“Mot den moderna fotbollen” har blivit ett välkänt begrepp de senaste åren, i Sverige såväl som internationellt då det heter ”Against modern football” i stället.
Det har synts på banderoller på läktarna hos många klubbar i Allsvenskan och i Superettan, i vita blockbokstäver på svarta t-shirts, i twitter-hashtagen #MDMF och i krönikor av väletablerade journalister såväl som hos evigt kämpande supporterskribenter över hela landet. Samtidigt som denna kampanj växer sig starkare och vinner allt mer mark både på läktarna och i mediabruset så fortsätter utvecklingen med stormsteg rakt framåt mot just den moderna fotboll vi så hårt försöker kämpa emot.
När nya nationalarenan invigdes i Solna förra veckan med en vänskapslandskamp mellan Sverige och England var det exakt allt det där som vi inte vill ha. Det var läktare så tysta att man kunde höra en läskburk öppnas, det var inhyrda hejarklacksledare, en gigantisk reklam-jumbotron som bokstavligen påverkade spelet när den träffades av en utspark från Andreas Isaksson, och det var tak över planen för att undvika novemberblåsten och skapa en trivsam familjär inomhuskänsla för de 49 000 åskådarna som kommit för att uppleva en stämning, snarare än att själva vara med och skapa den. Om inte en viss Zlatan Ibrahimović hade gjort ett fullkomligt osannolikt briljant mål i slutminuterna så hade ingen kommit ihåg den matchen ens i bilköerna på väg hem.
Nästa sommar invigs nästa hypermoderna jättearena i Stockholm, den som hammarbyare kallar Nya Söderstadion men som egentligen bär ett namn sponsrat av ett stort telefonbolag.
I bottenplanet till arenan kommer ”Norra Europas största sportbar” att dela plats med bowlingbanor, köpcentrum och biosalonger. Där är nuvarande Söderstadions nästan alltid så perfekta gräs utbytt mot konstgräs och även där kommer taket att vara skjutbart för att kunna användas när vårt svenska klimat inte anses passa optimalt för kavajklädsel eller lekande barn. ”Det är en nödvändig utveckling, vi måste ta det här steget för att hänga med in i framtiden”, har jag hört mig själv säga så många gånger de senaste åren. Men varje gång jag sagt det så har näsan växt och min självkänsla krympt.
Jag har varit aktiv fotbollssupporter i nästan 25 års tid och en vital anledning till att jag fortfarande står där vecka efter vecka och kollar på snedsparkar, felpassar och ständiga förluster är just den där känslan av att få uppleva något verkligt genuint.
En stor del av hjärtat och det jag älskar med atmosfären runt försvinner när jag inte ens riskerar att frysa i regnet, se spelare i en lerig närkamp eller sila bengalrök genom min halsduk för att kunna andas. En bit av fotbollens själ är på allvar på väg att försvinna och det spelar ingen som helst roll hur många banderoller eller twitter-hashtags vi använder för att försöka stoppa den utvecklingen.
