Det är nyårsafton. Alyas föräldrar har fest. Sjuttiotal övergår i åttiotal. Artisten Sheilas sång ”Spacer” har legat på topplistan i flera veckor och i ett bostadsområde som ligger på en kulle i Alger sörjer Alya sin vän Sami som har försvunnit. De brukade fira nyår tillsammans, lyssna på Stones på Samis rum. Men nu finns han inte längre där. Det är oklart vad som faktiskt har hänt. Man får inte veta om han har dött. Om han har tagit livet av sig? Sami var en pojke som älskade döden mer än livet. Berättelsen rör sig mellan innan och efter Samis försvinnande. Tiden flyter behagligt fram och tillbaka mellan presens och historiskt presens, mellan verklighet och dagdröm.
Alya och Sami var ibland nästan ett. En symbios och en våldsam kärlek, i all sin lek och tysta förståelse. Ibland en kärlek fylld av hat. En fråga som aldrig uttalas: får man hata någon man älskar?
Folk runt omkring dem tar dem för syskon och Alya vet inte om det är kärlek hon känner men hon vet att hon har valt Sami, på ett sätt som man inte väljer en bror, och det finns inga som helst förbud mellan dem. Åtrån är inte lika central som i Bouraouis tidigare böcker men den är närvarande. Hon åtrår honom för att hon kan. ”Jag åtrår honom inte som Sami. Jag åtrådde honom för att jag var fri att känna den åtrån.” Det är ett vuxet påstående och plötsligt är texten inne i ett återberättande. Ibland är det som om det tonåriga jagets formuleringar tycks tillhöra en vuxen person. De pendlar mellan ett reflekterande och ett rakt, näst intill barnsligt språk.
Den mest påtagliga känslan som läsningen skapar är melankoli. Det vilar en sorg över sidorna.
Samis pappa är nästan alltid bortrest och hans mamma är ensam. Hon är ledsen. Kanske är hon sjuk? Samis band till mamman är starkt och motvilligt. Det gör honom arg. Det tycks finnas en åtrå även där. Något som skaver som han inte kan värja sig mot. Det är svårt att komma överens med mammor. Det förklaras med tankar som i kontexten känns fullständigt självklara. ”För att vi kom från det där stället, från den där mjuka materian, från det där röda och att det stället också var njutningsstället, och att när vi tog den vägen kanske trots smärtan på ett sätt skänkte våra mammor njutning, och att det band oss samman på ett skamfullt sätt.” Det är som att texten har en egen logik. Påståenden som jag egentligen inte håller med om sväljer jag här med hull och hår.
Nina Bouraouis karaktäristiska språk med korta, exakta meningar får sväva ut i Enstörig. De huggs inte av så hårt och perfekt som i till exempel Dockan Bella. Berättelsen svamlar ibland iväg ut i öknen och upp i rymden och jag saknar det minimalistiska berättandet från Innan männen. Men språket är fortfarande vackert och vemodigt. Det målar bitterljuva bilder av stranden, hyreshusen, pinjeskogar, stigar i vassen som sväljer kroppen och mimosan som blommar om vintern.
Papporna finns också där. Samis är frånvarande. Alyas är trygg. Han sörjer sin bror som tog värvning i motståndsrörelsen och sedan anmäldes försvunnen. Han hade bett en vän att spela en specifik sång för Alyas pappa för att ge honom ett tecken. För att berätta att han alltid skulle vara där. Han visste att han skulle försvinna. ”För pappa var Landet väldigt viktigt. För det hyste hans försvunne brors kropp. Och jag sa inom mig att för mig skulle också Algeriets jord bli viktig om inte Sami kom tillbaka. Landet var en ung man som vi hade mist båda två, pappa och jag.”
Och så plötsligt, mitt i läsandet, ser jag att det inte bara handlar inte om en pojke som försvann. Det handlar om att komma tillbaka. Efter en förlust, ett trauma. Att återskapa ett land efter ett krig. När man plötsligt är fri från kärleken som förtärde och kolonialmakten som till synes har släppt sitt våldsamma grepp och människorna står kvar med jorden och landet och allt som förstörts. Det handlar om Algeriet. ”De sa att det tog tid för ett land att byggas upp igen efter ett kolonialkrig, att det var komplicerat, att hitta sin plats, sin identitet.”
Det är 1980 och ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Alya säger: ”Allt går sönder, allt skiljs åt och jag vet inte om man en dag får tillbaka sakerna som man har mist.”
