Finansborgarrådet i Stockholms stad Sten Nordin och äldreborgarrådet Joakim Larsson beskrev i en debattartikel i Dagens Nyheter den 1 december vad alliansen åstadkommit gällande äldreomsorgen under sin tid vid makten.
Här följer några kommentarer till vissa av de påståenden dessa två herrar vill göra gällande:
”De senaste sex åren har de extra hundratals miljoner kronorna till äldreomsorgen bidragit till en efterlängtad förbättring.”
Mig veterligt har ingenting förbättrats, varken för vårdtagare eller vårdarbetare. Snarare tvärtom. Besluten har blivit snålare, personaltätheten mindre.
Vart har pengarna tagit vägen? Var de inte ämnade för vårdtagare och vårdarbetare? Således innebär alla hundratals miljoner kronor inte en reell förbättring.
Det påstås vidare att bemanningen har ökat. Var finns belägg för det? Är det ens möjligt med nuvarande system? Varifrån ska vinsten tas? Man tar den från personal, man tar den från vårdtagare.
Innebörden av ordet omsorg är på väg att vattnas ur. ”Kundens” intåg i varje vrå av samhällskroppen och en företagsekonomisk syn på människan har förvandlat omsorg till service. För någon med en kondition som tillåter allehanda aktiviteter kan det nog kvitta. Dock infaller tids nog den dag man vill hanteras med varsamma händer. Om man inte (inom nuvarande system) har turen att dö i förtid.
Vad är det som ska utvecklas? Hur man byter en blöja? Människors basala behov ser likadana ut i dag som igår. Tidsåtgången är densamma. Däremot skulle respekten för vårdtagare behöva utvecklas. Så även för vårdarbetare vilka inte ges möjlighet att utföra sitt arbete inom en rimlig tidsram. Låt oss tala om dessa verkliga problem.
”Alla vårdarbetare ska erbjudas undersköterskeutbildning.”
Vilka ska utbildas? Man kör slut på den fasta personalen genom ett galet uppdrivet tempo och satsar på outbildade timanställda vilka man kan ringa in samma dag. Så undviks sjukskrivningskostnader. Inga kurser i världen hjälper mot ointresse och bristande inlevelseförmåga. En absurd arbetssituation skapar avståndstagande. Stress föder vanmakt.
”Stockholms äldreomsorg har sedan 2006 utvecklats till att innehålla tydlig valfrihet, hög kvalitet och en skarp och förstärkt tillsyn av kvaliteten.” Tydlig (?) valfrihet?
Vad hjälper valet när du ändå inte får det du efterfrågar. Snåla på beviljad tid, minska personal och samtidigt påstå att kvaliteten höjts?
Beträffande den ”skarpa och förstärkta tillsynen av kvaliteten” följer en högst berättigad fråga: Skämtar ni? Själv har jag varit med om en tillsyn av en inspektör. I mitten av 1990-talet. Ytterligare en på 2000-talet där ansvarig chef vidtalades i god tid.
Ni politiker har ett uppdrag. Ska ni ta det på allvar? Att möjliggöra för personal inom äldreomsorg att utföra sitt arbete. Att se till att de äldre får den hjälp de är berättigade till enligt biståndsbeslut. Det vore en bra början.
Christina Thomas Dahlberg har arbetat inom vården i 23 år inom kommun, stiftelse och hos privata utförare.