Das Unheimliche är ett psykoanalytiskt begrepp som syftar på något – en situation, ett objekt, en plats – som förefaller samtidigt välbekant och främmande och som därför ger upphov till en obehaglig upplevelse av motstridiga känslor och motsägelsefulla idéer, så kallad kognitiv dissonans. Ett exempel kan vara en människolik robot, en android, där krocken mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, mellan varelse och objekt, förvirrar oss känslomässigt. Ett annat exempel kan vara USA. Å ena sidan ett västerländskt industriland, en borgerlig demokrati vars populärkultur vi växt upp med och vars språk de flesta av oss är hyfsat bekanta med. Å andra sidan Charlie Fuqua.
Charlie Fuqua är republikansk kandidat i årets val till Arkansas delstatsparlament, där han även suttit tidigare. Han tillhör inte den yppersta nationella politikereliten, men han är en etablerad lokal företrädare för ett av landets två stora partier. Han är också förespråkare för dödsstraff för ”upproriska” barn. Med utgångspunkt i Femte Mosebok menar han att föräldrar borde ha möjlighet att i domstol anhålla om att deras barn ska avrättas. ”Upprätthållandet av den samhälleliga ordningen vilar på familjens disciplin”, skriver han i boken God’s Law: The Only Political Solution (2012), därför ”måste ett barn som uppträder respektlöst mot sina föräldrar avlägsnas permanent från samhället på ett sådant sätt att ett exempel statueras för alla andra barn[…]” (The Huffington Post, 9 oktober). Fuqua, som också vill deportera alla muslimer från USA och tvångssterilisera föräldrar som inte kan försörja sina barn (men naturligtvis motsätter sig abort), förväntar sig inte att proceduren ska komma till användning särskilt ofta eftersom blotta vetskapen om denna lag skulle ge barnen ett så ”kolossalt incitament” att visa respekt.
När man ställs inför fenomen som Fuqua är det lätt att ta till en vanlig reaktion på det obehag som kognitiv dissonans kan leda till: att snabbt förkasta, vända sig bort i avsky, snarare än att analysera rationellt. Kanske har vi där en del av förklaringen till att de flesta av oss européer med vänstersympatier då och då låter undslippa oss vulgärt antiamerikanska omdömen. Jag vet inte om Malin Beeck någon gång drabbats av anti-amerikanska känslor under arbetet med sin bok Guds folk: Ett reportage om USA:s kristna höger, men hon har i så fall gjort ett gott jobb med att gå bortom denna initiala reaktion när hon rest genom det stora landet i väster för att möta den kristna högern personligen. Två frågor löper som en röd tråd genom boken: varför är religionen fortsatt så central i USA? Och: varför är det just de vita evangelikanernas stränga lutherska ”synd- och bot-kristendom” som blir allt starkare?
Svaren som växer fram är förstås komplexa, precis som landets historia, men kan sägas ta avstamp i insikten att den kristna högern bör förstås som ”en folkrörelse”, en välorganiserad och välfinansierad sådan, som svarar på både materiella och psykologiska behov. I ett land med usel och ständigt försämrad välfärd är kyrkan ofta den enda institution man kan vända sig till i en nödsituation. Men det handlar inte bara om pengar utan också om behovet av tillhörighet, av identitet, i ett samhälle som blir allt mer individualistiskt. Här finns ett djupt tomrum skapat av den amerikanska arbetarrörelsens historiska svaghet, som effektivt kan exploateras av högerns krafter. I brist på klassanalys kan arbetarklassens ilska riktas mot intellektuella eliter snarare än ekonomiska, mot frågor om kultur snarare än fördelningsfrågor. Därmed frodas fördomar och moralism vid sidan av dogmen om individuellt ansvar. Detta förhållande har skickligt utnyttjats av republikanerna, som från och med Ronald Reagan hittade fram till en sorts idealkandidat till presidentposten, en man med folklig framtoning, antiintellektuell, skattehatande och personligen frälst, som kunde skapa en ohelig allians mellan de rika och den vita arbetarklassen.
Bland alla de fanatiska abortmotståndare, homofober och evolutionsförnekare vi möter i boken är kanske ändå John, en sympatisk medelålders homosexuell arbetarklassman, den som visar allra tydligast på hur främmande USA kan vara. År 2000 blev han skjuten i magen i en gaybar av en man som betecknade sig som ”kristen soldat”, en av hans bästa vänner dog bredvid honom i en blodpöl på golvet, John gick igenom flera operationer och bar stomipåse på magen. När hans chef fick höra talas om händelsen var reaktionen att John ”hade en del att förklara” om vad han gjorde på en gaybar, arbetskamraterna började undvika honom när de fick reda på hans läggning, vårdkostnaderna ruinerade honom eftersom varken försäkring eller skadestånd täckte dem, John drabbades av depressioner, förlorade jobbet och sitt hem. När Beeck frågar honom om han inte är arg svarar han: ”Det är mitt eget fel. Jag skötte ju inte mitt jobb.”
Men det som är unheimlich är inte bara obekvämt främmande utan samtidigt obekvämt välbekant. Evangelikanerna har missionerat framgångsrikt i Afrika men de har också motsvarigheter i Östeuropa, i länder som Polen, Lettland och Litauen, där kyrkan är stark, välfärdssystemen små och marknadsekonomin närmast oreglerad. Kanske är det också så, som Beeck utifrån norske författaren Magnus Marsdal framhåller, att ett parti som Sverigedemokraterna fyller liknande behov här hemma. För att då inte tala om grekiska Gyllene gryning, nynazister som i ett förfallande samhälle kan agera både polis och välgörenhetsinrättning åt etniska greker mitt i livet.
