Man ska inte döma en bok efter dess yttre, men det är otvivelaktigt passande att Arnold Schwarzeneggers självbiografi är en rejält bulkig tegelsten och att den svenska översättningen ges ut av ett förlag vi associerar med en snabbköpskedja, för det är huvudsakligen en bok om en besatt mans jakt på mer och större; mer muskler, pengar, berömmelse, makt. I stora stycken är det som att läsa nödtorftigt litterärt utsmyckad bokföring. Med samma plågsamma enformighet redovisas vadmuskulaturens tillväxt, intäkter från fastighetsaffärer, procentuella resultat av marknadsundersökningar inför lanseringen av en ny film, hur mycket inkomster Schwarzeneggers rådgivare beräknar att han ska tvingas avstå om han väljs till guvernör eller den lista som visar hur han under sitt första decennium som skådespelare nästan lyckats uppfylla sitt främsta mål – att dubbla lönen för varje film.
Schwarzenegger må vara känd som bodybuilder, skådespelare och politiker, men i grund och botten är han affärsman. ”Jag visste att jag var menad för något särskilt, men vad? Att bli affärsman var det bästa jag kunde tänka mig”, skriver han om sitt unga jag tidigt i boken. Och han återkommer till det gång på gång. ”Vad du än ägnar dig åt i livet är konsten att sälja en del av det” heter det i avslutningskapitlet, ”Arnolds regler”. Men det verkar snarare vara tvärtom, att säljandet av ständigt ökande volymer utgör själva målet.
Schwarzeneggers uppenbara megalomani kombinerar de värsta sidorna av det tyskspråkiga kulturarvet med den vulgärast tänkbara versionen av den amerikanska drömmen, halvsmält Nietzsche med Milton Friedman. I botten finns förstås en tragik. Pappan, gendarmerikommendanten och förre nazistpartimedlemmen – själv ett offer för sin tid och plats – går brutalt fram med både barnen och hustrun. Arnold bygger sin kropp till en fästning medan själen krymper. Han trivs i lumpen, där ”disciplinen verkade mer naturlig än den där hemma”. När han som 18-åring får köra en 50 ton tung stridsvagn, vilken han behandlar som en leksak och kraschar gång på gång, väcks hans kärlek till groteska machomaskiner. Senare blir han ”stolt ägare till världens första civila Hummer” och en egen Boeing 747:a, ”ett fantastiskt sätt att få tyst på samtalet” när man får höra ”de andra grabbarna skryta om sin nya Gulfstream IV.”
Från barnsben kommer Schwarzeneggers relationer till omgivningen att handla om att dominera eller domineras. ”Jag siktade på att en dag bli en ledare, men jag insåg att det också var viktigt att lära sig lyda”, sammanfattar han åren i armén. Det saknas genomgående i boken ett enda tecken på förmåga till ett jämlikt möte med en medmänniska. Schwarzenegger tycks i stället gå in i alla relationer som en kraftmätning och samtidigt med affärsmannens beräknande flexibilitet. Han dyrkar ledarskap och framgång och är en fulländad opportunist som kan underkasta sig när det är påkallat, som när han första gången introduceras för blivande hustrun Maria Shrivers familj, Kennedyklanen. Han beskriver med okritisk beundran och gott humör hur de utsätter honom för en rad förnedrande upptåg, som mest av allt för tankarna till de privata snobbskolornas pennalism.
I botten finns en fullkomlig brist på någon annan moralisk riktlinje än den starkes rätt att maximera sin njutning. Schwarzenegger skryter om sitt miljöengagemang lika lätt som sin Hummer och sin jumbojet. Han är patrioten och krigshöken som dyrkar den amerikanska armén men röker förbjudna kubanska Cohiba-cigarrer ”därför att det är en fantastisk cigarr.” Under hela sin karriär har han lyckats sälja denna amoralism som en del av charmen hos en ”kul kille med glimten i ögat”. Men när det kom till denna självbiografi blev det just den moraliska kompassen som svek pr-geniet Schwarzenegger. Inte girigheten eller miljöhyckleriet förstås. I sann amerikansk anda är det i stället på sexualmoralens område han faller. Det var den överslätande lättvindighet varmed han beskrev otroheten med en av parets anställda och den son han försörjt i hemlighet men förnekat i 14 år som blev för mycket för både kritiker och allmänhet.
Men det svepande känslokalla sätt han beskriver denna historia på (”Mildred hade arbetat i vårt hushåll i fem år, och plötsligt var vi ensamma i gästhuset. När Mildred följande augusti födde en pojke…”) är bara fullt konsekvent med Schwarzeneggers allmänna likgiltighet gentemot andra människor, en likgiltighet som ofta döljs bakom en ytlig välvillighet i beskrivningen också av motståndare. Han förefaller helt enkelt inte bry sig tillräckligt mycket om någon annan människa för att känna vare sig hat eller kärlek. Den enda gången på dessa 650 sidor som Schwarzenegger förmår förmedla en känsla som känns äkta – förutom egenkärleken – är när han uttrycker sin avsky för fackföreningar.
