– Det är inte jag som insisterar på att jag måste bo så här.
Andreas Stefansson huserar i ett residens som skulle vara värdigt företrädaren för snart nog vilken internationell biståndsaktör som helst, men som samtidigt är en smula främmande för den organisation han själv representerar.
Bistånd är, på gott och ont, en industri. Merparten av aktörerna lever på att följa pengarna, som ofta koncentreras till konfliktregioner. Betydligt färre organisationer var verksamma i Afghanistan innan invasionen 2001, betydligt färre kommer att vara kvar när de utländska trupperna lämnar landet 2014 och deras respektive regeringar drar in på stödet.
– Särskilt de senaste åren har många vanliga afghaner blivit cyniska, man tycker att allt bistånd går till korruption, säger Andreas Stefansson.
Svenska Afghanistankommittén, SAK, både är och uppfattas som annorlunda. Den föddes som en solidaritetsrörelse och har aldrig haft ambitionen att verka någon annanstans än i Afghanistan. Lönerna är lägre och den lokala förankringen djupare.
– Vi är inte en stor aktör som dyker upp tillsammans med hela det internationella maskineriet och säger att ”nu ska vi verka här”. Vi har vuxit fram i den här myllan tillsammans med afghaner som själva vill verka i sitt eget land. Det lokala ägandet har funnits där från start. Det är sådant vi reflekterar över nu när vi fyller 30.
Samtidigt är SAK beroende av att underhålla goda kontakter med de makthavare som finns, och mottagningar och mingel för lokala dignitärer är ett av de medel som står till buds. Därav den villa som är så flott att landschefen tycks känna ett behov av att förklara sig.
Andreas Stefansson växte upp i Sydasien, mer specifikt i Indien och Sri Lanka, som barn till föräldrar som arbetade med kyrkligt bistånd.
– Att vistas i en sådan miljö satte sina spår. Jag fick med mig värderingar och ett engagemang för utvecklingsfrågor. Någonstans i tonåren, när man börjar formulera vad man tror på, blev det rätt tydligt att jag dels längtade tillbaka till de regioner där jag bott som barn, dels att jag brann för rättvisefrågor.
Efter arbete i Sri Lanka och Etiopien fick han sin första tjänst i Afghanistan år 2000.
– Då jobbade jag med projektledning ute i fält, i den del i nordöst som fortfarande inte intagits av talibanerna, säger han.
– Det var en fantastisk skolning. Mitt första år bodde jag i hus med tio afghaner, på kvällarna satt man och drack te, spelade kort och lyssnade på historier. Dessutom var det en väldigt omvälvande tid för Afghanistan. Först var vi ett hörn av världen som alla glömt bort, sedan vändes plötsligt hela världens blickar hit.
Innan den USA-ledda invasionen drev talibanerna från territoriell kontroll till gerillataktiker var dock förhandlingar med den fundamentalistiska rörelsen en del av vardagen. Verksamhet kunde vara förlagd till ett område under Norra alliansens styre medan kontoret låg i talibanland, och både personal och transporter var tvungna att passera frontlinjerna.
– Varje år hade vi en landsomfattande vaccinationskampanj för att utrota polio och fick förhandla om eldupphör just de dagar vi skulle vaccinera i byar som låg i krigszonen. Förvånande nog respekterades det av alla parter, och det blev fredade dagar där det annars rådde fullskaligt krig.
2003 tog tjänstgöringen slut, men tre år senare var Andreas Stefansson tillbaka i Afghanistan. Sedan dess har han blivit kvar. Och landet som för de flesta inom biståndssektorn aldrig blir mer än en tillfällig arbetsplats har sedan länge blivit ett hem.
– Jag blev lite skrämd av ett resonemang jag hörde på flyget av en amerikansk ”korttidare”, en konsult som sade att ”ni som varit här så många år är som misshandlade fruar som återvänder till sina män, ni har ett masochistiskt förlåtande drag”. Jag hoppas att det inte är så, men däremot har Afghanistans öde och lidande drabbat mig. Engagemanget här, att kunna bidra till en förändring, känns meningsfullt.
Att vara hemma någonstans innebär också att det är där du har ditt liv. Och din vänskapskrets, som i Andreas Stefanssons fall korresponderar med Kabuls kulturscen. Om landschefen till vardags iklädd kostym skakar hand med ministrar är han på fritiden något av en lokal rockstjärna som anordnar musikfestivaler och turnerar i Centralasien.
– Hur viktigt är dubbellivet? Jag har insett att det är väldigt viktigt att ha den här avkopplingen från det stora uppdraget, allt det jag är satt att ansvara för. Någonstans är det väl inte helt väsensskilt från när jag pluggade i Lund. Då satt jag på statsvetenskapliga institutionen hela dagarna och på kvällarna hängde jag på Smålands nation och spelade psykedelisk musik.
– Men musiken bidrar också till en förändring. Det stora flertalet i Afghanistan lever inte i de här miljöerna, men det är verklighet för yngre människor i Kabul.
Andreas Stefanssons inträde i SAK sammanföll med ett vägval. Och med en splittring.
– När USA invaderade efter 11 september uppstod förstås en diskussion och föreningen Afghanistansolidaritet bröt sig ur. De hade en önskan om att återgå till rötterna, om att driva kampanjen ”USA ut ur Afghanistan”. Men vi som hade verkat inom utvecklingsarbetet några år undrade vad som skulle bli det faktiska utfallet. Skulle vi avbryta vårt bistånd för att USA var här? Den väg framåt som vi såg var att acceptera endast den del av interventionen som byggde på ett FN-mandat om fredsframtvingande insatser, så vi är alltjämt kritiska till USA:s krig mot terrorismen.
Ett krig som snart, 2014, kommer att gå in i en ny fas när de utländska trupperna lämnar landet. Berättelsen om Afghanistan efter 2014 är ännu oskriven, men de flesta tycks ense om att dramatik är att vänta i det maktvakuum som oundvikligen kommer att uppstå. Liksom att de organisationer som har ambitionen att stanna i landet kommer att få tvingas anpassa sig till en ny verklighet.
– Det är oerhört svårt att sia om vad som kommer att ske. Men jag håller med dem som tror att det kommer att bli stökigare än i dag ett tag framöver. Talibanerna kanske får autonom kontroll över vissa delar av landet medan centralmakten fortsätter hanka sig fram och kontrollera större städer. Vi får förhålla oss till en väldigt komplex miljö och jobba med olika strategier i olika delar av landet, säger Andreas Stefansson.
– Det blir mer spela på gehör och lokalt anpassa sig till omständigheterna, det är lite så SAK har lyckats genom åren.
