Låt mig presentera Rut. En kvinna som sköter allt där hemma. Tar upp din blöta handduk från badrumsgolvet. Tar upp matresterna ur vasken. Tvättar strumporna du aldrig orkade vända rätt och lägger tillbaka dem i din garderob rena med avigsidan in. Rut är en mycket fin kvinna och bland det allra finaste med henne är att hon inte kostar många spänn: halva priset står staten för.
Nu kan Rut hjälpa dina barn med läxorna. Hon är nog väldigt smart den där Rut. Mycket smartare än dina barn. Men trots det vill hon ägna livet åt att vränga svettiga strumpor rätt och putsa matsilvret. För det är minsann inget jobb att se ner på. Nej nu skojar jag bara. Rut gör ingenting hos dig, ingenting alls. Hon finns hos de rika. Och alla ser ner på henne, det är svårt att alls sjunka längre ner. Rut är i själva verket du själv eller din syrra eller din gamla klasskompis. Klass ja. Det är ju vad det handlar om när allt kommer omkring.
Så fullt upp har de rika med att bestämma att vi ska jobba hårare och hårdare för mindre och mindre pengar att de inte har tid med något som helst hushållsarbete. Nog kan Rut putsa tio fönster på en timme i stället för åtta. Och är hon under 25 behöver hon knappast någon lön att tala om. Det håller förresten sossarna med om, så det så.
Nu står vårt hopp till världens Rutar. Förena er! Låt soppåsar svämma över, uppfarter förbli oskottade och champangeflaskor oåtervunna. Låt barnen landa på en intellektuell nivå av Anton Abele och Blondinbella.
Med strejken som vapen har landets Rutar skitsamhällets testiklar i ett köttigt järngrepp: du ser väl det framför dig, hur en stinkande skara hungriga, oknullade kostymgubbar förgäves försöker hålla styrelsemöte med strumporna ut och in. Oknullade, ja för prostitution är ju också ett sätt att försörja sig, som DN:s ledare kavat förtäljt. ”Men om man ska se det krasst, är det bättre att se sina barn svälta ihjäl än att prostituera sig?” som de så insiktsfullt säger det. Pass på så betalar staten halva horan med. Arbetslinjen, ingenting konstigt med det.
Men Rut, hon skickar hela skiten i avgrunden när hon slänger dammsugaren till botten av Stockholms ström. Bubblorna från sjunkande städmaterial blir så höga att slott och riksdagshus förgörs i en våg som kvällspressen snabbt kallar tsunami. Tacksamma gubbar i Byggnads och Metall som drömt vackra drömmar med huvudet på fasta anställningar och löner som räcker till både mat och hyra kommer yrvaket att se sig omkring. Men innan de hunnit upp från täcket står redan de före detta rika och torkar efter senaste blöjbytet på äldreboendet. Rut håller takten ett tag, så länge hon vill. Sedan hittar du henne i vilken bubbelpool som helst, med huvudet lojt tillbakalutat och ett leende på läpparna som visar alla hennes vassa tänder på samma gång. Kvar finns den värld hon skapat, om och om igen. Rutopia.
