Malin Ullgren ställer i sin kolumn i Dagens Nyheter den 19 september en genuint svår fråga: Hur stor diskrepans är möjlig mellan åsikt och handling utan att förtjäna klander? Att leva som man lär är förmodligen att betrakta som övergott – något att applådera snarare än något att kräva. I det håller jag med Malin Ullgren och Nina Björk. Men någonting skaver, trots detta. Vi tycks nämligen ha goda skäl att mer intensivt klandra de miljöpartister som åker ohemula mängder taxi, precis som vi med rätta blir extra sura när en moderat väljer att leva på sin riksdagspension i stället för att söka jobb.
Och vore det inte märkligt om personen bredvid dig på lunchen, som just sagt att hen är djurvän och förespråkar vegetarianism, sedan raskt glufsar i sig en stor stek? Dessa intuitioner verkar rimliga, så vilka konsekvenser får de för hur de i vänstern bör betrakta sitt personliga ansvar? Om libertarianen har ett större ansvar att inte kränka andras rättigheter och miljöpartisten har ett större ansvar att inte flyga alltför frekvent så kanske de till vänster har större ansvar att hjälpa de oförtjänt utsatta?
En föreställning som Malin Ullgren lutar sig mot är det lönlösa i att börja putta den trasiga bilen innan kompisarna hjälper till. En sådan handling kommer ut rätt dåligt i en cost-benefit-analys. Men idén har bara bäring på fall där endast det kollektiva handlandet kan generera påtagligt goda effekter, såsom de globala miljöfrågorna. Dock är det inte ett bra argument för att inte avsätta pengar eller tid till att hjälpa exploaterade medmänniskor. Omfördelar jag och mina vänstervänner våra resurser så kommer detta de facto att resultera i minskat lidande. Världen blir lite bättre, inte minst betraktat från ett vänsterperspektiv.
Nina Björk och Malin Ullgren menar även att det är svårt att ställa sig utanför den liberala värld som vi alla är en del av. Förvisso, men trots allt har ju den som förespråkar radikal omfördelning precis genomskådat detta samhälle. Tanken har brutit sig fri. Så, om orättvisorna är blottade men hen ändå väljer att göra intet, är det då inte mer problematiskt än om den aningslösa damen vid Karlaplan gör lika lite?
Om djurälskande kräver att man avstår från att exploatera djur så borde vänsterpositionen analogt kunna innebära att man i handling gör precis det som Ullgren nämner, det vill säga att man drastiskt drar ned på sina kostnader och skänker överflödet (säg tio procent av din bruttoinkomst), alternativt går ned i arbetstid för att jobba intensivt med att hjälpa just de människor som lever under förhållanden de inte förtjänar.
Utan kopplingen mellan handling och ideologi så riskerar den politiska positionen att bli just en personlig livsstil, en bekväm accessoar i ett nyrenoverat kök på Södermalm, bredvid de andra skitdrömmarna. En utopi som turligt nog kostar dig precis ingenting.
Marxisten G A Cohen gav en gång ut en bok med titeln: If you’re an egalitarian, how come you’re so rich? Orsaken till att titeln är så genial är att frågan är svår att slingra sig undan. Det är svårt att finna ett svar som handlar om annat än bekvämlighet och brist på praktiserande solidaritet. Vänstern har helt rätt: det privata är politiskt och har du förstått vad som är problemet så vilar ett större ansvar på dig än på damen vid Karlaplan.
Dan Munter är doktorand i filosofi på KTH.
