Det var en chock för mig när jag insåg vidden av hur underkastad man är sin kropp. Kroppen hade givetvis insett det för länge sedan, men jag hade det inte. I mitt huvud var det liksom som att jag åt och sov för att jag själv ville. För att jag valde det, för att uteslutande intellektuella impulser sade åt mig att det var en god idé. På samma sätt som jag i mellanstadiet slutade spela fotboll hade det kunnat komma en dag då jag helt enkelt tröttnade på att äta.
Jag visste så klart att det inte riktigt förhöll sig så. Jag visste att kroppen styrde min självbild, att detta ”vi” inte var ett vi utan snarare ett enda jag, att hunger var obehagligt inte av estetiska skäl utan för att man helt enkelt fungerade sämre. Men det var bara vad jag visste, inte vad jag kände. Gränsen mellan jaget och köttkläderna var så skarp som den bara blir på en solid grund av tusenårigt västerländskt tankegods.
Om vi nu bannlyser imperfekt, detta mest självbelåtna av alla tempus, så är jag och min kropp självfallet fortfarande jag och min kropp med varandra. I synnerhet sömn tycker jag känns så jävla manuellt. Det är tidskrävande och ofrivilligt och gör dessutom anspråk på ens fulla tillvaro:
när man sover gör man just det, inget annat. Stress över sömnlöshet är lika mycket stress över sömn, över maktöverlämnandet.
I Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen diskuterar den romerske kejsaren Hadrianus just detta. Han menar att sömnens förtjänst är just att den så uppenbart gör en till en kropp bland alla andra; “jag avlägger mina fåfängliga och betydelsefulla privilegier och upphör att vara olik den svarte dörrvaktare som sover på min tröskel”.
Sömnlöshet är i sin tur inget annat än “vårt förnufts förryckta envishet att frambringa sina egna tankar, argument, syllogismer och definitioner”, “dess vägran att abdikera till förmån för de slutna ögonens gudomliga enfald eller drömmarnas visa dårskap”. Bara den anspråkslöse kan fullt ut uppskatta överlämningen. Här skulle man ju kunna dra någon parallell till nyliberalismen eller senkapitalismen eller Gud vet vad, men det skiter jag i: poängen är i alla fall att alla förr eller senare måste gå och lägga sig. Kontrollbehovet har en naturligt inrättad gräns. En tänjbar sådan, men ändå en minsta gemensamma nämnare som även för oss mindre anspråkslösa kan vara trivsam när man tänker på hur allmängiltig den faktiskt är. Alla man någonsin har träffat ägnar en tredjedel av sina liv åt att ligga ned med slutna ögon! Jag tycker fortfarande att det känns patetiskt, fast det är i alla fall trevligt att vara en människa.
Veckans tips: Om någon skulle råka befinna sig i norra Frankrike har Musée de Flandre i Cassels en tillfällig utställning om just Yourcenar och hennes relation till flamländsk konst. Om den är bra eller om upplägget är befogat annat än ur marknadsföringssynpunkt har jag ingen aning om, men det är kul med intermediala spekulationer och fina bilder på skridskoåkande barn. Sista chansen nu i helgen.
