Hur gammalt är begreppet kommunist? I essän ”Kommunism, ordet” skriver den franske filosofen Jean-Luc Nancy om ordets ursprung i 1300-talets Frankrike. En kommunist var en munk ”som gemensamt äger egendom som hör till kategorin main morte, det vill säga som är undandragen arvslagen”. Ett kloster tillhör en munkorden. Inte i betydelsen att en samling individer äger det. I stället ägs det av själva gemenskapen och kan därför inte gå i arv eller överlåtas genom en transaktion. En kommunist var en munk som var del av denna gemenskap. Enligt Nancy är ordet fortfarande inte är tillräckligt utforskat. Det är som om man ansett att dess mening och ursprung var självklar, skriver han. Vi måste därför återvända till det. Men inte som betydelse, utan som närvaro, som känslighet. Som sinne.
Den här texten är ett försök att följa Nancys uppmaning. Att återvända till begreppet kommunism i dess mest ursprungliga form. Jag ställer den något naiva frågan: är det möjligt att tänka sig att denna modell för en klostergemenskap kan vidgas till ett helt samhälle? Kommunism som kort och gott ett ”gemensamt ägande” och samhället som allmänning. Detta kommer givetvis att framstå som ett djupt ahistoriskt sätt att diskutera begreppet på men jag utgår här från att vi stängt in oss i en begreppsapparat, varpå dörren har gått i baklås. I västvärlden i dag har kommunism blivit synonymt med ”statlig konfiskation av privategendom”. Det här är ett försök att bryta upp blockeringen.
Men låt oss börja någon helt annanstans. Låt oss börja bland kaffeångorna och doften av nybakta muffins vid Espresso House. Espresso House är, tillsammans med Starbucks, ett av de företag som på senare år omvandlat konceptet för ett kafé. När man kliver in där, i dess öppna planlösning, besöker man nämligen inte ett kafé, utan en ”kaffekultur”. I bakgrunden rasslar en bönkvarn och ångorna från skummad mjölk stiger från disken. Man möts av en leende ung kvinna som serverar kaffet i en Fair trade-mugg.
Samtidigt vet man, om man är påläst, att den här unga kvinnan utnyttjas stenhårt. I en ständigt underbemannad kassa, hos ett företag som använder effektiviseringsmetoder från bilindustrin och ägnar sig åt antifacklig verksamhet förväntas hon leende servera rättvisemärkt kaffe.
Denna paradoxala situation har dock en tydlig logik. Den fångas i det Marx beskrev som kapitalismens motsättning mellan dess sociala natur i produktionen och privata natur i ackumulationen. På Espresso House odlar man en aura av autenticitet och progressivitet. Men inte för att skapa en gemenskap eller förändra världen. Utan för att tjäna pengar. Ett annat exempel: vad vore Steve Jobs och Bill Gates utan de stora internetbaserade nätverken och den tidiga datakod-kulturens gemenskapskänsla? Kapitalet är kort sagt beroende av sociala relationer och gemenskap – ja, av det vi äger gemensamt – för att kunna ackumulera överskottet. Samtidigt lever de sociala relationerna, eller det gemensamma, kvar efter ackumulationen, fast i en spöklik tillvaro.
I boken Commonwealth skriver filosoferna Michael Hardt och Antonio Negri om detta. Vi befinner oss i en värld där mycket är gemensamt. Luften, biosfären och våra DNA-koder. Men även mer komplicerade saker som språket. För vad vore språket om delar av det privatiserades? Det skulle då helt förlora sin mening, bli ett meningslöst tjatter. På så sätt är vi alla beroende av det gemensamma ägandet. Samtidigt socialiseras vi in i en värld där det gemensamma ständigt osynliggörs eller försätts i denna spöklika tillvaro. Espresso House ter sig givetvis som ett vinstdrivande företag och inte en gemenskap. Dess ”kaffekultur” ter sig som ett varumärke. Det gör att det rättvisemärkta kaffet får en fadd eftersmak.
Men det finns också andra sätt att osynliggöra det gemensamma ägandet. I västvärlden, menar Hardt och Negri, har detta – paradoxalt nog – framför allt gjorts av socialistpartierna. I stället för att omvandla privat egendom till gemensam har socialisterna skapat en hybrid: Den offentliga egendomen. Detta har i praktiken inneburit att vissa sektorer i samhället, som skolan, infrastrukturen och omsorgen undandragits marknadsmekanismerna. Där har man kunnat odla de för ett samhälle livsnödvändiga gemenskaperna bortanför kapitalets söndrande verkan. Ett slags socialistiska tempel i en kapitalistisk värld. Samtidigt har förutsättningen för denna socialism varit att den har en motsats. Hela dess väsen, menar Hardt och Negri, bygger på en dikotomi. Nämligen att det finns ett privat näringsliv som stadgar upp välfärden, och tvärtom.
Tanken kan tyckas tillspetsad och präglad av en motvilja mot reformismen. Samtidigt är det svårt att förneka att Hardt och Negri har en poäng. Tittar man till exempel på den svenska arbetarrörelsen ser man att den varit tydligt inriktad på att rationalisera industrin och ställa den i samhällets tjänst snarare än att institutionalisera det gemensamma ägandet.
Låt mig illustrera detta med ett exempel: Tage Erlanders idé om ”det starka samhället”. Det var en tanke som föddes på 1950-talet, som tydligt pekar mot reformpolitik och effektivisering snarare än omfördelning. I krigets kölvatten hade de mera radikala idéerna om planhushållning lagts på hyllan. Det blev allt tydligare att partiet saknade en framtidsstrategi. Återstår då enbart att administrera samhället? frågade sig Erlander i sin dagbok. Svaret, som han kom med kort därefter, blev det starka samhället. Grundtanken var att vissa funktioner i samhället som vägar, bostäder och utbildning endast kunde tillgodoses på kollektiv väg. Människor skulle inte längre slås ut från arbetsstyrkan eftersom det kapitalistiska samhället, med hjälp av den offentliga sektorn, fått ett skyddsnät. På så sätt blev socialismens mål att vara smörjmedel för kapitalet, vars tillväxt senare skulle skapa möjligheter för en social reformpolitik.
Här finns den problematik som Hardt och Negri diskuterar i ett nötskal. Socialismen och det offentliga som ett medel för att få kapitalismen att gå på högvarv. Förmögenhetskoncentrationen i dess bakvatten. På senare år har en del vänsterdebattörer tagit sig an denna problematik och angripit socialismen som strategi. Välfärdsstaten har placerats i en motsatsställning till välfärdsvärlden.
Ofta har man gjort precisa problemformuleringar, men beskrivningarna av välfärdsstaten har varit mindre träffande. Välfärdsstaten skulle nämligen kunna vara något mer – en övergångsfas och en hållplats på vägen mot det gemensamma ägandet av produktionsmedlen. Därför måste vi anstränga oss att se Erlanders ”starka samhälle” från flera håll samtidigt.
En som har ägnat mycket energi åt detta är historikern Lars Ekdahl. I sitt tvåbandsverk om den svenska modellen, Mot en tredje väg, påpekar han att välfärdsstaten bara är en del i den socialdemokratiska strategin under efterkrigstiden. När arkitekter som Alva och Gunnar Myrdal, Rudolf Meidner och Gösta Rehn utformade teorierna bakom välfärdssamhället utgick de från en tanke om samhällsomvandling.
Välfärdsstaten skulle vara en del i en helhet. Med den allmänna rösträtten hade den parlamentariska demokratin vunnits. Med utbyggnaden av det offentliga kom den sociala demokratin. Och med idéer om planhushållning och företagsnämnder skulle den ekonomiska demokratin införas. Själva poängen var den sammansatta strategin.
Samtidigt var man medveten om den ständiga risken att mål och medel omkastades. Därför var det viktigt att hålla samman helheten och inte slarva bort det utopiska i allt vardagsarbete. En som formulerade detta i skarpa ordalag var LO-utredaren Rudolf Meidner. I en recension av den före detta finansministern Ernst Wigforss bok Socialism i vår tid (1952) varnade han för att reformerna höll på att bli målet i sig för den socialdemokratiska ideologen. ”Socialisering, samhällskontroll av investeringsverksamheten och inkomstutjämning blir medel för att förverkliga det primära målet: full sysselsättning.” Tvärtemot Wigforss, menade Meidner, borde förhållandena kastas om så att den fulla sysselsättningen ställdes i socialismens tjänst. På så sätt, fyller Ekdahl i, riskerade den sammansatta strategin, då den fragmenterades, att motverka sitt eget syfte.
Vi får inte blunda, påpekar Ekdahl, för den debatt som faktiskt pågått runt dessa problem inuti arbetarrörelsen. Går det att upphäva kapitalismen inifrån? Att genom reformer släcka ned den? Eller för att tala med Hardt och Negri: går det att omvandla offentligt till ett gemensamt ägande?
Vi måste se att sådana brytpunkter funnits i Sverige. Under 1920-talet framställdes den långtgående socialiseringsutredningen, under 40-talet pågick den stora planhushållningsdebatten och under 70-talet kom förslaget om löntagarfonderna som med Wigforss ord skulle förvandla företagen till ”stiftelser utan ägare som förvaltade landens produktiva tillgångar”. Dock har de mer radikala planerna alltid stött på problem. Såväl socialiseringsplanerna som löntagarfonderna knådades sönder internt i partiet, och under debatten på 40-talet lyckades företrädarna för planhushållning aldrig konkretisera vad det innebar (mer än att alla skulle erbjudas standardiserade möbler och skor).
Som vi ser faller alltså det demokratiskt socialistiska projektet samman som ett korthus när det inte formuleras som en helhet. När arbetarrörelsens företrädare inte förstår att den sociala demokratin befinner sig i ett symbiotiskt förhållande med den ekonomiska demokratin och att idén om det offentliga ägandet hämtar näring ur idén om det gemensamma ägandet. Detta har vi framför allt sett de senaste decennierna. Som Hardt och Negri påpekat bygger nyliberalismen – med dess finansialisering av ekonomin – inte på ökad produktivitet utan på omfördelning.
Denna omfördelning sker i hög grad mellan den offentliga och privata sektorn. Genom att först införa marknadsmekanismer i skola och omsorg har enorma förmögenheter överförts från offentlig till privat ägo. Resultatet har blivit en närmast parodisk illustration av Hardt och Negris tes: ”Nyliberalismen äter på socialismens lik.”
Samtidigt är det viktigt att vi förstår att det inte var av naturen nödvändigt att det blev så här. Arbetarrörelsens helhetsperspektiv hade inte behövt drabbas av gråstarr. Om det vittnar brytpunkterna under 1920-, 40- och 70-talen. Enligt Ekdahl blev ett av de största nederlagen att man aldrig utvecklade några former för demokratisk kontroll av den offentliga sektorn. Då de mera radikala planerna på löntagarfonder gick i stöpet lade man ned tänkandet om en sammansatt strategi och idén om ett samhälle byggt på gemensamt ägande. Detta gjorde att kund- och brukarinflytandet kom att fungera som ett substitut för kravet på demokratisering. För när det inte finns någon idé i samhället om egendomen som en gemenskap, och då det enda alternativet till privat ägande blir det offentliga, förvandlas den mark som skulle bli en allmänning till en marknadsplats.
