Alliansens kulturpolitiska linje har präglats av ett fokus på kulturens betydelse för hälsan. Nyligen kom deras senaste motion i ämnet, den här gången om att inrätta en professur i ämnet hälsa och kultur, i vanlig ordning undertecknad av kulturutskottets Anne Marie Brodén, M, som tycks vara den att driva frågan allra ivrigast.
Som vanligt när det gäller borgerlig kulturpolitik känns hela inramningen lagom olustig. Utöver de mest uppenbara invändningarna (varför måste allt gynna någonting annat för att ha ett existensberättigande, är inte konsten i sig ett självändamål?) är det väl tydligt för blotta ögat att kultur inte nödvändigtvis är hälsofrämjande, vare sig för utövaren eller för den som tar del av det skapade. Har utredarna aldrig kikat i badrumsskåpet hos en skrivarskoleelev? Och får man verkligen bättre psykisk hälsa av en Haneke-film? Om svaret är nej, vilket det är, inställer sig då frågan vad man ska göra med den kultur som inte får mätbart positiva hälsoeffekter. Ska den finnas? Är den ens kultur?
En invändning av mer spekulativ art rör de praktiska effekterna av ett sådant förhållningssätt i ett samhälle där alla offentliga verksamheter långsamt stryps. Har man haft med psykiatrin att göra är man redan nu smärtsamt medveten om hur svårt det är att få vård bortom hastigt utskrivna antidepp, en klapp på axeln och rådet ”börja motionera!”. Skillnaden på denna uppmaning och ”lyssna mer på opera!” är liksom inte så stor, inte för någon som i själva verket skulle behöva en kostsam och tidskrävande utredning.
Men med ett system där ekonomisk effektivitet går före allt annat får vi doktriner därefter. I ett sådant system är en professur i ett pseudoämne viktigare än att se till att någonting får allmän spridning, må det vara god hälsa eller god kultur. Borgerligheten motionerar vidare.
Veckans tips
Brittiska Literary Review har delat ut den årliga utmärkelsen Bad Sex Award igen. Årets pristagare Nancy Huston beskriver ett ”healthy, egalitarian intercourse championed by Americans (who hand out bachelors degrees in G-spots, masters in masturbation and Ph.D.s in endorphines)” vilket alltså enligt juryn gör henne till den sämsta litterära sexskildraren under hela 2012. En liknande tävling, där deltagandet visserligen är frivilligt och bidragen medvetet usla, är The Bulwer-Lytton Fiction Contest, som varje år anordnas av fakulteten för engelska på San Jose State University. Uppgiften är att skriva inledningsmeningen till världens sämsta roman. Edward George Bulwer-Lytton själv lade ribban genom att inleda sin Paul Clifford (1830) på följande vis:
It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents – except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness.
