Simon är tolv år. Louise kanske 25 eller 26. De lever tillsammans i en trång tvårumslägenhet i ett isolerat höghustorn i utkanten av en liten schweizisk industristad. Runt omkring dem: frusna fält, parkeringsplatser, motorvägar, rastplatser med sunkiga fik, grå fabriker med grå skorstenar toppade av grå rökmoln. Barn i urblekta jackor som leker på en ensam grushög hjälpligt täckt med skitig snö, trampar upp de tre stegen med sina skidor eller pulkor och åker ned på en sekund. Kanske två. Om och om igen. Ovanför dem: bergen, gnistrande långsträckta sluttningar, timmerstugor, gemytliga restauranger, vackra familjer.
Louise sover i enda sovrummet, Simon på soffan i vardagsrummet. Han är ett oönskat barn. Hon har aldrig fått vara barn som barn och vägrar därför vara vuxen som vuxen. Hon arbetar ibland, ibland inte. Städar stugor åt rika skidturister. Hennes självförtroende är noll, hennes kärleksbehov är omätligt. Det senare exploateras opportunistiskt av tillfälliga pojkvänner. När pengarna sinar är det Simon som får ta vuxenansvaret. Det är han som får se till att det finns pasta på bordet och cigarettpengar till Louise. Han investerar i ett dyrt liftkort och åker dagligen upp till världen ovanför, där han vant och skickligt stjäl skidor och utrustning som han sedan säljer vidare. Han vet exakt vad han ska ta. Han kan priset på alla märken och modeller. Och han vet precis hur man får en sliten skida att se ny ut. Eller en ny skida att se sliten ut, om den köpande kompisens pappa annars blir misstänksam. Han kan allt när det gäller skidor, utom att åka på dem.
Schweizisk-franska Ursula Meier (hon har dubbelt medborgarskap) har gjort en film som självfallet påminner om the usual suspects när det gäller europeisk socialrealism – bröderna Dardenne, Ken Loach, Andrea Arnold – men inte utan att också ha sin egen personlighet. Meier berättar med fysiska kontraster, enkelt men effektivt. Däruppe och härnere. Framsida och baksida. Däruppe på toppen ligger den fina restaurangen med turisterna på solsidans veranda och soptunnorna därbak i skuggan utanför köket där säsongsarbetarna sliter. Simon rör sig mellan världarna. På framsidan dras han till en välbärgad engelsk familj – en mamma, Kristin, och två små barn – som han försöker göra sig till vän med. Han ger goda råd om hur hårt pjäxorna ska spännas, vilka pister som är bäst. Han hittar på rika, men upptagna, föräldrar till sig själv för att förklara sin ensamhet och smälta in.
På baksidan träffar han Mike, en skotsk säsongsarbetare i restaurangköket. Mike kommer på Simon med att gömma tjuvgods i ett förråd och ser en möjlighet att utnyttja situationen. De båda blir ojämlika affärspartners. Mike köper stulna skidor billigt av Simon för att ta med hem och sälja när jobbet tar slut. Också Mike har svårt att få ihop till pastan ibland. I honom speglas Simons framtid. Och tvärtom, i Simon ser vi Mikes barndom. Eller kanske förstärks det intrycket av att jag minns hur Martin Compston, som spelar Mike, fick sitt genombrott i Ken Loachs Sweet Sixteen för tio år sedan som en annan ung pojke som allt för tidigt tvingas axla en vuxens ansvar?
Om Meiers metaforer är enkla så är de för den sakens skull inte förenklade. Tyvärr. De skildrar träffande ett Europa där allt fler av oss är främlingar, prekariserade ”gästarbetare” i våra egna städer, trångbodda, undanträngda till en segregerad periferi dit alpluften inte når och där det inte är så noga med bullernivåer och utsläpp. På bergets topp är Simon en främling, liksom Mike. Bara engelska Kristin – i ett genidrag spelad av kyligt eleganta Gillian Anderson (Arkiv X) – är på hemmaplan. Men inte heller därnere hör Simon, Louise eller barnen på den snöiga grushögen hemma. De bara vistas där, på nåder. Mellan vägarna och fälten, i ett landskap format av andras behov. Det är 2013. Och det andas 30-tal och Mike kunde nästan varit George Orwell nere för räkning i ett skitigt lyxrestaurangkök i Paris.