I Berlin firades nyligen regissören Werner Herzogs 70-årsdag med en föreställning på den statliga teatern Volksbühne, som under hösten kör ett antal exklusiva uppsättningar på temat ”verket”. Herzog låg i en hängmatta spänd över scenen och läste högt ur sina dagböcker från inspelningen av klassikern Fitzcarraldo. När det var nödvändigt avbröts han av lagom myskolonial världsmusik från en jazzduo, en manskör och den senegalesiske sångaren Mola Sylla.
Werner Herzog är en av få konstnärer över huvud taget vars röst jag har en personlig relation till. Mycket beror det på hans tendens att dyka upp i sina egna filmer, ibland i bild, ibland som lågmält intensiv berättare. Inte sällan tematiseras regissörens våndor kring själva skapandeprocessen. I fallet Fitzcarraldo har detta skett genom en ganska skamlös mytbildning kring inspelningen i allmänhet och huvudrollsinnehavaren Klaus Kinski i synnerhet; utöver dagböckerna, på engelska under titeln Conquest of the Useless, finns också dokumentären Burden of Dreams från 1982.
Att det finns så mycket kringmaterial beror i stor utsträckning på att Fitzcarraldo är lika mycket performance som film. Handlingen går i korthet ut på att Kinskis rollkaraktär, själve Fitzcarraldo, ger sig ut med en ångbåt i Amazonas för att skövla gummiträd som han ska sälja för att finansiera ett operahus. För att ta sig fram till träden måste han baxa hela den trehundra ton tunga båten över ett berg. I enlighet med regissörens vision var detta precis vad filmteamet gjorde också. Flera skadades, däribland några av de peruanska indianer som spelade besättningsmän (och som hatade Kinski så mycket att de erbjöd Herzog att döda honom). Båten klarade sig däremot galant. Givetvis är det denna fantastiskt värdelösa bedrift som har gett namn till dagböckerna, som i sin tur lånar ut titeln till kvällen på Volksbühne.
Själva uppläsningen är rolig men egentligen inte särskilt spirituell. Det är mycket kitsch, mycket lumparskröniga anekdoter som de flesta i publiken har hört förut. Men när bandet spelar blir det verkligt intressant. Den självcentrerade och maniskt kontrollerande människa som är Werner Herzog blir då tvungen att stå vid sidan av och titta på precis som vi andra. Och då är det som att det händer något, nästan som att hela konstnärskapet får en ny dimension. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att själva personen Herzog liksom blir lite rundare, mindre av en stiliserad karikatyr. Att se honom göra något så oväntat blir också att inse hur omöjligt det är att reducera honom, eller för den delen någon annan människa, till ett antal bestämda egenskaper. Och om konst alls har någon uppgift så är det väl ändå det: att uppenbara verklighet i dess fulla komplexitet.
Veckans tips: Min bäste ovän, Herzogs dokumentär om sin relation till Kinski. Å ena sidan fruktansvärt rolig, full av halvsanna anekdoter om Kinskis idiosynkrasier och vredesutbrott. Å andra sidan ett förvånansvärt vackert porträtt av två mycket speciella människor. Finns på nätet.
