Beweg deine Hüften,
Klatsch in die Hände
Und tanz den Jesus Christus
Deutsch Amerikanische Freundschaft (DAF) – Der Mussolini
Banden som lade grunden till genren EBM eller ”body”, förstärkte bilden av att synt var nära associerat med industrialism, militär estetik och aggressivitet, men komplexiteten och motsägelserna skapade mer oklarheter än svar. Tyska DAF blev ökända under 1980-talets början tack vare suspekta låtar som ”Der Mussolini” och ”Die lustigen Stiefel marschiren über Poland” (De lustiga små stövlarna marscherar över Polen). Anklagelserna om nazistsympatier blev dock aldrig särskilt högljudda, då bandet samtidigt blev känt som en ikon för sexuell frigörelse.
På gayklubbar runt om i Europa dansades det till låten om Hitler och Mussolini, i en av musikhistoriens mest bisarra paradoxer. Bodymusiken sökte sig till starka ikoner, extrema känslor och ytterligheter utan att erbjuda några svar. Det var en dyrkan av det totalitära, skrämmande och storslagna, utan ett ställningstagande. Tyska Die Krupps och belgiska Front 242 skrev ett antal låttexter som närmast kan beskrivas som proletära kampsånger. Men det var aldrig tydligt huruvida syftet var att belysa otacksamma arbetsvillkor ur ett marxistiskt perspektiv eller att uttrycka en fascination över industrialism i största allmänhet. Artisterna uppmanade inte till politiska aktioner. Inte ens kanadensiska industrivärstingarna Skinny Puppy kan fångas in i ett politiskt fack, då de var förbannade på fler saker än någon kunde överblicka. Kanadensarna plågade sin trogna publik genom att visa krigsbilder, djurförsök och annat elände på storbild under sina konserter, men nyanserade inte sin ilska inom ramarna för någon officiell ideologi.
Join the rhythm of machine
Sweat and pain is all you earn
Lohn! Arbeit!
Die Krupps – Machineries of joy
Skinny Puppys ökända konserter känns avlägsna när man vandrar runt i den stillsamma miljön på syntfestivalen i Göteborg. Det är länge sedan synt var argt. Texterna har slutat vara kontroversiella, framförandet har blivit förutsägbart och pålitligt. Tvetydigheten och förvirringen är borta.
Modern synt är lätt att definiera och man vet precis var man har den. Det behöver vara så. Så mycket av kulturen har utvandrat till andra musikstilar att det krävs snäva ramar för moderna syntband om de inte ska råka bli misstagna för att vara något annat. 1980-talets syntare strävade ständigt framåt. I dag har kulturen tvingats bli konservativ i stället. Banden har gått från banbrytande experimentlusta till musikalisk fan fiction.
Motståndet mot elektroniskt tillverkad musik i kulturens vagga var däremot så starkt att pionjärerna sällan uppskattades under sin verksamma period. En sådant kriminellt bortglömd artist var britten Frank Tovey, något mer känd under namnet Fad Gadget. Det finns ingen enskild individ som bättre illustrerar syntmusikens skapelse, missförstådda leverne och tragiska bortgång.
I väntan på teknologins framsteg snickrade Tovey ihop sina första låtar med hjälp av hushållsmaskiner, ombyggda kassettbandspelare och de få syntar han hade råd med. Han skrev filosofiska texter, skapade oväntade ljudbilder och bjöd på en liveshow som var excentrisk och bitvis helt obegriplig. Möjligheten till kommersiell framgång och ett liv som rockstjärna var förstås obefintlig. Åtminstone fram till 2001. I en oväntad comeback fick Fad Gadget äran av att agera förband till Depeche Mode, det enda syntband som haft en stadig kommersiell framgång även efter 1980-talet. I en andra chans att få världen att lyssna såg det ljust ut för den anonyme pionjären. Fad Gadgets låtar spelades igen, en Best of-samling släpptes, namnet blev känt och nya skivor planerades. Men glädjen blev kortvarig, året därpå dog Tovey plötsligt i en hjärtattack.
Burning bodies in the sun, just like lemmings, every one
Capitalist aircraft fill the air, aerosol sun breaks on air
It’s gonna rain all night, but we’ll be alright
Under the geodesic dome, infrared heater, just like home
Fad Gadget – Back to nature
Kanske var det just förvirringen som förevigade syntens låga status på den musikaliska totempålen. Kombinationen av strikt klädsel, små gester, melodiös musik och diffus politik var provocerande. Det blev inte bättre av att själva instrumenten föraktades. 1980-talet skulle bli elgitarrernas sista strid, innan en allt mer digital och elektronisk ljudbild letade sig in i alla musikstilar förutom de strikt akustiska.
Syntens hyllning till teknologi var inte välkommen i en konservativ musikvärld. Unga män vaggade stillsamt bakom svarta lådor prydda av främmande namn som Moog och Korg, och kallade det livespelning. Det syntes inga gitarrer, inga muskulösa armar som slog fram ackord, det gick inte ens att göra ett komplett band.
Sedan var det ju det där med bögstämpeln. Rockmusik har av tradition varit en maskulin kultur. Synten associerade sig tidigt med det androgyna. Även om majoriteten av musikerna var män visade de inget intresse för konventionell manlighet. Artisternas utseende och uttryck kan mer betraktas som ett tidigt uttryck för queerfilosofi.
Syntpopband som Pet Shop Boys och Ereasure slog stort på gayscenen, vilket kanske är främsta orsaken till att musikstilen aldrig ansetts som uttalat hetero. Men även banden vars musik inte var designad för dansgolv valde bort den maskulina stereotypen för något mer flytande och svårdefinierat. Man välkomnade sexualitet som outforskat och experimentellt, och skrev sällan texter som passade in i en heterosexuell norm.
Att synten inte välkomnades under sina tidiga dagar framstår som förståeligt, om än något orättvist. Mer oklart är varför stilen inte har fått retroaktiv upprättelse. Fortfarande i dag är begreppet synt inte ansett som ett positivt epitet. Ett exempel på detta ses när band inom genren når framgång bortom subkulturens gränser. När musikpressen insåg att Depeche Mode inte var en dagsslända som skulle försvinna blev de kvickt dubbade som ett rockband kort och gott. I samma tongångar har Kraftwerk blivit sorterade under etiketten krautrock, Jean Michael Jarre har kallats för New age-kompositör, Rammstein definieras som metalband och svenska succén The Knife brukar kallas för allt möjligt utom just syntmusik.
Synten har blivit förlöjligad, hånad och ignorerad i 30 år. Det är en tragisk slutsats. Mer optimistiskt är att konstatera hur obetydlig effekt den omilda behandlingen har haft. Syntare har fått sin övertygelse stärkt tack vare omgivningens motstånd snarare än dess bekräftelse. Det är en seglivad, passionerad kultur.
På syntfestivalen i Göteborg syns inte många kvällstidningsjournalister och tillställningen pryder inga topp-10-listor i nöjesbilagorna. Men det dryga tusental som letat sig dit sörjer inte. Det är ett brokigt gäng, roande bisarra på sina ställen, obegripliga i vissa avseenden, och överlag ett gäng av synnerligen ofarliga människor vars tycke och smak trotsar allt vad trender och mode kan ge riktlinjer om. Ingen lider för den sakens skull.
Det är något av en återträff, med inslag av supportgrupp. De missförståddas sammankomst, den obegripliga kulturens högtid. Tacksamt läge och öppet mål för alla som vill påminna om kulturens töntstämpel. Men ingen lider av det heller. Synten har aldrig prioriterat att bli förstådd, vara hipp eller anses trendriktig. Den ville bara få pyssla med sitt eget, helst utan att få stryk av hårdrockare. Efter 30 år tycks det äntligen vara möjligt. Det har äntligen blivit lätt att vara syntare.