Under 1950-, 1960- och 1970-talen slog ”den professionella journalistiken” igenom i hela västvärlden, i Sverige efter att den engagerade vänstermannen Bengt Nerman sparkats som rektor för journalisthögskolan och den liberale Leif Furhoff tillsatts i hans ställe. En grundbult i den professionella inställningen är att journalisten ska förhålla sig opartiskt, neutralt, till sitt undersökningsobjekt. Men vad är neutralt? Utgår inte journalisten oundvikligen från någon världsbild, och är den ena världsbilden mer neutral än den andra? Om fakta faktiskt leder till en slutsats som är positiv för en part och negativ för en annan, kan man inte dra den slutsatsen då? Var går gränsen mellan tyckande och analys?
Anders Pihlblad gör i alla fall, uttalat, vad han kan för att följa det neutrala idealet i Ett partis fall och uppgång – berättelsen om de nya Moderaterna. Något annat är knappast möjligt med tanke på hans roll som en av TV4:s viktigaste politiska journalister. Kanske har han också något att bevisa på det personliga planet – han var den andre huvudpersonen i den pikanta men något överdrivna Schenströmaffären, där reportern fotograferades medan han kramades och krökade med Reinfeldts statssekreterare.
Ett partis fall och uppgång försöker återskapa spelet bakom skapandet av ”Nya Moderaterna” genom en dammsugning av nyhetsarkiven och intervjuer med tiotals nyckelpersoner. Vi får följa krisen och personstriderna i Moderaterna efter katastrofvalet 2002, utmejslandet av den nya ledningen och den nya politiken, förhandlingarna och formandet av alliansen och strategin för återvalet 2010. Av flera händelser, som Reinfeldts utskällning av motsträviga riksdagsledamöter inför FRA-omröstningen, får vi ta del av olika versioner från huvudpersonerna på bägge sidor så väl som från åskådare vid sidan om.
Det som tydligast framträder i bilden är vilket oerhört professionellt parti Moderaterna är, och hur långt ifrån en folkrörelse. En grupp som med god marginal ryms i köket på en Täbyvilla fick i praktiken fria händer att utforma inte bara ”Nya Moderaternas” politiska strategi och retorik, utan själva politikens inriktning – och flera i den gruppen, som Anders Borg och Per Schlingmann, hade inte ens någon gedigen bakgrund i partiet.
De mest kritiska avsnitten i boken är det om Moderaternas finansiering – där Pihlblad själv konsterar att intervjupersoner tigit som fiskar så fort frågan kommit på tal – och om Ann-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet, som kritiserar just toppstyrningen. Ändå är den dominerande tonen en typ av politisk journalistik som känns igen från Fokus och Makthavare.se – som med sin koncentration på det politiska spelet också normaliserar det, som på något gör maktens perspektiv till sitt.
Schlingmann har själv sagt att hans två främsta inspirationskällor är amerikanerna Frank Luntz och George Lakoff – Republikanernas respektive Demokraternas propagandagurus. Men Pihlblad försöker aldrig tillämpa deras sofistikerat manipulativa kommunikationsteorier på det moderata budskapet för att demaskera det. Inte heller gör han någon omfattande jämförelse mellan retorik och praktik, eller någon analys av hur alliansens politik försöker omforma det svenska sociologiska landskapet för att främja en borgerlig mentalitet.
En sådan analys skulle oundvikligen gå över gränsen för ställningstagande.
Ett partis fall och uppgång är grundligt dokumenterad, ger en väl strukturerad och detaljerad redogörelse, och innehåller många intressanta inblickar bakom kulisserna. Därmed har den nog nått fram till gränsen för vad som är möjligt inom ramarna för sin genre av politisk journalistik.
