Det ryktades för tio år sedan att Steven Spielberg skulle göra film om relationen mellan Abraham Lincoln och Frederick Douglass, den förrymde slaven som inte bara blev en ledande röst i kampen mot slaveriet utan också författare, diplomat och kompromisslös förespråkare för kvinnlig rösträtt. Men på vägen till färdig film försvann Douglass spårlöst, liksom alla andra ledande svarta abolitionister, till exempel Harriet Tubman eller Sojourner Truth. Spielberg demonstrerar här i stället sin väldokumenterade känsla för att lokalisera en vit manlig överklasshjälte i de mest osannolika sammanhang. Gör han en film om koncentrationslägren plockar han fram krigsprofitören och nazisten Oskar Schindler som, ungefär vid den tidpunkt då intelligenta människor insett att Tyskland inte var oövervinnerligt, börjar rädda judar. Handlar det om det välorganiserade och heroiska upproret på slavskeppet Amistad så får det bli en film om den efterföljande rättegången där advokaten och USA:s sjätte president John Quincy Adams får bära glorian. Lincoln har mycket gemensamt med just Amistad (1997). På nytt är det en advokat och president som med hjälp av den mytomspunna amerikanska grundlagen, konstitutionen, vinner slavarnas frihet.
Trots titeln är detta inte en biografisk skildring i traditionell mening. Det är en film som utspelar sig under en kort tid i inbördeskrigets slutskede och fokuserar helt på Abraham Lincolns (Daniel Day-Lewis) kamp för att få representanthuset att godkänna det så kallade 13:e tillägget till konstitutionen, vilket slutgiltigt avskaffar slaveriet. Detta måste, enligt Spielberg och manusförfattare Tony Kushner, ske innan krigets nära förestående slut. När sydstaternas representanter återvänder till kongressen efter fred och återförening riskerar annars förslaget att röstas ner. I kamp mot klockan måste presidenten övertyga både konservativa medlemmar i det egna republikanska partiet och ett tillräckligt stort antal ur det normalt slaverivänliga demokratiska partiet att rösta för tillägget. För att åstadkomma detta måste han få radikala kongressledamöter som Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) att tona ned sina uttalanden för att inte skrämma bort de tvehågsna. I stället för att tala om fullständig jämlikhet på alla områden ska Stevens – som i verkligheten förespråkade expropriering av slavägarnas plantager till förmån för slavarna och levde i ett äktenskapligt förhållande med sin svarta hushållerska – förmås nöja sig med att efterlysa ”likhet inför lagen”, ett vagt begrepp som ses som ett löfte om att inga övriga egendomsförhållanden påverkas och att en apartheidpolitik i praktiken kan tillämpas.
Filmens budskap är ett reservationslöst hyllande av ”kompromissen” som progressiv drivkraft samt av det amerikanska politiska systemet. Spielberg berättar i en intervju att arbetet med filmen bekräftade både ”det faktum att (han) är patriot” och hans åsikt att ”(den amerikanska) demokratin verkligen fungerar”. Kushner framhöll, samtidigt som han drog positiva paralleller till Obama, att filmens lärdom är att ”för mycket otålighet kan göra det omöjligt att genomföra saker”.
Kompromisser är naturligtvis ofrånkomliga inslag i den politiska kampen. Men problemet med att hylla kompromissen-i-sig är att man glömmer bort varför den blev just vad den blev. För den punkt kompromissen landar på – den slutliga balanspunkten mellan de båda sidorna – är naturligtvis högst beroende av styrkeförhållandet mellan respektive sida. Den långvariga kampen bedriven av radikaler som Douglass och Stevens lade grunden till det 13:e tillägget. Men det mest avgörande faktum som filmen tiger om är slavarnas egen pågående kamp. Hur de under brinnande krig gör uppror; rymmer, eller stannar och ockuperar sina plantager. Slaveriet var redan döende, menar moderna historiker som Eric Foner. Valet efter kriget stod inte mellan att avskaffa det eller låta det vara kvar, utan mellan att göra officiellt det faktum att det var dött eller återinföra det med våld.
Att den härskande ideologin framhåller mäktiga män och legala procedurer som framstegens drivkraft och älskar kompromisser som lämnar icke-mänsklig egendom i fred är inte att förvåna sig över. Likhet inför den kapitalistiska lagen betyder, som Anatole France uttryckte det, att det är lika olagligt för den rike som för den fattige att sova under broarna. I de forna slavstaterna i den amerikanska södern innebar det att den förre slaven fick samma rätt som slavägaren att förfoga över sin kropp och dess arbetskapacitet, medan de i övrigt fick behålla den egendom de hade – för slavens del ingenting, för ägaren frukterna av den forne slavens arbete. Detta förhållande ledde i praktiken till ytterligare ett sekel av legal apartheid och till att det i dag lär finnas fler svarta män i amerikanska fängelser än det fanns manliga slavar före inbördeskriget. Demokratin fungerar.
