Jag anfräts av ett USA-hat som under valtider spirar som aldrig annars. Som varandes hat slår det blint och skonar ingen. Utöver de mest iögonfallande vidriga aspekterna av USA – patriotismen, populärkulturen, den vulgära protestantismen, drönarbombningar av pakistanska barn – innefattar hatet också Jon Stewart, Allen Ginsberg och Noam Chomsky. Hela den amerikanska motkulturen har jag mer eller mindre svårt för, även den som i själva verket är bra.
Känns inte detta lite ansträngt, eller i alla fall irrationellt? Det kan man kanske säga. Å andra sidan är det knappast omöjligt att tycka att något har estetiska kvaliteter samtidigt som dess funktion är motbjudande. Det är jag tror att skon klämmer, nämligen. Den goda amerikanska kulturen används gärna för att rättfärdiga den dåliga. Ibland kan det nästa verka som att man inte ens kan diskutera Irakkriget, Guantanamo eller Dave Matthews Band utan att samtidigt nämna deras skenbara motsatser: visst, stödet till de israeliska bosättarna är en sak, men tänk på att USA också gav oss Gertrude Stein! Det är inte svart eller vitt!
Nej, det är väl klart att det inte är. Men frågan är om inte själva uppdelningen i ett bra och dåligt USA är ännu fyrkantigare än det kategoriska hatet. Är inte vår besatthet av det goda USA också mest ett tecken på framgångsrik imperialism? Och varför skulle en modernistisk litterär tradition inte kunna samexistera med hänsynslös utrikespolitik? Det gör ju inte den senare mindre avskyvärd. Man kan nästan hävda att tendensen att spegla det dåliga i det goda vederlägger sitt eget uppsåt, eftersom den visar hur omfattande vår kännedom om amerikansk kultur faktiskt är. Våra referenser är uppenbarligen så många att antiimperialisten blir svår att säga emot.
Vad ska man göra av hatet då? Litteraturvetaren Anders Johansson har i en essä föreslagit att USA-hat i någon mening är en progressiv position, eller åtminstone en bra grund för en sådan. Rationella argument missar målet när man är så inbegripen i något som man är i den amerikanska kulturen, när det helt enkelt inte går att hitta en position utanför. Det enda man kan göra är att omfamna hatet och förhoppningsvis kunna omvandla det till något mer produktivt.
Jag tänker på det här när jag sätter på radion dagen efter presidentvalet. Det är ”Amerikanische Morgen” och de sänder delar ur Obamas segertal. Mest påfallande är faktiskt inte den kväljande självgodheten. Det bestående intrycket är snarare hur trött Obama låter och hur hopplöst obsolet hela tillställningen känns. Som att ingen inblandad egentligen tror att guldåren ligger framför dem, men kör på som vanligt för att det är så man gör. Ett imperium på väg mot graven. Jag orkar inte ens hata.
Veckans tips är att senaste (vol. 34) numret av tidskriften London Review of Books är ovanligt bra. Den kanadensiska poeten Anne Carson är som alltid oerhört läsvärd, och Andrew O’Hagan bidrar med en intressant essä om Jimmy Saville-affären och dess djupa rötter i brittiskt nöjesetablissemang. Den senare kan läsas gratis på lrb.co.uk.
