Karzan Kader vann en student-Oscar för kortfilmsversionen av Bekas 2011. Och med hjälp av endast en trailer såldes långfilmen till 13 länder under Cannesfestivalen. På ytan en enkel berättelse om två föräldralösa kurdiska pojkar som försöker ta sig från irakiska Kurdistan till Amerika för att uppnå sin dröm. Att träffa Superman. Han kan nämligen göra allt. Inte minst ge livet tillbaka till deras mamma och pappa.
Men berättelsen går in på djupet. Den beskriver hur det är att vara kurd i Irak under 1990-talets första år. Att vara barn. Utan hem. Utan vuxenbeskydd. Bara ett gigantiskt underläge. Zana är sex år och Dana några år äldre. De kivas och slåss och de älskar varandra. En liten, ömtålig familj bestående av två av världens alla små barn som axlar vuxenansvar. Som varvar fotbollslekar med skoputsarjobb. Jagar förälskelser och sovplats för natten. I en trängd vuxenvärld som har så fullt upp med att överleva att de varken orkar se eller känna något för de överblivna barnen.
I den mån de ses av andra, blir de oftast bortviftade, slagna, jagade. Många hårda vuxenord haglar över dessa kurdiska små överlevare. Men också här och där en värmande famn. En frukt i handen. En mycket gammal man, vän till barnen sedan länge, kallar Zana för sin son vid ett tillfälle när Zana är på besök. Zana stannar till i språnget ut mot gatan. Vänder sig om med sina underbara karismatiska sexårsögon och säger: ”Jag tycker om när du kallar mig ’son’”.
Kriget som pågått så länge har skapat en speciell atmosfär. Här är barnen affärspartners eller handelsvaror. Eller bådadera. Och de små bröderna i filmen kämpar på. De broderar tillsammans sin dröm. Att nå det förlovade landet. Att träffa Superman som ska hjälpa dem att straffa de som varit dumma mot dem. Saddam Hussein och några till.
De ser tillsammans på kartan. Amerika ligger inte alls så fasligt långt bort, säger Dana till lillebror. På andra sidan bergen ungefär. Sedan ska de dricka så mycket Coca Cola att de kissar ut drycken ren. Men först måste de putsa ungefär 7 000 skor, innan dess är det lönlöst att förhandla med en smugglare om att ta med dem över gränsen. De går till moskén och ber, som de stora farbröderna. De slåss med andra barn. Kämpar för sin överlevnad. De är hundbarn. Ensamma barn som förlorat kontakten med släkt och vänner. De är Bekas. Storebror Dana är på väg att tappa tron. Han är på väg att bli vuxen. Men Zana ger aldrig upp. Han spelar kula och råkar spela till sig en åsna. Han döper den genast till Michael Jackson. De ska rida på Michael Jackson till Amerika.
Det är gulligt. Och det är fasansfullt sorgligt. Det är en bit av mänskligheten i sitt sårbaraste skal. Vi har bara oss själva. Och vi har bara varandra. De har inget val. När de blir osams måste de hitta varandra igen. De vet någonstans inom sig att de inte överlever ensamma. Det är mänsklighetens överlevnadstricks. De måste tro. Ett annat väl beprövat trick. På Allah och Superman. På smugglare och människor omkring dem.
En djupt mänsklig film. Om att (bokstavligen) stå på en mina men inte ge upp. Att fånga möjligheten hur liten och obetydlig den än är. Att älska varandra. Våga lita på det man inte kan överblicka.
Att våga hoppas. Någonstans med bröstmjölken har de lärt sig att hoppas på Amerika. Två små irakiska pojkar som i en scen sitter på en skranglig åsnekärra uppe i bergen och lär en äldre farbror engelska. ”Hello mister”, ” How are you mister?” De har kommit över varsin Coca Cola och trugar den gamle.
Men filmen berättar också för åskådaren att jorden vi bor på är vacker. Själv vill jag åka på semester till Kurdistan och ligga vid floden Tigris, fiska och titta upp på det massiva bergsmassivet Zagros. Jag vill vandra i trånga gränder som jag delar med getter och åsnor och ett myller av färgrika människor. Dricka te och äta nanbröd i skuggan av ett olivträd. En plats i världen som är så präglad av krig sedan urminnes tider men med detta kanske också har fått en överlevnadsiver utöver det ordinära. Kurdernas historia är som bekant lång och blodig. Filmen utspelar sig i början av 90-talet och det var då södra Kurdistan fick självstyre efter hårda strider med Saddams baath-regim. Sedan 2003 är Kurdistan för övrigt allierat med USA.
Varför älskade publiken vid Cannes denna film? Det här är för mig en berättelse om hur mänskligheten ska gå vidare. Om priset vi betalar när vi inte går vidare utan stannar kvar i vår ostadighet som vi slåss och dör för. Jag tror att den ger oss en urkänsla för det viktiga. I kaoset behöver vi en orimligt stor portion framtidstro. Drömmar. Vi behöver kärlek. Och vi behöver varandra. Vi behöver något att tro på. Vi behöver lära oss att se över gränserna, även rent bildligt.