Ett av de mer grovt olagliga fall av registrering som avslöjats i världen under senare år upptäcktes 2009 i Storbritannien. Vid en husrannsakan på ett företag hittade polisen ett register över byggarbetare där bland annat fackligt engagemang och sjukfrånvaro noterats, men även att några ansågs vara ”lata”. Ett 40-tal företag hade betalat motsvarade 40 000 svenska kronor var årligen för att ta del av informationen.
Förra året, under det rättsliga efterspelet, hävdade utredare från den brittiska datainspektionen att viss information i registret liksom i Folksamfallet förefaller ha kommit från polisen eller rentav säkerhetstjänsten, bland annat detaljer om politiska möten.
Det fanns även en svensk koppling: Skanskas dotterbolag var ett av de cirka 40 företag som pekades ut som köpare av registret, vilket presschefen Peter Gimbe också medgav till Byggnadsarbetaren.
En annan typ av svartlistning – inte mot jobbsökande utan mot presumtiva låntagare – kan ha varit syftet med en databas som den ideella organisationen Bankrättsföreningen 2001 uppgav sig ha kommit över. Det rörde sig om en lista med upplysningar om 2 000 personer inom företagarsverige, som ska cirkulerat bland alla de fyra storbankerna liksom hos polisen och använts som komplement till den konventionella kreditupplysningen. Bland noteringarna fanns uppgifter ur individers brottsregister men även omdömen om aldrig dömda personer. En man pekades exempelvis ut som ”gangsterrevisor”. Samtliga banker förnekade kännedom om listan, men Nordea och SEB medgav att de förde ”manuella noteringar” om vissa kunder.
Stor skandal blev det också när Sydsvenskan avslöjade att bostadsbolaget MKB i Malmö upprättat ett register över påstått problematiska hyresgäster, där en person exempelvis pekades ut som ”psykad”. Även här var syftet att upprätta en hemlig svart lista för att kunna neka hyreskontrakt.
Vaktbolagen Falck och Svensk Bevakningstjänst har bägge avslöjats med register över misstänkta klottrare, vilket Datainspektionen bedömt som olagligt.
Hemliga register av liknande slag, där manuellt inhämtade upplysningar sammanställs, har existerat länge: Svenska arbetsgivarföreningen upprättade exempelvis tidigt svarta listor över strejkledare. Tekniken har dock på senare år också öppnat nya möjligheter för privata företag att kartlägga sina kunder och andra.
Med hjälp av moderna program för att automatiskt läsa av registreringsskyltar har polisen i flera amerikanska städer under senare år utrustat patruller med kameror som identifierar alla mötande bilar och samlar registreringsnumret tillsammans med plats och klockslag i enorma databaser. Men systemet har också kopierats av minst två privata inkassobyråer, som utrustat bilar med nummerigenkänningssystem i hopp om att komma över användbara uppgifter om gäldenärer, enligt Wall Street Journal.
Den verkligt stora informationsguldgruvan finns dock på Internet. Företaget Dataium använder exempelvis inbäddad kod på över 10 000 bilrelaterade hemsidor som identifierar IP-nummer och gör en kartläggning av personens vanor och intressen. Om surfaren på någon av sidorna fyllt i någon typ av formulär kan sedan Dataium binda ihop profilen med ett verkligt namn, ålder, bostadsort och annan information ur formuläret. Uppgifterna säljs därefter vidare till andra bilhandlare.
Företag som Dataium tänjer troligen definitionerna i de regler som instiftades i början av 00-talet om att webbföretag inte får utnyttja ”personligt identifierande information”, åter enligt Wall Street Journal, som under förra året publicerade en massiv reportageserie om den nya tidens privata övervakning. Där kunde tidningen också avslöja att ett flertal appar för Iphones och Android-användande mobiler skickar uppgifter om bland annat telefonens unika ID-nummer och position till utgivaren. Typiska anonymiseringstekniker som går att använda på persondatorer saknar motsvarighet på mobiltelefoner och app-utgivare redovisar sällan en offentlig integritetspolicy.
Inom EU, till skillnad från i USA, har företag skyldighet att lämna ut den information de har registrerat om en privatperson ifall denne begär det. Den österrikiske studenten Max Schrems utnyttjade 2011 den möjligheten för att få ut sin personliga dossier från Facebook, ett massivt dokument på motsvarade 1 200 sidor. Han, och en rad andra personer som följt samma procedur, har gjort en anmälan mot Facebook för integritetskränkning som troligen kommer tas upp i irländsk domstol under 2013.
