Guinea-Bissau utropade sin suveränitet i september 1973. Självständigheten erkändes av Portugal ett år senare. Sedan dess har landet, med dess befolkning på 1,5 miljoner, haft få perioder av fred. Guinea-Bissau är också ett av världens fattigaste länder.
Instabiliteten har främst berott på de många kupperna som militären legat bakom.
– Militären befinner sig ständigt mellan en kupp och nästa, konstitutionen är ideligen upphävd, säger Emilio Kafft Kosta, bissauguineansk forskare.
Kafft Kosta var moderator vid en konferens om Guinea-Bissaus framtid, som i förra veckan hölls i Lissabon. Konferensen samlade politiker, akademiker, studenter och representanter från näringslivet i Guinea-Bissau, som lever i exil i Portugal på grund av instabiliteten i hemlandet. Detta efter den senaste kuppen i april 2012 då den demokratiskt valda regeringen, som valts en månad tidigare, förhindrades att tillträda.
Kort därefter utsågs Manuel Serifo Nhamadjo till president och Rui Duarte de Barros till premiärminister av general Antonio Indjai, för en så kallad övergångsperiod. Indjai anklagade Portugal för att ”dra nytta av krisen med avsikten att återkolonisera Guinea-Bissau”. Hans uttalanden avfärdades av Portugals utrikesminister Paulo Portas, som kontrade med att kuppmakarna gick narkotikasmugglarnas ärenden.
– All information som är tillgänglig i Portugal visar samband mellan kuppen den 12 april och narkotikasmuggling, sade Portas i ett uttalande.
Narkotikasmugglingen är utbredd i Guinea-Bissau och landets förvandling till Afrikas ”narkostat” oroar FN, Afrikanska unionen, de portugisisktalande ländernas gemenskap CPLP, och den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas. Men trots fördömanden från FN, AU, CPLP och EU är Indjairegimen kvar vid makten, och enligt analytiker beror detta bland annat på grund av stöd från Nigeria.
Enligt Kafft Kosta är Nigerias stora inflytande i Ecowas det största problemet. Organisationen uttryckte vaga invändningar mot kuppen och störtandet av den demokratiska regimen. Som en betydande oljeproducent präglas Nigerias handlande av dess konkurrens med Angola om inflytande.
– Nigerias ledare oroas över Angolas starka närvaro i Guinea-Bissau, säger Kafft Kosta.
Att José Ramos-Horta, tidigare president i Östtimor, nyligen utsetts till FN:s representant i Guinea-Bissau, ser Kafft Kosta dock som mycket positivt.
– Utnämningen av Ramos-Horta kommer att underlätta medling. Han har ett gott anseende i portugisisktalande afrikanska länder, som företrädare för Östtimors självständighetsrörelse så väl som mottagare av Nobels fredspris 1996.
Kafft Kosta har förhoppningar om att demokratin kan återupprättas i landet men beklagar de internationella organisationernas brist på agerande.
– Vad har de gjort i detta fall? Vad blev resultatet av deras fördömanden? Inget. Förutom CPLP:s insatser gjordes inga ansträngningar att återupprätta demokratin i Guinea-Bissau, säger han.
Brasilien, som tillhör de portugisisktalande ländernas gemenskap, har uttryckt samma sak. Brasiliens utrikesminister Antonio Patriota sade vid ett möte för Sydatlantiska freds- och samarbetsorganisationen Zopacas den 15 januari att situationen i Guinea-Bissau är bland de största utmaningarna som organisationen står inför.
– Vi kan inte stå likgiltiga inför situationen i ett land som har mycket nära kulturella och historiska band till Brasilien, sade Antonio Patriota.
Han tillade att FN:s säkerhetsråd, Ecowas, AU och CPLP:s ansträngningar inte lett till någon samsyn när det gäller lösningar.
– I andra delar av världen är våld, militära revolter, kupper och etniska konflikter onormalt men i Guinea-Bissau har det blivit ett normalt tillstånd, säger Eduardo Costa Dias, bissauguineansk professor i Afrikastudier vid Klassiska universitetet i Lissabon.
Enligt honom är anledningen att gerillagrupper som stred mot den portugisiska kolonialarmén mellan 1961 och 1974 senare blev landets militär.
– I Angola, som också upplevt ett krig mot den dåvarande kolonialmakten Portugal, byggdes militären upp från grunden av kubanerna som också var inblandade i inbördeskriget 1975 till 2002.
Costa Dias säger att ”demokratiska värden har gått förlorade i Guinea-Bissau”.
– Militärkupper kallas inte ens kupper längre, utan uppror.