– Det är verkligen smärtsamt att arbeta och inte få betalt. Och jag kan inte anmäla dem, eftersom jag inte har några dokument eller anställningsavtal.
Det säger Rossana Flores, en av många papperslösa kvinnor som arbetar inom vård och omsorg i Spanien.
I februari 2011 kom 32-åriga Rossana Flores till Spanien från Dominikanska republiken, där hon har tre barn, 15, 8 och 4 år gamla. Hon försörjer dem genom de pengar hon skickar hem.
I sex månader arbetade Rossana Flores i Barcelona med att vårda en äldre kvinna fram till dennas död. Då sades hon upp utan ersättning. Sedan dess har det knappt funnits något arbete för henne.
– Papperslösa invandrare som jag anlitas inte till de få jobb som finns, säger hon.
Spanien är ett av de europeiska länder som drabbats hårdast av den globala finanskrisen. Med en rekordhög arbetslöshet på 26 procent – den högsta i Europa – är sex miljoner människor arbetslösa och de sociala klyftorna har ökat.
Många invandrade kvinnor som arbetar som omsorgs– eller hushållsarbetare i spanska hem har blivit arbetslösa och återvänder nu till sina ursprungsländer.
– Det finns tillfällen då jag säger att jag vill gå, men sedan tänker jag att jag måste fortsätta kämpa, säger Rossana Flores.
Många av Spaniens papperslösa kvinnor arbetar inte bara inom barn- och äldreomsorg, de utför också hushållsarbete till privatpersoner, så som städning, strykning och matlagning. 65 procent av alla hushållsarbetare i Spanien invandrare, främst från Latinamerika. I de flesta fall utgör deras lönetransaktioner försörjning för deras familjer som är kvar i hemlandet.
Enligt den senaste undersökningen från Spaniens arbetsmarknadsinstitut är 592 000 av landets 667 000 hushållsarbetare kvinnor, och knappt 400 000 är inskrivna i det sociala trygghetssystemet.
– Det finns situationer där utnyttjandet gränsar till slaveri, säger Carmen Castro ekonom och expert på offentlig politik och jämställdhet.
– Kombinationen kvinna, hushållsarbetare och invandrare gör att situationen av sårbarhet och osäkerhet förvärras.
Och Rossana Flores har blivit lurad tidigare. Hon hittade ett jobb över Internet, som gick ut på att vårda en äldre man på ett sjukhus varje natt i tio dagar. Men när uppdraget var slutfört betalade arbetsköparen inte ut någon lön till henne.
– Det finns många här som har gått igenom samma sak, säger Rossana Flores.
2011 bildade ett femtiotal colombianska immigranter den spansk-colombianska organisationen Coomigrar, som kämpar för att tillvarata hushållsarbetares rättigheter och ge dem ett större erkännande.
– Arbetet med att ta hand om människor som andra inte kan eller vill ta hand om måste respekteras och värderas, säger psykologen Luz María Arias från Coomigrar.
Just nu arbetar organisationen med kvinnor i den colombianska staden Pereira, samt i Valencia och i utkanten av Alicante i Spanien. Organisationen var med och anordnade ett seminarium som hölls i Valencia i november och handlade om kvinnor, migration och omsorgsarbete. Syftet var att diskutera situationer liknande Rossana Flores.
Sedan juli 2011 har Coomigrar erbjudit professionella tjänster i Colombia inom omsorg för barn, äldre och andra behövande, och för hushållsarbete.
Men i Spanien har organisationen för närvarande fokus på att öka medvetenheten om hushållsarbetares rättigheter och på utbildning av gruppens medlemmar.
– Inget samhälle är hållbart utan omvårdnadsarbetare, säger Leonora Castaño, politisk flykting och samordnare för Coomigrar.
Leonora Castaño menar att jämfört med andra grupper av arbetstagare släpar rättigheterna och respekten för hushållsarbetarna i Spanien efter, trots en nyinstiftad lag som ska förbättra deras situation.
Lagen, som trädde i kraft i början av 2012, syftar till att få bort hushållsarbetarna från den svarta marknaden. Deras arbetstid har nu reglerats till maximalt 40 timmar per vecka. Arbetsköparna är juridiskt skyldiga att tillhandahålla ett skriftlig anställningsavtal, registrera dem i socialförsäkringssystemet och betala sociala avgifter.
Lagen föreskriver också en minimilön, och har ökat avgångsvederlaget från sju till tolv dagar av lönen per arbetat år. Den ålägger också arbetsköparna att ge 20 dagars uppsägningstid, samt garanterar rätten till fri offentlig sjukvård samt pension.
Men kritiker menar att förutom att många arbetsköpare struntar i att anställa på kontrakt så har även lagstiftningen misslyckats med att skärpa reglerna för avskedande av hushållsarbetare. Dessutom har den inte utvidgat deras rätt till arbetslöshetsersättning.
Översättning och omarbetning: Cecilia Irefalk
Fotnot: Rossana Flores riktiga namn har fingerats för att skydda hennes identitet.