I slutet av 900-talet samlade den irakiske skriftställaren Abu l-Faraj al-Isfahani all graffiti han kunde hitta på temat främlingskap. Skriften, som på arabiska kallas Kitab adab al-ghuraba och i Bo Holmbergs svenska översättning heter Främlingarnas bok, är indelad i 76 korta kapitel där graffiti diskuteras både av Abu l-Faraj al-Isfahani själv och av andra som lagt till en kommentar när de passerat väggen.
Även om främlingarnas situationer är inbördes olika har alla uppenbarligen känt ett behov av att kommunicera, antingen det är för att uttrycka sorger eller ge uppmuntrande budskap till andra resenärer. Det sups och liggs friskt för att ge tillvaron någon mening. Många av författarna riktar sig direkt till Gud: ibland med ilska, ibland med hopp om att de liksom Job utstår lidandet för att inse att kärleken till Gud är det enda som ger bättring.
Särskilt svår blir situationen när man inte vet om den någonsin kommer ta slut. ”Hur länge skall jag hålla på att anlända och fara iväg, att irra omkring, fly och sträva?” undrar en graffitiförfattare, och en annan förbannar den skuggtillvaro han lever i sedan avskedet från vänner och älskade. En mer förhoppningsfull anonym skriver att ”varje land är den unge mannens, men själv tillhör han inget av dem”.
Abu l-Faraj al-Isfahani konstaterar att personen bakom inskriften sannolikt kommer dö som en främling. Själv jämför han sig med en drunkande som desperat klamrar sig fast vid vad som helst för att överleva. Insamlingen av vittnesmål blir ett sätt att hantera den egna ensamheten, en utsträckt hand till historiens alla anonyma resenärer: ”[…]omständigheterna kräver att jag efterliknar dem och tidens orättvisa fordrar att jag smyckar mig med deras emblem.”
Holmberg citerar Edward Said i efterordet: ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Det händer något med en människa när hon kastas ur sin normala omloppsbana, när hennes fysiska omgivning blir en annan. Oavsett om tillståndet är påtvingat eller inte måste man klamra sig fast vid ett jag som plötsligt framstår i all sin skälvande ynklighet. Vem är man om det man relaterar sig själv till har försvunnit?
En starkare person än man trodde, kanske. Men främlingarna i boken tycks kunna tänka sig att offra denna insikt för att få återförenas med nära och kära. Flyktingar och gästarbetare världen över kan relatera.
Veckans tips är att förträffliga förlaget Zero Books i veckan gav ut två långa essäer, samlade i volymen The End of Oulipo?, av litteraturkritikerna Lauren Elkin respektive Scott Esposito. Oulipo bildades på 1960-talet och var, eller är, en löst organiserad sammanslutning av mestadels franska författare som Georges Perec och Raymond Queneau. Undersökningsobjektet var litteraturen och dess möjligheter att avtäcka något nytt i verkligheten, och man använde sig gärna av formella begränsningar – Perec skrev exempelvis en roman helt utan det franska språkets vanligaste bokstav E. Elkin och Esposito diskuterar Oulipos inflytande och undersöker vilken praktisk relevans dess metoder kan ha för de dolda potentialiteterna i dagens litteratur.
