Världens bästa arbetsskadelag. Det var den amerikanska rättssociologen Antoinette Hetzlers omdöme om LAF, lagen om arbetsskadeförsäkring, som trädde i kraft 1977. Villkoren för dem som drabbas av arbetssjukdomar regleras i dag i socialförsäkringsbalken. Nu är det dessutom aktuellt med en lista på vilka arbetsskador som kan godkännas. Gunni Nordström är kritisk.
Det unika med den svenska arbetsskadeförsäkringen är att den har ett öppet arbetsskadebegrepp. Det var alltså tänkt att i princip alla faktorer som kunde påverka hälsan skulle beaktas. Den försäkrade skulle med andra ord inte bli lidande av vetenskapens ofullkomlighet.
Men Antoinette Hetzler, som sedermera blev professor i Lund, visade redan på 1980-talet att tillämpningen av lagen varierade starkt mellan olika delar av landet. Hennes kritik bidrog till att lagen blev känd och att arbetsskadeanmälningarna började strömma in. Men anmälningsfrekvensen hade redan planats ut när skräckpropagandan sattes i gång: Arbetsskadefonden skulle snabbt sina om det här fick fortsätta. Lagens beviskrav skärptes 1993 och sedan dess är det som att ta sig genom ett nålsöga att få en arbetssjukdom godkänd. Även om en viss lindring av kraven infördes 2002 har en omänsklig praxis cementerats. Nu läggs outnyttjade miljarder på hög i arbetsskadefonden.
Två ledande yrkesmedicinare, professorerna Kjell Torén och Bengt Järvholm, kom för ett par år sedan med ett förslag som om det förverkligas innebär den definitiva dödsstöten för arbetsskadeförsäkringen. De efterlyste en lista på arbetssjukdomar som kan godkännas, ett system som förekommer i flera länder i Europa. Men det var ju avsaknaden av en sådan lista som gjorde den svenska arbetsskadelagen så unik. Nu visar det sig att professorerna verkligen fått gehör: Arbetsskadekommissionen har kommit med en utredning som föreslår en lista på arbetsrelaterade skador.
Torén och Järvholm förklarade visserligen att det öppna arbetsskadebegreppet kunde få vara kvar vid sidan om en lista, men hur de tänkt sig att detta skulle fungera är svårt att förstå. Om det gått slentrian i handläggningen i dag ter sig en lista där man bara prickar av som en katastrof. Torén och Järvholm skrev i en DN-artikel att de var medvetna om att många ”bortom allt rimligt tvivel blivit sjuka av sitt arbete” och ändå nekats arbetsskadeersättning. Men varför då föreslå en lagändring som skulle slå ännu hårdare mot de drabbade?
Det slumpar sig så att Kjell Torén, professor i försäkringsmedicin vid Göteborgs universitet, är ett välbekant namn för mig efter att jag i tolv år följt arbetsskadade Anders Lindströms kamp för rättvisa. När Regeringsrätten, numera Högsta förvaltningsdomstolen, i december 2010 nekade Anders Lindström prövningsrätt var det i hög grad på grundval av Kjell Toréns yttrande till Länsrätten i Gävleborgs län. Det var kulmen på ett skeende som inte kan karakteriseras på något annat sätt än som ett justitiemord.
Anders var en frisk och vältränad 22-åring, utbildad i elteleteknik och elektronisk kommunikation när han1988 anställdes på Ericsson Radio Systems AB i Gävle. Han brukade styrketräna, spela bordtennis och löpträna på fritiden. Framför allt hade han en helt normal syn. Han kom nu att arbeta med testning och reparation av så kallade antennfördelare, enheter som fördelade mikrovågor i basstationer för det analoga NMT-systemet. Från 1994 arbetade han med provning och reparation av slutsteg för sändare i det digitala GSM-systemet. Lödning i kretskort var en väsentlig del i hans jobb. Han lödde i alla på Ericsson förekommande kretskort med lödkolven inställd på 340 grader. Han hade varken punktutsug över arbetsplatsen eller andningsskydd mot lödröken.
Det gick några år, men 1991 började han successivt få besvär som nästäppa, hudbesvär och irritationer i ögonen. I början försvann symptomen när han var hemma, men blev sedan ihållande. Han fick kraftig värk och svullnader runt ögonen, andningssvårigheter och astmaliknande kramper. När han lödde blev han illamående och fick yrsel. Företagsläkare Peter Randmaa antecknade i journalerna att han var ”klart hyperreaktiv mot lödrök”. I maj 1996 konstaterade en distriktsläkae att han hade en allvarlig konjunktivit, det vill säga en bindhinneinflammation, ”på grund av mycket lödrök på arbetet på Ericsson”.
Det blev akutremiss till ögonkliniken i Gävle. Det visade sig att Anders redan hade förändringar på hornhinnan och led av en samtidig inflammation i bindhinnan och hornhinnan. Ögonläkarna konstaterade en snabb utveckling av astigmatism och i november 1996 ställdes diagnosen keratoconus, toppig hornhinna, en sjukdom som egentligen är en degenerationsprocess som brukar ha ett långsamt förlopp. Sjukdomen kan också initieras av inflammationer. Ögonläkarna var förvånade över den snabba utvecklingen och över att vissa karakteristiska drag för keratoconus saknades hos Anders.
I februari 1997 blev Anders sjukskriven. Hans syn var då så nedsatt att han knappt klarade av sysslorna hemma. Han slapp yrseln och nästäppan, men det skulle visa sig att ögonen hade tagit obotlig skada. Två månader efter sjukskrivningen byttes hornhinnan på hans högra öga ut vid ögonkliniken i Uppsala. Han utlovades ”körkortssyn”, men den har inte återkommit ännu i dag. Ögonläkare Göran Melin i Gävle skrev fem månader efter operationen att Anders hade ”kraftig värk runt ögonen och hela ansiktet och har smärtstillande tabletter”.
Tack vare Rolf Ählberg, pensionerad ombudsman från IF Metall, fick Anders kontakt med teknologie doktor Mårten Spanne vid Stockholms universitet, en av forskarna i den ansedda gruppen runt professor Gunnar Skarping. De har tagit fram nya metoder att mäta isocyanater, kemiska föreningar som avgår ur produkter som innehåller polyuretan, PUR. Detta PUR förekommer bland annat i lacker på kretskort. De frigörs vid en temperatur på 150-200 grader. Anders hade haft lödkolven inställd på 340 grader.
Mårten Spanne gjorde inför prövningen av Anders ärende i länsrätten en bedömning av vilken mängd isocyanater av typ TDI, toluendiisocyanat, som kunde finnas i röken vid mjuklödning i kretskort belagda med PUR. Han skrev bland annat att ”en person som lutar sig över ett lödställe kommer under lödningen att utsättas för halter som är minst 100 gånger gränsvärdet”. I värsta fall, ansåg han, kunde det bli fråga om halter som var 20 000 gånger gränsvärdet. Han hänvisade till svensk forskning som styrker samband mellan TDI-exponering och ögonsymptom.
När det blev avslag i länsrätten överklagade Anders till Kammarrätten i Sundsvall, men nekades prövningsrätt trots ett kompletterande intyg från Mårten Spanne om förekomsten av metylisocyanat, MIC, en annan form av isocyanater som i ännu större utsträckning kan bildas vid upphettning av alla undersökta PUR-innehållande lacker. MIC var det ämne som spreds vid Bhopalolyckan i Indien 1984. Mårten Spanne gjorde den överraskande upptäckten att medianexponeringsnivån i Bhopal låg ”inom samma koncentrationsområde” som gällde för hans beräkningar av innehållet i den lödrök Anders utsatts för.
Det visade sig vid sökning i vetenskaplig litteratur att de kroniska följderna av MIC-exponeringen i Bhopal även bland perifert berörda omfattade bland annat konjunktivit, brist på tårvätska och kroniska inflammationsprocesser i ögonen, symptom av samma slag som en rad ögonläkare konstaterat hos Anders.
I kretskort förekommer även epoxi. Det finns ett intressant fall från Svenska Fläkt-fabriken i Holmsund, där över 60 arbetare hösten 1979 fick kroniska symptom i hud och ögon efter att ha utsatts för ångor från uppvärmd epoxi. Utredarna kom fram till att det skett en samverkan mellan ljus och sönderdelningsprodukter ur epoxin. Ögonläkare Annika Hedén vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå hade ända fram till för ett par år sedan patienter från Holmsundsfabriken med till exempel kronisk konjunktivit och onormalt tårflöde. Hon skrev ett intyg till Anders att hon på grundval av klinisk erfarenhet kunde intyga att ”exponering för toxiska produkter kan ge bestående skada i såväl hud som ögon”.
Och vad ansåg då professor Kjell Torén om detta? Han betvivlade i och för sig inte att Anders hade haft arbetsplatsrelaterade besvär. Men han hänvisade till ”textböcker” där bara övergående konjunktivit hos bagare och hårfrisörskor beskrevs. Han hade fäst sig vid att Anders har torra ögon och menade att det symptomet kunde ha utvecklats under hans sjukskrivningstid. Men att Anders hade torra ögon och tunn tårfilm nämndes i journalerna redan 1996. Isocyanatexponeringen kommenterade Kjell Torén inte.
Det fanns en annan faktor av betydelse. Anders hade arbetat med intrimning och testning av slutsteg för GSM 900-sändare, som saknade skyddskåpa av ett slag som Statens Strålskyddsinstitut, SSI, hade rekommenderat. Han satt alltså lutad över en källa till mikrovågor 30-40 cm från sitt huvud. Mikrovågsstrålningen var så kraftig att det på en sekund blev djupa brännskador i händerna vid beröring. Redan i mars 1993 hade SSI mätt upp radiofrekventa läckfält på Ericsson i Gävle. Man hade konstaterat att gränsvärdena för sex minuters exponering tangerades vid trimning utan lock. Men den tid Anders skulle ha behövt en skyddskåpa översteg med råge sex minuter, konstaterade yrkeshygieniker Helena Anundi vid Arbets- och miljömedicin på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon skrev i ett intyg att Anders testade 40-45 enheter per dag i uppskattningsvis 4-4,5 timmar.
Arbetsledningen på Ericsson medgav att det ”i vissa fall” kunde ha varit fråga om en fördubbling av gränsvärdet, men en person vid namn Gösta Jonsson på SSI menade att Anders ju inte hade fått någon påverkan på näsa och kinder och därmed inte kunde ha skadats av strålningen. I ett läkarintyg från den här tiden intygas emellertid med bild hur svullen och röd Anders var i ansiktet. Han är fortfarande kroniskt ljuskänslig i huden. Att ögonen är speciellt känsliga för strålning är ett känt faktum, men det låtsades experterna inte om.
I mars i år genomgick Anders en ny hornhinnetransplantation, nu i det vänstra ögat. Vid efterkontroll har det visat sig att synen ytterligare försämrats. Hans arbetsförmåga har vid upprepade tester konstaterats vara högst 25 procent. Den utnyttjar han i dag i ett arbete långt under den kapacitet och inkomst han skulle ha haft om han inte blivit skadad för livet på Ericsson i Gävle.
Om det skulle finnas någon anständighet kvar i arbetsskadehanteringen i Sverige skulle Anders Lindströms ärende omedelbart rivas upp och omprövas. Dessutom borde LO/TCOs Rättsskydd läsa in hela ärendet. En av rättstjänstens jurister har nämligen två gånger vägrat att befatta sig med ärendet, åberopande skäl som visar att hon inte satt sig in i vad det handlar om. Anders har helt lämnats åt sitt öde. I dag klagar fackets jurister att allt färre anmäler arbetsskador, men försöker de själva flytta fram positionerna inom det här området eller ger de upp för lätt?
Om Kjell Torén representerar den högsta medicinska sakkunskapen inom arbetsskadeområdet förefaller det vara illa ställt. Läkare som är involverade i arbetsskadeärenden har missuppfattat sin uppgift om de inte bryr sig om att ta reda på vad människor utsätts för på sina arbetsplatser.
Gunni Nordström var i många år journalist på TCO-tidningen. Anders Lindströms öde tas upp i en kommande bok om arbetsskador som hon skrivit tillsammans med Ragnar Forshufvud.
