– Det har tagit väldigt långt tid med den här skivan, och jag ville att det skulle få göra det. Så just nu känns det nästan overkligt att den är klar och jag är både superglad och spänd på reaktionerna, säger hon och tittar ut genom fönstret på rusningstrafiken som sakta börjar avta.
Och det är inte bara hon som är spänd. På flera inflytelserika musikbloggar ligger videon till Walk On By ute och redan för ett år sedan började det pratas om släppet av Pale Fire som nu alltså bara ligger drygt tre veckor fram i tiden. Då, i september 2011, släppte hon den uppmärksammade och hastigt hopsatta låten What Do You Expect. En kraftig vänstersmäll mot etablissemangets reaktioner efter de våldsamma upploppen i London samma sommar. Där möttes underjordisk klubbkultur med samplade radioreferat i något som fick enorm uppmärksamhet på nätet.
– Det där var verkligen en ögonblicksgrej. Jag var väldigt uppslukad av vad som hände och ville kommentera det på något sätt. Jag kände mig upprörd och det var en jävligt skön känsla att faktiskt våga kommentera en politisk händelse så där, det öppnade på något sätt dörrarna till hur skivan som släpps nu låter.
Hur ser du på det där egentligen, borde fler popartister våga kommentera vad som händer runt om dem?
– Alltså det har ju alltid funnits en viss musikgenre och typ av artister som gjort det. Men i dag känns det lite som att, åtminstone i den musikvärld jag någonstans tillhör, det finns fördomar mot musik som tar ställning. Folk är så jävla rädda för att tycka fel. Till slut slår de knut på sig själva och säger ingenting i stället. Men vafan, tänker jag, poängen måste ju någonstans vara att man hela tiden landar i sin grundläggande humanistiska syn. Jag tycker både att det är synd och lite farligt om artister inte vågar ta ställning på grund av att de är rädda för att behöva konfronteras med sina åsikter. Det vore bra om fler musiker vågade sticka ut hakan.
Det var inte mer än sex år sedan El Perro Del Mar slog igenom med den självbetitlade debutskivan. Innan dess hade Sarah Assbring spelat i flera band i Göteborg. Men så under en semester i Spanien, efter en livskris då hon funderade på att helt sluta med musik, föddes idén till soloprojektet. Om två veckor inleds den omfattande turnén i Bergen, Norge. Mycket längre fram än så sträcker sig inte planerna just nu.
– Jag blir ute hela november och en bra bit in i december. Sedan vet jag faktiskt inte. Jag väntar barn, ni blir den första tidningen som får veta det, så jag är ju lite i den fasen att jag kommer att bli ganska punkterad, minst sagt. Men min plan är att orka in i det sista.
Grattis!
– Haha, ja tack…
Skivan har ju tagit ett tag att göra. Och den låter ganska annorlunda jämfört med dina tidigare. Vad har du inspirerats av när du gjort musiken den här gången?
– Jag har nog vågat vara lite mer gränslös den här gången. Jag har tagit in mycket elektroniska influenser och det är ju sådant jag lyssnat på de senaste åren. Mycket dansmusik, acid-house, dub, dubstep. Mycket bas och rytmer. Det är musik som alltid funnits i min värld men som jag vågat plocka in först nu.
Du känner ingen oro? Jag menar, du hyllas redan och får toppbetyg av de som hunnit lyssna. Och nu ska du ut och spela. Förväntningarna verkar vara enorma?
– Det är klart att det kan kännas lite skrämmande. Men näe, jag tar det som det kommer och det ska bli fantastiskt kul.
Själv har du ju blivit väldigt hyllad. Vissa menar att det är så här svensk popmusik låter och framför allt ska låta 2012. Hur ser du själv på den svenska musikscenen i dag?
– Svensk musik i dag är väldigt bra och framför allt variationsrik, för att använda ett trist ord. När jag gör intervjuer med utländska medier är det många som frågar just det där, vad det är som gör svensk popmusik så bra just nu. Och trots att jag är ganska trött på den frågan och att jag ibland undrar om det inte är något de bara säger, så är svensk musik jävligt bra på att pusha gränser och sätta nya trender på kartan. Det tycker jag att vi kan vara stolta över.
