Att se på Mikael Marcimains och manusförfattare Marietta von Hausswolff von Baumgartens film om den så kallade bordellhärvan, Call Girl, påminner mig om att leka kurragömma med min fyraårige son. Nio gånger av tio gömmer han sig under täcket, där han ligger och skakar av skratt medan fötterna sticker ut. Hela poängen är att det inte ska ta för lång tid att leta. Det är ju ögonblicket när jag rycker bort täcket och spelar förskräckt när han hoppar ut som är så roligt. Ungefär lika svårt är det att hitta verklighetens motsvarigheter till filmens knappast alls förklädda karaktärer, trots upphovspersonernas officiella försäkranden om motsatsen.
Verklighetens biträdande åklagare Wahl har här blivit Wolff. Koppleridömde journalisten Sigvard Hammar, känd från tv, har förvandlats till programledaren Stig Hall. Spaningschefen vid Stockholmspolisen har fått byta namn från Kurt Nyblom till Kurt Nygren. Bordellmamman Doris Hopp heter nu Dagmar Glans, medan hennes försvarsadvokat, i verkligheten Leif Silbersky, i filmen Sörensson, spelas med omisskännligt förfinad malmöitiska av Rasmus Troedsson. Ibland har man varit lite fantasifullare, som när polisens utredare Sjöstrand här fått namnet Sandberg (från ”strand” till ”sand” alltså). Lägg därtill att handlingen ända ned på detaljnivån, både i händelseförlopp och ordagranna citat, större delen av tiden troget följer verkligt källmaterial, omedelbart igenkännbart för den som exempelvis läst Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok från 2004, Makten, männen, mörkläggningen (Vertigo). Men på ett par väsentliga punkter skiljer sig filmen från boken, den pekar utan tveka ut Olof Palme som kund till minderåriga prostituerade och den fokuserar betydligt snävare på politiker och framför allt socialdemokratiska sådana.
Naturligtvis benämns Palme här endast statsministern, liksom Thorbjörn Fälldin blivit oppositionsledaren. Och lika självklart förnekar upphovspersonerna att de syftar på de verkliga personerna. I en intervju i Flm (17/18, september) jämför von Hausswolff von Baumgarten med ”Berlusconiaffären” men säger också att filmen inte handlar om Palme eller andra ”enskilda politiker, mer om vilka mekanismer som finns i samhället, och var de kommer ifrån”. Men Palme sticker ut så tydligt bakom förklädnaden att det inte går att göra annat än att utgå ifrån att den kalkylerade meningen är att vi bestört ska dra av honom masken. Och det var förstås också vad som hände omedelbart efter de första pressvisningarna. Skandalrubrikerna lät inte vänta på sig och Mårten Palme hotar med stämning för förtal.
Problemet med denna beräknande kurragömmalek är inte bara att frågan om Palmes skuld överskuggar allt annat, utan också att den bidrar till att göra bordellhärvan till en alltför socialdemokratisk skandal. Den var naturligtvis till en del just en socialdemokratisk skandal, men den var mer än så, och då menar jag inte bara att borgerliga politiker var flitigare kunder till Doris Hopp än vad som framgår här. Filmen flyttar helt enkelt fokus från en viktig del av de ”mekanismer som finns i samhället”, bort från patriarkat och klassamhälle till socialdemokratisk korruption. Här lämnas de välkända storkapitalisterna, societetsläkarna och fastighetsägarna, som också utnyttjade de prostituerade, nästan helt i skuggan. De flitiga referenserna till socialdemokratisk familjepolitik går ibland så långt att man undrar om filmen vill låta påskina att det var reformpolitiken för barnomsorg, jämställdhet på arbetsmarknaden, ungas tillgång till fria preventivmedel, och så vidare, som var problemet. Kanske drevs hela den socialdemokratiska politiken av en önskan att locka ut våra hustrur och döttrar från tryggheten i fadershuset så att pamparna fritt kunde sätta sina klor i dem?
Men är det förtal då? Ja, om Palme inte köpte sex av minderåriga bör det kunna vara det. Enligt justitiekanslern Anna Skarhed är det så om ”det inte råder någon tvekan för tittarna om vem det är som avporträtteras, oavsett om namn nämns eller inte…” (Journalisten.se, 11 oktober). Och någon sådan tvekan kan inte råda, vilket upphovspersonerna måste ha insett. Filmen framstår därmed som en utmaning och jag kan inte låta bli att slås av tanken att det är just precis en rättegång de är ute efter. En chans att äntligen dra fram i ljuset en sanning de förmodligen tror benhårt på, vare sig det beror på övertygande vittnesmål eller bara gammalt Palmehat. Eller är det ett chicken race – Stäm oss om ni vågar (för det vågar ni inte)? Klart är att för familjen Palme blir en rättegång obehaglig alldeles oavsett sanningen.
