Den ekonomiska krisen har ackompanjerats av en hord av monster, inte minst zombier och vampyrer. De invaderade filmer och romaner. De dök upp i språket med vilket krisen beskrevs: ”zombiebanker”, ”zombieekonomi”, ”zombiekapitalism”. Tidskriften Time utnämnde zombien till ”recessionens officiella monster”. Rolling Stone beskrev investmentbanken Goldman Sachs som ”en gigantisk vampyrbläckfisk med armarna lindade runt mänsklighetens ansikte”, en bild som för tankarna till Alienfilmerna. Ecuadors president kallade landets internationella borgenärer för ”verkliga monster”. Hans tyske kollega menade att finansmarknaden var ”ett monster som måste tämjas”. Men hur mycket vi än kan instämma i dessa beskrivningar riskerar de att trivialisera det ”genuint monstruösa” i vårt produktionssystem, menar den kanadensiske statsvetaren David McNally i boken Monsters of the Market (som kom ut i dyr inbunden upplaga 2011, men som nu finns i överkomlig pocketversion från Chicagoförlaget Haymarket). För ”modernitetens monstrositet” börjar inte med finanskriser, den är ständigt närvarande i själva exploateringsprocessen som förvandlar våra kroppar till verktyg och suger livsenergin ur oss för ändamål bortom vår kontroll. Men i samhällen där kapitalistiska relationer sedan länge varit helt dominerande har denna process blivit så vardaglig att den blivit osynlig. Därför, hävdar McNally, kommer de bästa monsterberättelserna om kapitalismen från platser och tider där marknadens totala dominans ännu kan upplevas som onaturlig.
Enligt McNally karaktäriseras perioder av snabb kapitalistisk expansion av återkommande ”kroppspanik”, ”body panics”. När allmänningar privatiseras och möjligheterna till självförsörjning och direkt kontroll över det egna arbetet försvinner, inträder en kamp om den proletära kroppen, för och emot dess förvandling till en råvara för arbetskraft. Ingenstans har folk frivilligt valt lönearbete. Skapandet av arbetarklassen krävde därför en hård disciplineringsapparat. Alla former av allmänningar, och därmed allt oberoende, måste avskaffas för att försäkra sig om att ”arbetarna är villiga att arbeta årets alla dagar” och ”sätter sina barn i arbete tidigt”, som en rapportör till det engelska jordbruksministeriet uttryckte det 1794. I takt med kapitalismens frammarsch belades allt fler egendomsbrott med dödsstraff i Storbritannien, många som hade att göra med ”tjuvjakt” och ”stöld” i tidigare allmänna skogar. Ungefär 50 brott gav dödsstraff 1688, drygt 100 år senare var det över 200. Men straffet var inte över med döden. Offentlig dissekering under pseudovetenskapliga former användes först i Italien och Holland, senare i England, som en form av slutgiltig skam och en handgriplig demonstration av borgerlighetens ”naturliga” och ”rationella” makt över den proletära kroppen. Objektifieringen av den arbetande kroppen syns också i språket, som när engelskan döper en lantarbetare till ”farmhand” eller i uttryck som ”alla händer på däck”.
Ur strävan att skildra denna groteska verklighet föddes moderna, sekulariserade monster på båda sidor i kampen i både politisk litteratur och fiktion. Det är mot denna bakgrund man ska förstå Mary Shelleys Frankenstein (först publicerad 1818), enligt McNally ”en av de stora politisk-psykologiska skildringarna av marknadens monstrositet”. Frankenstein står för den framväxande borgerlighetens rationalism, monstret utgör en bild av proletariatet (ofta beskrivit som ett deformerat, kollektivistiskt monster av konservativa skribenter i tider av social oro). Men vem är egentligen mest monstruös? Frankenstein som skapar monstret för att sedan förkasta det, eller monstret som visar sig kapabelt till produktivt arbete, givmildhet och djupa intellektuella insikter? Det är talande att monstret på film ett hundratal år senare förlorat det mesta av sina skapande och intellektuella gåvor.
Idag görs de bästa monsterberättelserna om kapitalismen istället i tredje världen där skapandet av det moderna proletariatet är en mer sentida och pågående process. Det är berättelser från nyliberalismens Latinamerika och, inte minst, från dagens Afrika. McNally exemplifierar med zombiens tur- och returresa från Afrika till Haiti med slavarna och senare via Hollywood tillbaka till Afrika. I slaveriets och den tidiga, USA-dominerade jordbruksindustrialiseringens Haiti var zombierna levande döda arbetare. Hollywood flyttade fokus från produktion och exploatering till en ytligare konsumtionskritik. Men i dagens Afrika har de på nytt blivit vad McNally kallar för ”zombie labourers”. I polemik mot dem som i dessa berättelser ser enbart kvardröjande vidskepelse visar McNally hur dessa moderniserade monster snarare berättar sanningar om ett irrationellt och monstruöst produktionssystem där marknadens ”osynliga hand” ses som skapande, medan arbetarens hand enbart är ett verktyg.
